måndag, juni 23, 2014

Om ryggsäckar och förändringsarbete

Vardag efter midsommarhelg. Det har också sin tjusning, åtminstone för mig. Jag går här och fryser och drar runt med en smärtande vänsterfot men klagar inte. Det finns de som har det värre. Goe maken gick nyss iväg för tandläkarbesök, lite jobb och sedan naprapatbehandling. Sett i det perspektivet så har jag absolut ingen anledning att klaga. Jag väntar ju bara på ett tentaresultat.... och visst, det ÄR nervöst men under tiden kan jag göra lite behagliga saker, exempelvis smörja in foten några gånger till, läsa några sidor i sommarboken eller varför inte klä på mig? ;-)

Jag njuter ordentligt av en sak i varje fall, och det är en avlagd ryggsäck. Jag har alltid varit stolt över att representera Vänsterpartiet i olika sammanhang. Nu gör jag snart inte det längre. Jag har alltid hört till skaran av politiker som har haft ambitionen att vara reko, och den har jag delat med mina partikamrater, eller i varje fall med de allra flesta. Nu blåser det andra vindar, och jag är så tacksam över att inte vara med på båten som förs ut på havet av de vindarna. Dessutom tycker jag att det är rätt OK att önska medarbetare en skön sommar när midsommar närmar sig, men det kanske är omodernt? ;-)

Jag minns för länge sedan, när vi skulle välja in en ny representant i styrelsen för ett av de kommunala bolagen. Personen ifråga hade tidigare varit engagerad i ett annat parti, men nu skulle hon representera oss. En av åldermännen i S ställde på kommunfullmäktigemötet frågan om det här var "samma NN" som tidigare hade varit med i Miljöpartiet. Vår gruppledare svarade att vi i Vänsterpartiet inte lägger oss i hur andra partier sköter sitt parlamentariska arbete och att han hoppades att andra partier visar oss samma respekt. Därmed tog diskussionen slut. Jag var stolt, ännu en gång. Exakt SÅ ska man bete sig. Att företrädare för S har ett annat förhållningssätt visste jag ju redan innan, så att man fortsätter på samma vis nu förvånar ju inte. Partier som ser sig som statsbärande men som inte längre är det har ju en självbild som ständigt konfronteras med en helt annan verklighet. Jag förstår att frestelsen att kasta skit på andra växer sig oerhört stark i sådana lägen.

Men nu har något hänt. Smittan har gått över partigränserna. Nu tar V efter S och går ut offentligt och luftar sin avund gentemot politiska motståndare. Moderaterna i Kalmar byter frontfigur, och hon har börjat driva kampanj inför höstens val genom att delta i studiebesök och annat. Jag fattar inte vari problemet ligger (om det inte handlar om att det är en kvinna förstås). Jag tycker att det är positivt att människor som vill engagera sig politiskt, och dessutom avser att göra det på relativt hög nivå och i stor omfattning, skaffar sig insikter och erfarenheter. I ärlighetens namn så har inte Moderaterna, och inte så många andra partier heller för den delen, direkt gödslat förtroendemarknaden på kommunal nivå i Kalmar med kompetens. Alla tjänar på att vi får in folk som fattar något, oavsett vilken politisk färg de har. Det är ju demokratiskt arbete vi sysslar med, inte någon dokusåpatävling även om det finns människor som på allvar verkar tro det. Att vederbörande är anställd av Svenskt näringsliv är naturligtvis inget som någon annan än hennes arbetsgivare har med att göra. Konstigare än så är det inte. Hur kan vi som står utanför veta vilka arbetsuppgifter hon har och när hon utför dem?

Nej, äkta demokrater ser bildning som en positiv process. Utan bildning frodas de enkla lösningarna, de lösningar som vi tidigare har sett föra hela nationer till avgrundens rand. Ta exemplen Tyskland efter första världskriget och Ryssland efter revolutionen. Politiskt arbete, om det än tar sig skepnaden av revolution eller reform, kräver en viss bildningsnivå hos folket. Annars blir det tyranni och förtryck. Som samhällsengagerade medborgare välkomnar vi kunskapsprocessen även hos dem som inte tycker som vi i det första läget.

Allt och alla kan nämligen utvecklas, tro det eller ej. En sådan människosyn är en förutsättning för att man ska kunna arbeta med demokratiska processer med gynnsamt resultat, och den innebär att man ser alla medresenärer och medarbetare som resurser. Ibland kan det dock, det medges, vara lätt att tappa tron på att det stämmer..... men hoppet är det sista som överger en i grunden positiv människa! Det är därför jag fortfarande tror att det GÅR att skapa förändring och positiv utveckling, men kanske hänger det i mitt fall på att jag låter den där avlagda ryggsäcken få ligga där den ligger.

Inga kommentarer: