lördag, juli 05, 2014

Något att bära med sig

Almedalsveckan planar ut. Idag försvinner folk från Visby, och seminarieprogrammet är nästan tomt. I morgon är det inte bara nästan tomt, det är obefintligt. Centerpartiets partiledare får en ganska hopplös uppgift att samla massorna kl 11.30 när det är glest mellan vandrarna redan idag, men så är det. Någon måste vara sist. Det är lite kymigt att drabbas av det när det är valår bara.

Hur som helst, jag har lyssnat på Reinfeldt, Sjöstedt och Björklund när de har talat från stora scenen. Ingen kom med några uppseendeväckande nyheter. Det mesta är förutsägbart, och så ska det kanske vara. Politik är ju liksom inte revy, stand-up-comedy eller effektsökeri, även om det finns krafter som vill att det ska vara så. Politik är statskonst på väljarnas uppdrag. Det som ändå frapperar är den generaliserande, konfliktsökande och förenklande metodiken som genomsyrar talen. Om man håller med så är man nog nöjd. Om man inte gör det så blir man ganska rasande. Jag har blivit bådadera förstås, men mest det senare. Jag gillar inte när man behandlar väljare som mindre vetande.

I morse var jag dock på ett intressant seminarium om det goda samtalet och en ny form för politiken där vikten av samutveckling, respekt och lyssnande betonades som alternativ till den hierarkiskt uppbyggda och maktsugna kulturen som idag präglar beslutsprocesserna. Jag tror att det fröet behövs om vi ska kunna behålla och utveckla demokratin, och DET, mina vänner, är NÖDVÄNDIGT för ett hållbart samhälle. Vi kommer inte att klara av framtiden om vi fortsätter på det här stickspåret där vi befinner oss nu. Samhället är allas angelägenhet, inte ett fåtals och absolut inte det fåtal som är intresserade av att göra politisk karriär genom att söka konflikt och trampa ner andra. Samhällets styrning är alltför viktig för att överlåtas till demokratiska analfabeter och politruker som har glömt hur man gör när man lyssnar. Därför är Det goda samtalet och Det goda mötet så viktiga företeelser. Vi måste helt enkelt börja där för att nå förändring. Annars kan vi stå där med rasismen grinande i talarstolar och på ministertaburetter snabbare än vi anar. Tyvärr har jag sett den här. Jag både ryser och skäms.

Sedan har jag förstås lyssnat på riktigt lysande stjärnor under de här dagarna också. Jag tänker på Antje Jackelén, Gertrud Åström och Gudrun Schyman. Tre kvinnor som fattar att det där med att ta ställning betyder att ställa sig nånstans, och att sedan stå för det oavsett vad andra säger. DE är förebilder. Dem bär jag med mig ett tag framöver!


Inga kommentarer: