När jag var i Almedalen och lyssnade på partiledartalen försökte Jan Björklund (FP) profilera det egna partiet som det borgerliga feministiska alternativet. Han kommer sannolikt att lyckas. Konkurrensen är knappast överväldigande. Det är nästan som att se en frisk Abeba Aregawi springa i mål i en nationell tävling. Först kommer hon, sedan kommer ingen, ingen och ingen.
Faktum är att historien lär oss att liberalerna i många
fall har gått före i jämställdhetskampen både nationellt och internationellt.
Det handlar om så viktiga frågor som rösträtt och kvinnors rätt till
försörjning. Det kan ingen ta ifrån Folkpartiet, men sedan dess har mycket
vatten runnit under broarna. Världen har utvecklats, men patriarkatet sitter
kvar och har sedan länge nästlat sig in bland de tidigare så frisinnade
värderingarna.
Björklunds feministiska ansats har ett stort problem, och
det är att den inte är särskilt feministisk. I hans argumentation är nämligen
ekonomisk tillväxt en förutsättning för jämställdhet. Det är naturligtvis
felaktigt. Kvinnors värde är inte beroende av konjunkturläget. Kvinnor är lika
mycket människor som män ÄVEN när det är lågkonjunktur. Dessutom är vi många
som ser att både livet och samhället har så många fler värden än just
materialism.
En feministisk politik värd namnet bygger på att rättvisa
kan nås, och SKA nås, genom omfördelning. Den som driver feminism seriöst inser
det redan från början. Omfördelning betyder att fördela makt och andra resurser
FRÅN den som har, i det här fallet den manliga sidan, TILL den kvinnliga. Så
fort man säger att detta inte kan ske utan tillväxt så avslöjar man sin
patriarkala agenda: Vi vill inte åtgärda den grundläggande orättvisan. Männen
ska sitta i orubbat bo, och kvinnorna får dela på de smulor som eventuellt,
högst eventuellt, blir över. Den stora varningsklockan ljuder över rosa feministiska
valframgångar, ett skräckscenario som i Björklunds värld leder till avgrunden.
”Feminism utan socialism” har hos Folkpartiet blivit
”feminism utan vilja och utan system- och normkritik”, och en sådan finns faktiskt
inte. Feminism ÄR system- och normkritik samt en tydlig vilja. Utan en sådan
når vi aldrig några resultat i jämställdhetskampen, och det tror jag faktiskt
att även Jan Björklund och hans talskrivare förstår. Ansatsen kan nog ge röster
den 14 september, men den ger inte rättvisa, och det är nog i sanningens namn heller
inte meningen.
Birgitta Axelsson
Edström
Ninjafeminist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar