En ny ryggsäck

Jag har skaffat mig en ny ryggsäck. Den är som ni ser översållad med lila och rosa hjärtan. Den är ganska lätt att bära dessutom. I den ligger ett medlemskap i Feministiskt initiativ och en hel del åsikter och ännu mer vilja att förändra samhället i rättvis riktning. Det är ju precis det politik handlar om, att gå samman och tillsammans bygga ett samhälle som håller.

Jag tror att många behöver byta ryggsäck, också vårt samhälle i stort. Vi har en massa normer som vi förväntas följa och föreställningar om att ”så kan man inte göra” eller ”så har vi aldrig gjort” som begränsar våra möjligheter. Det är dags att vi skärskådar dem och ser om det verkligen inte går att utföra saker annorlunda, eller kanske helt enkelt inte göra dem alls utan välja att göra annat. Samhället är ju vi tillsammans med alla våra olikheter, och det är vi som tillsammans har ansvaret för att utforma den gemenskap vi själva är en del av. Det kanske låter både blåögt och svårt? Ja, det sitter naturligtvis en massa hinder i vägen för att börja bygga, men de kan arbetas bort och vad gäller blåögdheten så är det i varje fall MINA blå ögon jag ser med, inte någon annans.

Vi måste börja utmana vår samtid! Stämmer vår självbild? Är Sverige, och Kalmar, ett jämställt och öppet samhälle som respekterar mänskliga rättigheter för alla? Kan alla, oberoende av kön, könsidentitet, ålder, funktionsduglighet, sexualitet, trosuppfattning, hudfärg, etnicitet eller medborgarskap, utveckla sin fulla potential? Svaret är nej, och det duger inte. Så länge vi inte kan svara ja på dessa frågor så har vi arbete kvar att utföra. Det första vi kan göra är att byta ryggsäck och börja se på vår samtid utan att bära på alla förutfattade meningar om hur det alltid har varit och därmed också ska vara.

Det är där vi börjar. Det är dags nu, för ett nytt sätt att se på världen och på varandra och för att ge varandra chansen att bli de människor vi är menade till. Visst hänger du också med?

Därför Fi

Insändare i dagens Östran

Det har varit några omtumlande men samtidigt befriande dagar sedan jag offentligt klargjorde min politiska ståndpunkt. Några reaktioner jag har fått är: ”Varför väljer du ett parti som vill bråka? Ska vi inte kunna samarbeta oavsett kön?”

Och det är klart att vi ska det! Men frågan man måste ställa sig är vem som är mest benägen att lösa konflikterna. Är det den som vägrar att se att de finns, den som visserligen erkänner att de finns men som ändå tycker att annat är viktigare eller den som ser konflikterna och också vill lösa dem? Jag lutar skarpt åt att den senare kan skapa harmoni i långt större utsträckning än de förra. Det finns orättvisor i vår samhällsordning grundade på bland annat kön, ursprung, ålder, sexuell identitet och funktionsnedsättningar och just för att vi inte tycker att det är OK så måste vi genomföra en politik som eliminerar dem. Det första steget är naturligtvis att klargöra hur konflikterna ser ut.

Det behövs en ny politisk kraft som utmanar de gamla ideologierna i den svenska politiken. Diskriminering, sexism och rasism är inte resultatet av klassförtryck och kapitalism. De förstärks oftast i ett kapitalistiskt klassamhälle, men de försvinner inte nödvändigtvis om socialism genomförs. Inte heller liberalismen som sätter fokus på individens rättigheter räcker för att möta den strukturella ojämlikheten som drabbar oss alla. Mäns våld mot kvinnor, mot andra män och hbtq-personer finns i alla samhällsklasser. I Sverige stängs personer födda utanför Europa och deras barn i högre grad än i andra länder ute från arbetsmarknaden och lever i fattigdom. Diskriminering av personer med funktionsnedsättning begränsar delaktighet och inflytande. Barn, ungdomar och äldre marginaliseras utifrån en åldersmaktsordning där medelålder är norm. Helst ska man vara man förstås, men också medelålders, vit och heterosexuell. Det är inte OK. Vi är alla lika mycket värda. Ska vårt samhälle hålla ihop i längden måste vi göra något åt orättvisorna.

Många partier kallar sig feministiska. Många partiföreträdare kallar sig feminister. Många av dem har suttit i beslutande församlingar i väldigt många år. Ändå händer oerhört lite på området. Vi har problemet lokalt också. Hur många gånger har vi inte hört att satsningarna på önskad sysselsättningsgrad (rätt till heltid) är en jämställdhetsreform, men den kan likväl inte genomföras med önskat resultat. Resurser skjuts ju inte till! För en feminist räcker inte detta. Jämställdhetsreformer med syfte att utjämna orättvisor mellan kvinnor och män får så gott som alltid vänta tills det finns pengar över, och det gör det ju aldrig. Alltså har vi ett läge där orättvisor konserveras och permanentas. ”Det är viktigt att kvinnor i omsorgen ska jobba heltid” kan man förstås säga, men när det kräver att resurser tas FRÅN manliga sektorer så backar man. Då har man inte råd. Det jag istället säger är: Det man vill prioritera kan man prioritera. Resultaten är därför tydliga: Man vill inte, eller är det så att man inte vågar?

I år är det 2014. Det är hundra år sedan första världskriget startade. Vi är inte intresserade av att starta nya krig oavsett art, men vi brinner för att lösa de konflikter i samhället som hindrar oss från att utvecklas till de människor vi kan bli. En feministisk politik som tar sin utgångspunkt i antirasism, mänskliga rättigheter och hållbarhet är det bästa alternativet för den som vill bygga ett jämlikt samhälle fritt från diskriminering och med värdiga villkor och delaktighet för alla. Det är därför jag väljer att stödja Feministiskt initiativ år 2014. Gör det du också!

Birgitta Axelsson Edström

Kalmar

Herrens frid

Sent igår kväll fick jag veta att tidningen Dagen hade publicerat en reaktion på min artikel om EFS och synen på homosexualitet. Svaret kan man läsa via länken här.

Jag blev glad för svaret. Nåja, jag kanske inte är HELT nöjd, men det är man ju sällan. Det är viktigt att inte döma och det är viktigt att bejaka att olika uppfattningar kan få lov att finnas inom en sammanslutning av människor med olika erfarenheter. Diskussionen måste vara tillåten. Det allra viktigaste framgår ju också i texten, nämligen att kyrkans uppdrag är att ge ut evangelium till alla människor. Ingen detaljfråga får skymma det, och där skönjer jag en inkluderande ansats, kanske till och med så inkluderande att även jag, en vanlig syndare som lever i ett heterosexuellt äktenskap med en ständigt pågående politisk debatt såväl i hemmet som utanför det, kan fortsätta att känna mig hemma. Det är stort. Det gäller ju, som vi alla vet, inte i alla sammanhang.

Men det här glädjer mig. Nu hoppas jag att den här uppfattningen också kan få fotfäste på gräsrotsplanet. Att missionsföreståndaren och ordföranden i EFS uttrycker den är ett stort steg i rätt riktning. TACK!

Herrens frid!

Att möta världen...

Ja ja, så kom då dagen då jag var tvungen att säga sanningen. Jag har, som ni alla förstår, tröttnat på att ha en partibeteckning klistrad på mig, en partibeteckning som jag har burit med stolthet i över 20 år men som nu ger mig en fadd smak i munnen. Utvecklingen har sitt ursprung i problem lokalt och regionalt och inte nationellt, men bor man där man bor så måste man ju ta konsekvenserna av det och agera därefter.

Reaktionerna har inte uteblivit. Ett stort tack till SR Kalmar som behandlade mig med stor respekt igår i direktsändning. Ett stort tack till alla andra som har gett mig kramar och stöttat mig på andra sätt. Det var en i högsta grad blandad dag igår, både med gråt och skratt men framförallt med en märkbar känsla av befrielse som rörde vid mitt innersta. "Nu kan jag gå ut och möta världen" som Mikael Wiehe har skrivit, "för jag vet att du vet vem jag är."

Sedan har det ju kommit andra reaktioner också förstås. I ett kommentarsfält på en av tidningarna på webben skrev någon (kommentaren är numera borttagen men jag läste den i morse) att Vänsterpartiet tack och lov blev av med en person som manipulerat och intrigerat och som dessutom hade blivit utköpt. Det var därför jag inte fick stå på listorna i höstens val påstod hen (troligen han). Intrigmakeri och manipulation saknas i min kompetensportfölj. Det vet nog de flesta. Det är nog i själva verket DÄR skon klämmer. Och utköpt? Tja, partiföreningens ordförande vill få det att låta så också i dagens Östran. Sanningen är att jag sade upp mig skriftligen den 17 april 2013 med beskedet att jag skulle sluta senast den 1 oktober. Föreningens styrelse svarade med att säga upp mig den 17 juli, exakt tre månader efter att de själva hade krävt in ett papper från mig med min uppsägning. Jag hade "arbetsplikt" maj månad ut efter över tio års anställning. Självklart blev detta en lång tvist mellan mitt fackförbund och arbetarpartiet V i Kalmar (från riks hade jag stöd från mycket hög nivå). Tvisten avslutades med att fem personer inklusive kommunalrådet, kommundirektören och personalchefen mötte mitt ensamma fackliga ombud och meddelade att jag möjligen kunde få ut betald tid för intjänad semester. Allt detta kan verifieras genom dokumentation för den som skulle vara intresserad. Jag har lämnat det bakom mig, men jag vägrar att låta lögner spridas oemotsagda. Vad gäller listor i valet så blev jag placerad på riksdagslistan på typ plats 13 eller 14 av valkonferensen i höstas utan att vara informerad eller tillfrågad om det. När jag inte skrev på min kandidatförsäkran i våras så blev mitt namn struket.

Nuvarande landstingsrådet är ledsen och känner sig utpekad som haremsdam. Det beklagar jag förstås, men samtidigt vill jag säga att min värld inte cirklar kring henne. Om man inte lyfter blicken ibland och försöker skaffa sig andra perspektiv än sitt eget får man en begränsad verklighetsbild. Det finns ju så mycket mer att se! Och ledsen har jag också varit, kanske allra mest den vårmorgonen när en av lokaltidningarnas journalister ringde mig och läste högt ur en både privat och personlig mailkonversation som jag haft ett par månader tidigare med min närmaste "chef" om hur jag mådde. Naturligtvis frågade jag inte hur materialet hade nått tidningen. Det är olagligt att göra det. Däremot lärde jag mig att aldrig lita på människor som jag arbetade med. Inte ens den jag stod närmast kunde ju låta bli att lämna ut mig och mina tankar till, tja vem vet jag ju inte, men jag vet att alltihop nådde tidningen och resulterade i stora rubriker på löpsedlarna. Breven har knappast flugit med en oskyldig brevduva, eller hur? Och inte var det en oskyldig brevduva som ledde fyra partiföreträdare, samtliga med förnamn som börjar på L, upp till Barometerns redaktion för att förtala mig och framhålla sin egen och partiets förträfflighet strax därpå?

Men nu hoppas jag att det är över. Jag stänger dörren. Igår kväll startade vi upp Vox Communis för hösten. Så mycket kärlek och så mycket glädje! Vi var minst 87 glada sångare i övningslokalen när jag slutade räkna och vi hade det verkligen mysigt ihop. Det gäller att ta vara på de tillfällena! Det är sådana tillfällen som skänker livet meningsfullt innehåll, inte att gå omkring och vara bitter och sur på folk som inte kan och i vissa fall inte vill förstå hur saker hänger ihop. Det får vara deras eget problem.

Men ni alla läsare: Glöm inte att rösta i valet! Håll rasisterna borta från de beslutande församlingarna och ge rättvisan, kärleken, sanningen och medmänskligheten en chans! Vi som vill gott kan göra det tillsammans!

Om ånger och rosa bubbel

Ett kommunstyrelsemöte är avklarat idag. Kanske var det mitt allra sista möte i det sammanhanget. Det är inget jag sörjer över. Vi har inte hur mycket tid som helst här i livet. Vi ska förvalta tiden väl och lägga den på saker som är meningsfulla. Att diskutera andra partiers valaffischering eller interna konflikter hör inte till den kategorin, åtminstone tycker inte jag det. Jag har lagt tio år på heltid (arbetstid alltså) inom politiken. I tjugo år har den tagit den största delen av fritiden också. Jag vill inte i dagsläget ens drömma om vad jag kunde ha gjort med den tiden istället, eller hur mycket jag hade kunnat stoppa undan i pengar om jag hade haft en anständig lön i paritet med min utbildning och dessutom sluppit lägga egna pengar på att hålla partilokalen med kontorspapper, möbler, diskmedel och annat som arbetsgivare i normala fall brukar stå för. Det är liksom inte meningsfullt att göra det. Jag har lagt ned själ och hjärta för något jag har brunnit för. Det kan man ju inte gärna ångra, eller hur? Åtminstone kan inte jag det. Jag är ju en människa som brinner och som måste brinna för det jag gör även om det kostar på.

Men nu står jag där jag står, ett drygt år efter det att jag sade upp mig från min tjänst som politisk sekreterare för Vänsterpartiet Kalmar efter tre års systematisk mobbning med vidhängande utmattningsdepression. Jag valde livet. Det kostar pengar, men det ger mig tid att bygga upp ett självförtroende och en självkänsla igen. När andra hoppar av politiken så fixas det fram tjänster i parti och minut. När jag hoppade av valde några av mina sk kamrater att istället sprida förtal och lögner om sådant som de rimligtvis inte har en aning om. Jag har det i varje fall inte. Nåja, det säger mer om dem än om mig. Jag valde som sagt livet, men jag valde inte möjligheten att leva gott materiellt. Inte än i varje fall. Och jag studerar och försöker därigenom skaffa mig distans till det som hände. Utan fallskärm.

Men nu när man cyklar in till stan i dessa tider är det svårt med distansen. Man passerar ju mängder av det där som kallas "valaffischer", precis som om de skulle påverka valet i något avseende. Jag får dessutom återigen frågor om mitt avhopp just nu, förmodligen beroende på att jag under de senaste valrörelserna har figurerat på sådana bilder ganska frekvent som ett av de översta namnen på valsedeln, men i år är jag osynlig. "Nej, jag ångrar inte att jag inte är med" är mitt svar på frågorna, och hur ska man kunna ångra att andra fryser ut en??? Frågan blir liksom helt felställd. Dessutom mår jag mycket bättre nu. Jag valde, som sagt, livet, men visst är det oroligt i hjärtat ibland. Vad kommer framtiden att innebära?

Ja, man vet ju ingenting egentligen. Innan året är slut kommer jag att fylla 50 om inget oförutsett inträffar. Det är en milstolpe som jag har väldigt svårt att föreställa mig, och ingen kommer att bli mer överraskad än jag om jag kommer dit, det kan jag lova. Själva tanken på att tiden går och att den närmar sig det magiska strecket gör att man ifrågasätter prioriteringar och annat. Vad är meningsfullt? Vad ska man lägga tid och energi på? Ja, så mycket vet jag: Jag lägger inte två strån i kors för ett politiskt parti som inte lever som det lär. Den biten, för att uttrycka mig populärt, är jag klar med. Det håller inte att snacka arbetsrätt och schyssta villkor på arbetsmarknaden. Det håller inte att prata feminism och jämställdhet. Det håller inte att tala om demokrati och öppna diskussioner. Det är, i Vänsterpartiet Kalmar och i Kalmar län, väldigt långt kvar att gå innan Lars Ohlys dröm om "högt i tak och långt till dörren" omvandlas till praktisk verklighet, liksom det är långt kvar innan man kan leva upp till de ideologiska visionerna. Jag blir dessutom lätt besviken på de ständiga NEJ-budskapen. Vi ska ju bygga en värld tillsammans. Är det då inte mer verknings- och meningsfullt att säga vad man VILL istället för vad man INTE vill?

I det här valet kommer jag därför att rösta annorlunda mot förr, på sätt och vis i varje fall. Jag vet nämligen att ett parti aldrig är bättre eller starkare än sina företrädare (och runt om i landet finns det mängder av ärliga och dugliga vänsterpartister som jag värderar högt och tycker mycket om, men de räcker inte till för att balansera upp den andra vågskålen längre). Partier bärs av människor som brinner, men frågan är vad de som står främst brinner för. Bara för att man är med i ett politiskt parti och står högt på en valsedel betyder det ju inte att man brinner för sina medmänniskor snarare än för sig själv, det måste man ju vara medveten om.

Jag kommer i år att lägga min röst på företrädare som brinner för ett samhälle fritt från diskriminering, som vill att människor ska få blomstra som de unika skapelser de är, som står upp för alla människors lika värde och som vågar lägga förslag som på allvar omvandlar samhället i mänsklig och rättvis riktning. Jag kommer däremot inte att lägga min röst på småaktighet, härskartekniker (hur briljanta de än är), makthunger och mygel. Jag kommer att lägga min röst på ett parti där det känns möjligt att vara feminist, kristen, socialist och gift med en folkpartist, för sådan är ju jag. Och jag kommer att lägga min röst på ett parti som tack och lov inte kan stava vare sig till gubbvälde eller haremsdamer. Tyvärr kan ju jag det. Alltför väl. Än så länge. Och kan du stava till Feministiskt initiativ så är det fullt möjligt att skriva de orden på en vit valsedel och rösta även i kommunvalet även om det inte finns någon förtryckt sedel. Man kan lägga till namn också, namn på människor som man tror skulle kunna föra fram partiets förslag lokalt under den kommande mandatperioden.

Jag är alltså beredd att ge en uppstickare en chans, en uppstickare som behövs och som leds av den partiledare som en gång övertygade mig att gå med i Vänsterpartiet. Även hon gav tyvärr upp, inte på grund av deklarationsproblem vilket många tror, utan på grund av patriarkala och förtryckande strukturer inom partiet som hindrade rättvisan. Tio år senare följer jag efter. Vi behöver nämligen äkta och starka feminister i de beslutande församlingarna, men för att nå dit måste det samlas röster! Jag ger mitt bidrag genom att se till att det ligger riksdagsvalsedlar i vallokalerna, men rösta gärna lokalt också. Det behövs sannerligen! Fråga mig. Jag vet. Och jag brinner fortfarande av lust att förändra och påverka, och kan jag göra mer än att köra runt till lokaler med valsedlar så står jag till förfogande.

Alltså: Ut med rasisterna, in med feministerna! Och det är faktiskt hög tid att vi ruckar lite på de patriarkala betonghäckarna också... Inte bara lite förresten. De kan behöva sig en rejäl spark, bildligt talat, nånstans där det verkligen känns. Och om DET händer, mina vänner, finns det INGEN anledning att ångra sig. Då ska vi dricka segerskål i rosa bubbel ;-)

"Svaren var fler än ett"

Det blev en tung helg, det här... Den inleddes med resa till Åtvidaberg där svärföräldrarna ska flytta från sin egen villa till ett fullserviceboende, och det är tuffa beslut att fatta efter att ha bott i samma hus sedan 1969. Vi har försökt att hjälpas åt i släkten så gott vi har kunnat för att få det hela att gå smidigt och så att starten ska bli så positiv som möjligt. Det är inte lätt, men det är lärorikt. En sak som man lär sig är hur stor betydelse attityd och inställning har. Att gå in i en förändringsprocess kräver både hjärta och hjärna, om man nu som utomstående ska kunna bidra med något som påverkar processen i gynnsam riktning.

Idag har jag spelat i Vasakyrkan. Predikade gjorde EFS missionsföreståndare Stefan Holmström som har varit på besök här i Kalmar under upptaktshelgen. Budskapet idag kan nog sammanfattas med "inte antingen eller utan både och" när det handlar om balansen i livet. Som så ofta förr och i så många frågor så är svaret just inte svart eller vitt eller en endimensionell historia som man kan säga ja eller nej till, utan livets stora frågor är mångfacetterade och mångdimensionella. Ja, det blir jobbigare då, eller hur? Det hade varit så mycket enklare att kunna säga att "det är fel och det där är rätt", men så är det så otroligt sällan. "Vi fann en mångfald av vägar där vägen förut tog slut. Allt kunde ses från flera håll. Svaren var fler än ett" sjöng prästen och trubaduren Börge Ring på 70-talet i "Immanuel, vårt tecken". Det stämmer, tack och lov, för hur kul hade livet varit annars?

Det är skönt men också en aning arbetsamt att vi har fått ett intellekt av Gud, på samma sätt som det är skönt men ibland smärtsamt att vi har fått ett hjärta också. Det är nog människans utmaning att försöka få ihop de där två funktionerna, och som tur är får vi hjälp med det. Det är när vi fattar det som vi kan komma nånvart.

Gud, ge mig klokhet och kärlek, speciellt den kommande veckan då jag tror att jag behöver bådadera! (och snälla, ta bort irritationen i ögat så att jag kan se noterna någorlunda klart i morgon....) Och så vore det ju inte fel om just klokskap, kärlek och klarsyn kunde spilla över en del på den svenska valrörelsen också ;-)

***

Uppdatering: På grund av fuktskada (se bilden) i en av lägenheterna som svärföräldrarna hyr på vård- och omsorgsboendet i Åtvidaberg så meddelade kommunen igår att inflyttning är uppskjuten på obestämd tid. Fuktskadan, som har hunnit producera mögel vilket betyder att den inte är helt ny, kommer från lägenheten ovanför och där har man reparerat UTAN att kontrollera spridningen. Vatten brukar som bekant och liksom de flesta andra vätskor främst rinna nedåt, så det borde inte vara någon större överraskning att så har skett även här. Det var vi som upptäckte skadan i lördags när vi hade burit in möbler och börjat möblera och fylla skåp och lådor. Lägenheten har stått klar för inflyttning i nästan en månad på någon dag när. Läget just nu är att det finns två mycket gamla människor i behov av mycket stöd och hjälp kvar i en villa som är tömd på vitala möbler, kläder och husgeråd. Dessutom ska en av dem fira sin 90-årsdag om en vecka. Vi finns 23 mil bort och allt var klart för flytt idag tisdag. Det är ju inte utan att man blir trött och besviken på hanteringen och undrar i vilken mån det överhuvudtaget ska gå att kompensera för det här. Att flytta är otroligt jobbigt i sig när man befinner sig i det här skedet av livet. Det här gör det inte lättare.

Gud, ge oss vishet!

Jag kom precis hem efter en svalkande cykeltur i motvind. Det är skönt att få komma hem. Alla har ju inte något hem. Jag är lyckligt lottad. Jag har till och med en cykel, en härlig familj, frisk luft att andas och kan gå ute i Guds natur utan att behöva tänka på risken att bli skjuten eller skadad av en landmina.

I Kalmar domkyrka lystes det idag kl 14 samman till bönegudstjänst för medmänsklighet och generositet. Klockorna ringde in och det kom en skara människor som på detta sätt ville visa sin solidaritet med de syskon vi har som saknar hem, trygghet och säkerhet. Det var varmt, det var tänkvärt och det var upplyftande på många sätt. När jag hade lämnat mitt böneljus framför altaret såg jag alla dem som stod på kö för att komma fram. Vi var fler än jag trodde, och det kändes gott. Jag påmindes om Jan Nordströms lilla dikt:

TILLSAMMANSHET

tillsammans är

du och jag och hon och han och dom och vi

starkare än

de

få

som vill ont

(ur diktsamlingen Jag vilar i din hand, utgiven av Jan Nordström, Kalmar 2007)

Vi är fler, många fler och vi är starkare än de stackare som stod ute på torget och hetsade ut sin okunnighet kring vad det är att vara människa. Kärleken är nämligen det som segrar, alltid. Kärleken är Gud själv.

Men när jag kom ut på kyrktrappan så såg jag fanorna. Jag rös in i märgen. Jag äcklas alltid av budskapet som skanderas: "Det är vi mot dom". Jag far illa, och jag skäms. Jag såg alla polisbilarna och till och med en piketbuss. Jag såg ett samhälle som skyddar samhällets största fiender, de ideologier som ställer granne mot granne och uppmanar till våld mot oskyldiga. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?? Är det en sådan framtid vi önskar våra barn?

Och sedan undrar jag vad i all världen som är orsaken till att så många går till torget och ger nazisterna all den uppmärksamhet som de önskar sig. Varför gick ni dit? Jag utgår från att de flesta var motståndare, så desillusionerad är jag inte så att jag tror något annat, men det skadar ju inte att tänka lite ibland även om man befinner sig på rätt sida. Hade inte det mest effektiva varit att det hade varit tomt på torget? Förtjänar nazisterna och hatet uppmärksamhet? Vi måste ställa oss den frågan. Nu, när det stod mängder av åhörare där så triggades ju talarna och rörelsen upp! Tidningarna i morgon kommer att ha stora reportage, TV kommer att sända liksom radio, och jag undrar: VARFÖR???

Vi som var inne i kyrkan samlades till bön och eftertanke, just för att vi tror att det är verksamma medel i kampen för ett mänskligt samhälle. Bönens kraft är långt starkare än hatiska ord på ett torg i en liten stad i sydöstra hörnan av Sverige. Tack till kyrkan som tog initiativet och som lät klockorna ringa till gudstjänst! Tack till alla som medverkade och till alla som deltog! Jag valde att hålla mig där inne, tillsammans med likasinnade, just för att göra nytta och inte vara en nyttig idiot i händerna på krafter som jag avskyr. Jag är glad att jag gjorde det valet, och jag önskar att vi hade varit ännu fler.Jag önskar att vi lär oss och hittar mer verksamma åtgärder mot hatets ideologier än motdemonstrationer som bara lägger mer bränsle till en förgörande eld som redan är alldeles för stor.

Gud, ge oss vishet!

Fair play?

Idag börjar förtidsröstningen. Skyltarna som talar om var du kan rösta har kommit upp, kanske i din närmaste ICA- eller Konsumbutik. Partierna kör runt, vart och ett på egen hand, och lämnar ut valsedlar med förtryckta namn. Jag minns hur det brukar vara. Man far som en skållad råtta mellan kommunens olika delar för att vara säker på att inte missa möjligheten att få en "riktig" röst, med namn på och kanske kryss. Man brukar möta andra i samma ärende i affärerna vid valsedelsställena och säga ett kort "Hej". Tänk om man kunde göra det här lite annorlunda!

Tänk om man kunde lita på varandra så pass mycket att man tvärs över partigränserna kunde hjälpas åt. Den som t ex bor i Påryd kan passa röststället så att inte demokratiska partiers valsedlar försvinner och till och med fylla på när det är tomt. Tänk om vi kunde ha den respekten både för väljaren och för demokratin! Tänk så många färre mil vi skulle behöva spruta runt avgaser då!

Men, så kan man ju inte göra. För fyra år sedan ville jag ha budskapet "Med fair play når man längre" på valaffischer där jag fanns med. Det föll inte i speciellt god jord, och det är klart att jag förstår varför, men jag kommer nog aldrig att acceptera faktum. Jobbar man med demokrati så måste man ha känsla för just fair play! Annars kanske det inte är demokrati man jobbar med. Eller?

Besviken

Jag deltar ju inte i valrörelsen för Vänsterpartiet i höst. Jag tänker inte tjata så mycket mer om det. Orsaken lär väl vara uppenbar. Däremot så blir jag ganska, för att inte säga mycket, besviken på att partiet inte deltar i en debatt mellan kvinnliga riksdagskandidater om ett så viktigt ämne som skolan. Igår arrangerades nämligen en sådan debatt på initiativ av Git Franzén Ekström (MP) i Kalmar. Alla partier deltog utom SD, som ju är ett uppenbart antifeministiskt parti, och V, som ju sedan mycket långt tid beskriver sig som feministiskt.

Debatten anordnades eftersom det visar sig att länets samtliga riksdagslistor toppas av män. Det är ju i sanning lite pinsamt år 2014. Därför skulle kvinnliga kandidater få chansen. Enligt uppgift lämnade V återbud på grund av sjukdom. Var det verkligen så illa att samtliga 18 kvinnor på riksdagslistan antingen var sjuka just igår? Eller är det så att partiets hållning i personvalsfrågan, nämligen att den listordning som partiet har fastslagit på en valkonferens utan föregående provval är så överordnad väljarnas uppfattning att den absolut inte ska ruckas, lägger hinder i vägen för att delta i en debatt där förstanamnet är uteslutet? I så fall är det riktigt allvarligt. På listan finns idag som sagt 18 kvinnor, däribland exempel på kvinnor som har jobbat med skolfrågor genom nämndsuppdrag i tolv år och kanske ännu mer. Vore inte deltagande i en debatt som igår alldeles utmärkt när man har så mycket verksamhetsledningserfarenhet? Eller vad gör man på mötena egentligen?

Nu kommer det fler kvällar med samma upplägg fast med andra fokus. Jag hoppas på bättring. Egentligen hade jag hoppats att själva initiativet till kvällarna hade kommit från vänsterhåll, men det vore naturligtvis att hoppas för mycket i dagsläget. Menar man allvar med feminism och jämställdhet så gäller det att visa det, inte bara i skrift och med leende foton. Det gäller att visa framfötterna när det bränner till också. Finns den ambitionen hos V i Kalmar län eller väljer man fegvägen, nämligen att låta gubbarna stå längst fram VARJE gång?

Apropå....

...  begränsat utrymme i media tre veckor före valet:

När man skrivit samma sak

Femton gånger minst

Utan att fatta att redan det

Är för mycket

Och man skriver det en gång till

Då tycker jag

Att man

Är lite dum

Trots att det är

Valrörelse.

Ty människor tycker illa om 

Att bli idiotförklarade

Och lurade

Och utsatta

För tjat.
 

Också väljare.

"Allt ljus på VAD?"

Jag hör faktiskt till den delen av Sverige som blev positivt överraskad av att statsminister Reinfeldt lyfte en värderingsfråga i sitt sommartal. Det var min första reaktion. Vi pratar för lite om våra mjuka värden, och den borgerliga sidan är sämst om man tänker sammantaget. Nu tycker jag väl inte att socialdemokraterna är några Mästarnas Mästare på området heller. De säger ju i själva verket väldigt lite. Om allt. Men i Kalmar lovar man bruttolöneavdrag för miljöbilar för att gynna More biogas. Tja, det är alltid nåt. Det är ju trots allt valrörelse som sagt...

Hur som helst, Reinfeldt nämnde i varje fall vikten av att dela med sig. Jag tycker att det är rätt, men jag tycker OCKSÅ att det är rätt att de som har mer delar med sig MER. Det verkar inte regeringsalliansen hålla med om. Stora skattelättnader för välbeställda har genomförts, och nu ska man vädja om förståelse för att välfärden måste stryka på foten på grund av starka flyktingströmmar. Det är naturligtvis inte OK, men jag tycker ändå att det är skönt att de mjuka värdena lyfts. Det är vi ju, som sagt, inte bortskämda med.

Oppositionen började dock skrika "SD vinner" så fort orden hade lämnat statsministerns mun. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är oklokt. Seriös politik behöver inte bete sig på det viset. Istället kan man, lugnt och sansat, visa på vilka möjligheter vi i Sverige har att genom omfördelning av våra rika resurser leva upp till anständiga krav på medmänsklighet och solidaritet. Det kallas fördelningspolitik, och en sådan värd namnet har inte SD. Därför blir de redan vid starten diskvalificerade från deltagande. De kör med sin enkla världsbild, delar upp människor i "vi" och "dom" och bygger upp konflikter som inte behöver finnas. Tyvärr matar oppositionen deras strategi med näring och medvind. Jimmie Åkesson är nog nöjd. Han kan sitta ganska stilla i sin fula rasistbåt, njuta av medvinden och konstatera att Edvard Perssons önskemål "Allt ljus på mig" har gått i uppfyllelse för SDs del åter en gång.

Vi är ett civiliserat land med goda resurser. Vi har en historia av långvarig demokrati och vi har en hyfsad bildningsnivå. Vi har möjlighet att agera både mänskligt och klokt. Vi har seriösa politiska partier som kan förklara sina egna visioner utifrån ideologiska ståndpunkter samtidigt som de görs både begripliga och pragmatiska. Låt oss då göra det istället för att gång på gång spela SD i händerna. Främlingsfientlighet bygger på rädsla. Trygghet bygger på förtroende. Välj den senare byggstenen så har vi förmodligen ett folkhem här även i framtiden, om än i ny form och med större mångfald och rikedom.

Dagen efter dagen före

Dagen efter en heldag på Liseberg känns verkligen som dagen efter kvällen före... Och jag tycker absolut att det är värt det! Att få springa runt med älskade dottern och åka allt som man inte har åkt sedan förra året och lite till är att tillåta sig att bli barn på nytt. Fördelen är dock att man nu klarar alla längd- och åldersgränser och inte behöver riskera att stå 45 minuter i kö för att bli bortsorterad vid biljettvisiteringen för att man är för liten. Vi hade blandat väder igår men undkom det mesta regnet genom att vara inomhus vid rätt tillfällen, och vi hann med allt vi ville innan vi började frysa och gav oss av till hotell Onyxen. Bäst under dagen var förstås Helix, en fullkomligt fantastisk berg- och dalbana som gav mersmak och att vi hade Expresspass till Kanonen, Balder och nämnda Helix. På det viset undkom vi de längsta köerna. Vi hann dessutom åka FlumeRide innan den av okänd anledning stängdes av för dagen. En speciell eloge till parken vill vi ge för den helvegetariska restaurangen som serverade underbart god lunchbuffé. Den var också en höjdare bland all snabbmat och alla kött-fisk-fågelmenyer! Sämst var vår egen planering som gjorde att vi åkte Lisebergsbanan efter Helix. Jag menar, lite kan man kanske tänka själv så att inte upplevelserna förminskas i onödan... Ett tips till alla: Spara Helix till slutet. Inget blir liksom värt nåt efter den...

Och nu, främst för att jag vill eftersom det ligger mig varmt om hjärtat, men också för att balansera denna något ytliga och alltför glättiga beskrivning av helgen, så måste jag nog reflektera även över något annat. Jag har nämligen fått förmågan att kunna tänka två tankar samtidigt. Man kan vara glad och tacksam och samtidigt djupt bekymrad.

Hur som helst, nu när jag sitter på tåget hemåt genom ett regntyngt Småland så är jag tacksam för helgens upplevelser för egen del, men mycket sorgsen över vad som hänt i Limhamn samtidigt som vi hade som roligast. Antidemokratiska krafter utnyttjar de demokratiska rättigheterna för att sprida antidemokratisk smörja, och de får stöd av en polisinsats som av rapporteringen att döma lämnade mycket i övrigt att önska. Jag skulle önska att de demokratiska partierna kunde lämna käbblet för en stund och enas i kampen FÖR demokrati och MOT nazism. Är det för mycket begärt? Är det inte dags nu när den bruna sörjan försvaras av den statliga polismakten? Jag tycker att det är hög tid, och jag tycker att det är en viktig fråga, långt viktigare än att blåsa ballonger och hitta på det ena efter det andra mediakåta utspelet med traditionella överbud som det ändå saknas budgetutrymme till. Men det är sannolikt ett önskemål som har lika stor möjlighet att uppfyllas som ett barns hemliga önskelista som skickas till Tomten.

Nu är jag trött och tåget närmar sig Kalmar. Mörkret har sänkt sig och om någon timme kan jag ligga i min egen sköna säng i vår egen trygga lägenhet och njuta av närhet och värme. Helgens olika känslor tar jag med mig och lägger till i min livs- och erfarenhetsbok. I morgon kommer en ny dag. Då kan nya möjligheter och nya dörrar öppna sig. Jag hoppas på det.

Upp och ner och snurra runt

På väg till Lisebergs karuseller och berg- och dalbanor... Det ska bli underbart! Och i morse presenterade den blå blaskan en kommunal opinionsmätning från Kalmar. Det var minsann lite berg- och dalbana där också.

Moderaterna tappar stort. Det är nog inte så konstigt efter det stora debacle som de har visat i full dager i öppna skyltfönster under flera års tid. Ett parti som ser det som mer meningsfullt att slåss internt istället för med politiska motståndare ses inte så regeringsdugligt. Folkpartiet borde ha öppet mål i det läget, men deras företrädare förvaltar inte guldläget. Istället tappar även de, inte lika mycket, men ändå märkbart. Man kan inte bara ha negativ kritik, misstänksamhet och gnäll på agendan om man vill uppfattas som ett seriöst parti med framtiden i fokus. KD ligger kvar på låga siffror. Orsaken är lika uppenbar som tragisk. Det finns idag alltså bara spillror kvar av en borgerlig allians i Kalmars politik.

Miljöpartiet går däremot starkt framåt i den nya rollen som självständigt oppositionsparti. De uppfattas som unga, nytänkande, orädda, pigga och alerta TROTS de interna stundtals mycket hetsiga bråken som har pågått med så öppen ridå att det nästan varit alltför pinsamt. Utvecklingen är ändå helt annorlunda än Moderaternas. Här belönas partiet, kanske mest på grund av företrädarnas entusiasm och engagemang och ett nyvaknat miljömedvetande hos väljarna.

På majoritetens sida har vi ett vinnande parti, nämligen Centern, de enskilda vägarnas beskyddare. I politiken vill de dock helst av allt i världen ligga tryggt i vagnen som körs av Socialdemokraterna och sticka upp huvudet då och då för att tala om hur viktiga de själva är. Strategin verkar lyckas. Det rödgröna färgblindheten breder ut sig och de båda partierna befäster sin ställning. Däremot lyckas inte V följa upp den uppgång som finns på riksplanet. En liten uppgång kan skönjas, troligen beroende på Jonas Sjöstedt som lyckas mobilisera fler väljare än Lars Ohly som aldrig kunde få gehör för sin historiska ärlighet. Dock känns vänsterns medverkan i den styrande koalitionen osäker. Med de här siffrorna behövs de nämligen inte. S och C kan bilda en stark majoritet på egen hand. Även om V kommer att finnas med i stadshustreklövern direkt efter valet kan minsta oenighet bli droppen som får bägaren att rinna över för ett S-parti som inte tål intern diskussion. Vi har sett det förr. Kan man kasta ut ett parti kan man kasta ut fler. Dessutom har ju S tappat flera av sina ideologiskt trogna kandidater inför höstens kommunval. Frågan är vilken ideologisk kompass som kommer att gälla framöver när riktigt starka kort försvinner från arenan. Att ha vänstern med i båten kan bli en garanti (åtminstone i teorin för det hänger på viljan och modet hos V-företrädarna att faktiskt driva politik)för att rodret inte går alltför långt åt höger, men det är en svag och mycket bräcklig position för koalitionens allra minsta parti, ett parti som envetet hävdar att de inte är till salu. Det är man ju så klart, bara priset är det rätta. Det kan räcka med en kommunalrådspost och några nämndsplatser som snälla S släpper ifrån sig eftersom de själva kan ha svårt att fylla positionerna med folk som vill och kan jobba och bidra med något. Det fenomenet har vi ju både sett tidigare och ser fortfarande.

Sedan har vi SD som går framåt. Ja, det ÄR ofattbart hur ett brunt parti kan gå framåt i ett bildat samhälle, men man ska inte underskatta de primitiva drifterna hos folk. De har en simpel retorik, en världsbild som bygger på lögner och företrädare som saknar vanligt hyfs. De går tydligen hem i stugorna i alla fall. Jag saknar motståndet från våra stora partier. Vänsterpartiet har tagit debatten och gör det föredömligt, FP gör det också men är ganska bakbundna av ett allianssamarbete på riksplanet som hämmar skärpan. Vad gör M och S? I sin iver att behålla sina breda väljarlager duckar de för frågan. Det är fegt. Det hjälper inte att Reinfeldt står i riksdagens talarstol och nästan gråter av engagemang när gräsrötterna i partiet inte sätter gränser mot främlingsfientligheten. S är ju nästan ännu värre. Där är det tyst. Ska ni S-företrädare ligga på sofflocket när debatten tas med rasisterna samtidigt som ni tror er om att mobilisera väljare från samma sofflock bara för att ni fortfarande obegripligt nog heter Arbetarpartiet Socialdemokraterna? Det här är pinsamt. Upp på barrikaderna och slåss med andra demokratiska krafter mot rasismen, okunnigheten och egoismen. Det behövs!

Själv är jag lugn och trygg inför höstens val. Jag vet hur jag ska göra. Jag ska rösta feministiskt, precis som jag har gjort så många gånger tidigare. Men först ska jag åka till Liseberg och leka Kalmars kommunpolitiska spel. Jag ska åka upp och ner, snurra runt, kollidera och kanske en och annan gång vinna på lyckohjulet. Hoppas bara inte det regnar alltför mycket. Det är ju ett moment som kan störa, nästan på samma sätt som när väljarna vill vara med och påverka i kommunpolitiken, men det slipper man ju effektivt nog nästan alltid (utom ett par månader vart fjärde år) ;)

Jag vill tacka dig för att jag är just jag...

Ja, jag borde verkligen städa lägenheten idag. Jag är ju ändå ledig och ska fylla dagen med nyttigheter medan maken är ute på valrörelseaktiviteter dagarna och kvällarna i ända. Och ja, jag HAR faktiskt börjat, men det är svårt att hålla tankarna i styr medan man går där med dammtrasa och dammsugare. Tankarna lever liksom sitt eget liv.

Just nu känner jag mig lite ansatt från olika håll. Jag engagerade mig i en diskussion om homosexualitet i kristna kretsar i allmänhet och inom EFS i synnerhet. Den gjorde mig orolig. Det är ju helt enkelt så att om man är medlem i ett sammanhang så måste man kunna ställa upp på den verksamhet som bedrivs och de värderingar som styr, åtminstone i huvudsak och i de aspekter som känns viktiga. Kan man inte göra det så är det dags att säga tack och adjö och leta nya sammanhang som passar en bättre. Det har jag ju varit med om nyligen när det gäller den partipolitiska världen, så jag vet vad det handlar om. Främst är det den egna styrkan och ärligheten som prövas, men den sistnämnda kan man ju inte välja bort, eller hur?

Och så går jag här och får en liten barnsång i skallen som beskriver hur olika sorters djur tackar Gud för att de har blivit skapade som de är och att de är glada för det. Det är en gullig sång, kanske med ett djup som inte blir tydligt förrän man blir lite äldre, men den gör mig nedstämd just idag. Det är nämligen några människor som inte ska tacka Gud för att de är skapade som de är. Det är människorna som bryter normerna, som utmanar den gängse heterokulturen och gör livet förvirrat för barn enligt en del. Det är människor som har fått en homosexuell läggning, eller någon annan som inte direkt kan räknas som heterosexuell. Det är människor som i sin sexuella aktivitet inte direkt kan alstra nytt liv, och därmed är deras sexuella aktivitet också syndig. Med det resonemanget bör man gå tillbaka till såväl preventivmedelsförbud som förbud mot all sexuell samvaro som inte syftar till att skaffa barn, men SÅ menar man förstås inte. Så klart. Så DUMT tänkt av mig! Eller?

MEN, jag tror att Gud har skapat de människorna också. Jag tror att de är lika älskade som andra, och jag tror att de har rätt att vara lika stolta över sig själva som Guds skapelser som någon av oss andra. Varför är det så problematiskt att tänka och tycka så? Varför ska vissa förmenas möjligheten att vara sig själva och ge och ta emot kärlek?

Det här funderar jag alltså på medan jag städar. Varför har människan en ständig drift att beskriva rikedomen i vår värld i termer av bättre och sämre istället för att uppmuntra mångfalden, ärligheten och kärleken? Är det inte märkligt, så säg?

"Ja, jag vill tacka dig för att jag är just jag." Ja, men det kan vara jobbigt ibland, just för att jag är jag och inte riktigt nöjer mig med att dammsuga och städa lägenheten. Det kanske är alltför utmanande sett i heteronormstermer det också även om jag lever i ett heterosexuellt äktenskap? Tja, kanske, men jag städar ändå, trots min feministiska övertygelse. Att vara feminist är inte samma sak som att ha dammigt hemma. Och jag tänker under tiden. Jag undrar vilken av de här två nödvändigheterna som egentligen är jobbigast.

Fråga mig. Jag vet.

Igår fick jag vara med på en heldagsutbildning kring arbetsmiljöfrågor i Kalmar pastorat. Det var en tänkvärd dag på många sätt, ledd av Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation genom Emma Stegerö. Arbetsmiljön är ett laddat område, speciellt i organisationer där anställda så att säga är sina egna arbetsredskap och ÄR sitt yrke. Problem kan bli traumatiska på många sätt när de dyker upp, så det var riktigt bra att få diskutera och ventilera sådant igår. Vi berörde också en fråga som är kopplad till arbetsmiljön men som ändå inte räknas in under arbetsmiljölagstiftningen och det är de ideella insatserna. Kyrkan bärs inte bara av professionella och anställda utan också till stor del av volontärarbete. Även om det inte råder ett anställningsförhållande för de sistnämnda så deltar man ändå i arbetet och blir påverkad av klimatet och förhållandena inom kyrkan, och även deras säkerhet har kyrkan naturligtvis ett ansvar för på bred front.

Vi fick oss bland annat presenterade "Nycklar till framgångsrika företag" efter en studie gjord av Karolinska institutet och Uppsala universitet (2009). Nycklarna var

• Ledarskap & kompetensförsörjning
• Delaktighet
• Kommunikation & kännedom
• Synen på hälsa & sjukfrånvaro

Det gäller alltså att ha goda och medvetna ledare som förstår vikten av ledarskap och kompetensutveckling, att göra medarbetare delaktiga i arbetet, att ha god kommunikation så att såväl ledare som medarbetare har god kännedom om vad som är betydelsefullt för verksamheten samt att ha en företagskultur som bryr sig om hur de anställda mår.

Det här låter som en drömarbetsplats, eller hur? Dit ska man naturligtvis sträva. Det är varken en utopi eller en vision, det är en fullt möjlig situation på en arbetsplats som värderar sina anställda och förstår att människor är resurser som både kan och vill bidra till verksamhetens måluppfyllelse. Men gör ett tankeexperiment och vänd på samtliga fyra nycklar. Vad får du fram då?

Fråga mig. Jag vet.