Alla Helgons Dag på nytt sätt

Idag är dagen då man sätter ljus på gravarna. Det har Emmy och jag gjort sedan hon var riktigt liten. Min morfar och mormor samt morfars mor och far har alltid fått ljuslyktor och så har vi satt lite ljus på andra gravar också när vi ändå har varit på plats. En promenad bland alla ljusen och ett besök i den vackra rofyllda minneslunden brukar det också alltid bli. Det är mörkt och ofta ganska kallt, men inte ogästvänligt.Ofta har dagen även inneburit lite orgelspelning i Vasakyrkan vid en andakt framåt kvällen. Det är nåt stillsamt vackert över Alla Helgons Dag. Det är mörkt, men ändå ljust och hoppfullt. Det är en aning dubbelt, precis som livet i övrigt.

I år blev det ingen promenad på kyrkogården. Istället är jag i Stockholm med övriga partistyrelsen. Det har sina klara poänger det också (fast helgon vill nog ingen av oss kalla sig.....), men jag kan inte hjälpa att det känns lite visset att missa den där ultimata och speciella hösthögtiden. Kvällen innebar istället en god middag på en indisk restaurang tillsammans med glada partikamrater från när och fjärran. Det var riktigt trevligt! Och sen får man ju inte glömma alla inspirerande diskussioner man har fått delta i liksom alla kloka (nåja, inte riktigt alla) beslut som vi hittills har fattat under två dagar. Vi avslutar mötet i morgon eftermiddag så vi har en dag kvar.

Ändå, traditioner är viktigare än man kan tro även om man ibland både vill och måste prioritera annat. Det känns lite grann som om jag missar nåt. Men det kanske man inte kan säga utan att bli beskylld för att vara traditionalist? ;-)

No problem....

Just nu har jag en paus från ett i övrigt mycket intensivt partistyrelsemöte där kongressmotionerna behandlas. Eller paus och paus, jag sitter på hotellrummet och filar på två reservationer som ska lämnas in i morgon. Den ena handlar om behovet av att öppna upp partiet för kristet troende partiaktiva på ett bättre sätt än tidigare och den andra handlar om behovet av att hålla partiets tillgänglighetsarbete levande och aktuellt. På de två punkterna ger jag mig nämligen inte, men partistyrelsens majoritet höll inte med mig.

I övrigt har vi, vilket ju alla vet vid det här laget, bestämt oss för att inte föreslå delat ledarskap. Det ligger i linje med min uppfattning också. Jag har funderat fram och tillbaka under lång tid, men har fortfarande inte kommit fram till vilken fråga delat ledarskap skulle vara svaret på. Därför tror jag inte på idén. Det blev emellertid en intressant debatt, men inte så lång och inte heller så full av motsättningar som en del utanför partiet gärna vill tro. Enligt gammal tradition kan ju inte vi i Vänsterpartiet diskutera en enda fråga utan att det framställs som splittring och eländes elände. Det är förstås inte sant. Det finns en vilja att lyssna på argument från båda sidor även om man inte håller med om alla, och frågan är ju inte enkel. Det är väl det minsta man kan säga.

Och, i ärlighetens namn, den är inte så himla viktig heller. Vi har fyra kompetenta kandidater som kandiderar öppet och ärligt och som skulle kunna klara uppdraget såväl enskilt som i par eller i grupp. Partiets framtid hänger inte på om vi har en, två eller fyra partiledare. Det är helt andra saker som är viktiga, t ex politikens innehåll och angelägenhetsgrad för människor samt vår förmåga att föra fram politiken på ett sätt som folk begriper. Därför är det inte hela världen om partikongressen i januari, för det är ju där och av den som frågan avgörs, fattar ett annat beslut än vad partistyrelsen föreslår. Att partistyrelsen blir nedröstad i en och annan fråga är sånt som händer, och som SKA hända då och då, i ett demokratiskt parti. Läget är betydligt värre i de partier där man bara har en enda kandidat att välja på när partiledarvalet ska ske. DÄR kan man i sanning snacka om problem.

Men det gör man ju inte......

Dom blev tydligen arga på oss....

Vi kunde bara inte låta bli att svara på en insändare tidigare i veckan i Östran.... Folkpartisterna i Kalmars barn- och ungdomsnämnd blev tydligen förgrymmade på oss när vi kommenterade deras riktade informationskampanj, men lite mothugg får de nog lära sig att tåla när de ger sig in i hetluften och utgår från att föräldrar är okunniga och oinformerade;-) Så här blev svaret:

”Den kulan visste hur den tog” skriver Runeberg om Sven Dufva i Fänrik Ståls sägner. Detsamma kan man säga om vårt inlägg om Folkpartiets bristande respekt för elevers och föräldrars val av skola. Att angripa Folkpartiet för att ifrågasätta fria val är väl närmast att jämställa med en svordom i kyrkan. Likväl är det precis bristande respekt Folkpartiet uppvisar när man inte låter barn och föräldrar göra sina val utifrån sina egna bevekelsegrunder.

Det är inte snyggt att utgå från att fria människor inte har tillräckligt med kunskap för att göra rationella val och dra slutsatsen att det är därför så många i Kalmar väljer kommunal skola. Brändewall och Polteg tycker ju inte att en kommunalt driven närliggande skola borde vara det naturliga valet. Hållningen är motsägelsefull. Varför vill man som politiker engagera sig i offentliga skolors verksamhet om man ändå anser att fristående alternativ är så mycket bättre? Det är ju precis så Folkpartiet i det här fallet gör. Vi i Vänsterpartiet jobbar tvärtom för att den offentliga skolan ska fungera så bra som möjligt.

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” står med guldbokstäver ovanför ingången till universitetsaulan i Uppsala. Det är ord som tack och lov är omoderna. Den svenska skolan fostrar numera kritiskt tänkande människor som är kompetenta att välja själva, som inser att det alltid finns flera synsätt samt att vi alla är olika. Brändewall och Polteg strävar dock efter att göra Kalmar till någon form av genomsnittskommun med likriktning som ideal. Om en större andel i andra kommuner väljer fristående skolor framför offentliga ska vi ha det likadant i Kalmar. När så inte är fallet dras slutsatsen att människor inte vet sitt eget bästa.

”Välja fritt är stort men välja rätt är större” är en passande beskrivning på folkpartisternas attityd. Vi i Vänsterpartiet står för motsatsen. Vad som är ”rätt” val ska inte vi från politikens sida lägga oss i, och friheten att välja lämnar vi till elever och föräldrar.


Birgitta Axelsson Edström (V) och Leila ben Larbi (V)
Skolpolitiker i Kalmar

Nu laddar jag om!

Idag är det en sån där dag när jag tycker synd om mig själv. Jag har nämligen ont i nacken, och såna dagar tycker jag inte om. Sett i ett längre perspektiv, så där 13-14 år, så har jag ändå blivit väldigt mycket friskare men varje gång när jag faller tillbaka så blir jag deppig. Efter långa sjukskrivningsperioder i slutet på 90-talet och ständig värk så är jag nu ganska besvärsfri för det mesta, men då och då kommer eländet tillbaka. Det händer oftast i samband med kyla, hård vind och med släpande på tunga grejer. En whiplash-skada ger sig inte i första taget, mina vänner. Suck.

Jag skulle ha varit iväg på en heldagstur med omsorgsnämnden för att kolla lite olika boenden och verksamheter runt om i kommunen. Det behövs när stora delar av nämnden, inklusive jag själv, är ny inom politikområdet. Istället blev jag kvar hemmavid. Det är liksom ingen idé att ens försöka sätta sig på en buss och ränna runt när varje förflyttning orsakar rejäla knivstick. Jag får väl göra nåt produktivt härifrån istället. Jag kan i varje fall läsa och skriva lite. Sådana arbetsuppgifter behöver också göras.

Debatt- och insändarsidor måste ju fyllas, och någon måste ta ansvar för det också ;-) Är man dessutom lite sur i förväg är chansen större att inläggen blir extra giftiga.... Så huka er ni borgare och andra som vill rasera rättvisa, solidaritet, jämlikhet och jämställdhet. Nu laddar jag om :-)

Förvirring är nog bara förnamnet...

Jag har haft en liten "debattartikelordväxling" med Folkpartiet om fristående skolors vinstuttag. Det här inlägget kunde jag helt enkelt inte låta bli att skriva när Nordlöw inte kunde förstå varför livsmedelsaffärer och byggföretag ska få ta ut vinst och inte skolor.....;-)

Birgitta Nordlöw (FP) inser att fristående skolor har barnsjukdomar. Medan FP funderar över denna ”nyhet” glömmer de dock det viktigaste: Det finns elever i de fristående skolornas verksamhet, barn och ungdomar som JUST NU ska få utbildning där, bekostad av gemensamma skattemedel. Istället för att gå till utbildning så flyger dock en ansenlig del av resurserna till privata fickor, fickor som ofta sitter i dyra kavajer boende i skatteparadis. Det är tyvärr ingen barnsjukdom och ingen nyhet heller, det är en kronisk defekt som var förutsägbar redan innan möjligheten att driva vinstgivande skolor i bolagsform infördes.

När sjukvård och skolor drivs med vinst som drivkraft börjar irrelevanta frågor ställas, t ex ”Är det lönsamt att bota den här sjukdomen?” eller ”Är det lönsamt att utbilda den här eleven?”. Det finns en inneboende konflikt mellan företagets bästa och elevens. Det som är bra för företaget behöver inte vara bra för eleven eller för samhällsekonomin i stort. Dessutom pressar företaget kostnaderna för att kunna ta ut en vinst, ofta på bekostnad av de anställdas arbetsvillkor. Det är vinster som görs på våra skattepengar avsedda att gå direkt till vård, skola och omsorg.

Men när Nordlöw inte ser skillnaden mellan välfärd och privata byggbolag och mataffärer så blir resonemanget konstigt. Vi i Vänsterpartiet ser ingen anledning att finansiera ICA eller Skanska med skattemedel, men den tanken är tydligen inte främmande för Folkpartiet.

Goda gula minnen

Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar en god stund på eftermiddagen, hemma i huset där jag bodde mina första 21 år, det gula tegelhuset som pappa hela tiden håller på och förbättrar, renoverar, bygger ut, bygger om och vårdar. Det är inte mycket som ser ut som när jag växte upp, men det är ändå fortfarande "hemma". Och när man kommer dit så blir man barn igen, åtminstone i mammas ögon. Det är väl så det ska vara. Min dotter blir heller aldrig vuxen. He he ;-)

I slutet på veckan var jag i Borgholm på konferens och sammanträde med Kalmarsunds Gymnasieförbund. Borgholm på höstkanten, det är ödsligare än ödsligast. Det var mörkt, disigt, tyst och tomt. Ändå påmindes jag om den där sommardagen då jag och pappa åkte till just Borgholm och köpte min första bil. Jag hade tjatat ett bra tag, det kan jag erkänna. Det blev en varmgul VW Polo av 1975 års modell den kvällen. Den kostade 4500 kronor och såldes privat av en kille i Borgholms södra delar. Pengarna hämtade vi i Minutenapparaten på Storgatan. Pappa fick ta ut pengarna i två omgångar, för så stora belopp kunde man inte ta ut på en enda gång på den tiden.

Mamma trodde inte sina ögon när vi kom hem med två bilar framemot kvällskvisten. Hon undrade om Polon var treväxlad. Mammas och pappas Saab 99 var av 1974 års modell. Att den var fyrväxlad var det ingen som ifrågasatte. Jag för min del kommer aldrig att glömma turen från Borgholm då jag körde min första bil för första gången. Registreringsnumret minns jag fortfarande. HDX 569. Att bagageluckan var fullständigt genomrostad och att den bara hade 40 hk var fullständigt ointressant. Hästkrafterna räckte till mina behov, och bagageluckan bytte vi mot en annan likadan lucka (men grön och tillknycklad) som pappa hittade krockskadad utanför en lackeringsfirma. Med Plastic padding, svart och gul sprayfärg blev den som ny :-) och bilen blev i övrigt smyckad med fastklistrade nallar på sidorna, svarta fartränder och svartmålade fälgar. Så småningom förärades den det passande namnet "Gullet".

Gullet hade många fördelar, men hon saknade klocka och bilstereo. Alltså hade jag en lös och batteridriven kassettbandspelare placerad på passagerarsätet. Den hade jag alltid där på full volym, och när jag parkerade så lade jag den i bagageutrymmet pga stöldrisken. Det var inte sällan det var just den här låten som pumpades ut i kupén: Wired for sound-Cliff Richard Bandet hade jag spelat in från syrrans skiva :-) När jag hör den minns jag känslan av frihet och den där speciella lukten av plast som vi aldrig lyckades vädra ur :-) Dessutom, texten är kul:
"I met a girl and she told me she loved me
I said: You love me, then love means you must like what I like:
My music is dynamite
She said: I´m not a girl you put on at an stand-by
I am a girl who demands that her love is amplified
Switching to overdrive...."

Se där. Jag var nog Ninjafeminist redan då och vägrade att låta nån sätta sig på mig ;-) (att det ändå tyvärr har hänt och fortfarande händer då och då får nog förklaras av min mänskliga ofullkomlighet...)

Hur som helst, Gullet behöll jag i två år. Jag körde 500 mil och fick 6500 kronor när hon gick ur min ägo. Värdet hade alltså vuxit med närmare 50%. Inte illa, va? Bandspelaren behöll jag, men den äppelformade röda digitalklockan som satt fastklistrad på instrumentbrädan följde med i köpet liksom den nya växelspaksknoppen och rattmuffen. Samt nallarna och klistermärket "I love" som jag hade satt fast framför Polomärket på bagageluckan.

Man glömmer inte sin allra första bil, och inte sitt barndomshem heller. Jag har bara ljusa och gula minnen av bådadera.

Respektera det fria valet!

Jag och en partikamrat reagerade häromdagen:

Folkpartiets Björn Brändewall delar just nu ut information om det fria skolvalet i bostadsområden där han tycker att föräldrar och elever inte aktivt väljer grundskola. Huvuddelen av eleverna i Kalmar går nämligen i den närmast belägna och kommunalt drivna skolan. Vi känner igen tillvägagångssättet. För ungefär 10 år sedan hände nästan samma sak när elever som redan hade valt offentligt driven gymnasieskola fick speciell information om en fristående skola. Då var det en borgerlig politiker i gymnasieförbundets dåvarande styrelse som såg till att en fristående skola fick tillgång till elevernas kontaktuppgifter.  Båda aktionerna visar på bristande respekt.

Är det inte dags att även Folkpartiet visar respekt för elevers och föräldrar val av skola? Elever och föräldrar är i sin fulla rätt att välja själva, och bör man inte utgå från att de väljer klokt och utifrån sina egna preferenser och behov? Björn Brändewall anser dock att det faktum att så många väljer närliggande och kommunala skolor är ett tecken på att man inte har fått information om valmöjligheter. Vi drar inga sådana slutsatser. Vi anser att föräldrar och elever ska respekteras, liksom deras val av skola.  Bara för att andra inte tycker som man själv anser att de borde så kan man inte utgå från att något är fel. Det handlar om grundläggande respekt och inget annat.


Birgitta Axelsson Edström, ledamot av styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund
Leila ben Larbi, ledamot av Barn- och ungdomsnämnden
Vänsterpartiet Kalmar

Tankar efter Gadaffis död

Libyens diktator är död. Varje människa som tror på demokrati och frihet inser att han var en diktator som med järnhand låg bakom orättfärdigt vidrigt förtryck av ett helt land. Jag har likväl mycket svårt att jubla över hans frånfälle. Jag hade mycket hellre önskat att han skulle ställas inför rätta, bli granskad på ett rättsligt oklanderligt sätt och sedan få en dom som skulle vara välmotiverad utifrån hans brott mot folkrätten. Istället blev han dödad i någon form av strid, och jag kan inte heller döma de människor som agerade. Jag var ju inte där och vet inte hur det gick till, men har förståelse för att åratal av diktatur fostrar fram hat hos befolkningen. Det kan leda till både det ena och det andra, som ett uttryck för desperation.

Nej, jag sörjer honom inte, men jag sörjer en förlorad chans att visa på förtryckarregimers vidrighet. Och jag kan heller inte förneka att jag varje gång en människa dör, oavsett hur många liv som finns på samvetet hos den döde, känner en viss sorg över ett slocknat liv. Det är väl en svaghet jag har.

Nu uttalar visst statsminister Reinfeldt att "vi" ska bygga upp Libyen. Jag hoppas det är feluppfattat. "VI" ska inte bygga upp Libyen, vi ska sätta Libyens folks vilja, för en gångs skull och äntligen, i allra främsta rummet och ge stöd så att de kan bygga upp landet på det sätt de önskar. Stöd ska "VI" ge, inte direktiv.

Jag hoppas att vi slipper martyrskapet denna gång. Det är alltid en risk när någon dör på det här sättet. Glorian växer, även om den inte finns. Gadaffi är död, men han dog inte för sitt folk utan för att han satte sig själv och sina behov konsekvent framför andras rättigheter och lycka. Nu finns det en framtid för Libyen. Jag hoppas västvärlden ger Libyen chansen att bygga den framtiden och håller sina fingrar borta. Ett förtryck ska inte bytas ut mot ett annat. Libyen måste få vara fritt. Äntligen.

Klokt citat

“If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.”

Detta är visdomsord av Desmond Tutu, sydafrikansk biskop, kanske av olika skäl speciellt aktuella idag. Idag skulle nämligen en blind kvinna, över 90 år och gravt dement, utvisas från Sverige men hon har fått respit i två veckor i väntan på en ny läkarundersökning (som skulle kunna visa vad?). Är det hela rimligt? Är det mänskligt?

Även på närmare håll sker processer som både syns och hörs, men alltför få vågar reagera för den svagare parten som redan är förtryckt. Ser du någon orättvisa, i din närmiljö eller i större sammanhang? Reagerar DU? Eller tillhör du den tigande massan som låter offren lida på egen hand?

Det är mänskligt att fela, javisst, men att gång på gång vägra ta ställning är att fega ur. Det finns alltid nåt man faktiskt kan göra. Man kan organisera sig, skicka mail, bombardera med brev, starta eller åtminstone gå med i protestaktioner på Facebook, ringa, visa sitt intresse, tala om att man finns och kan både se, höra och stödja med mera med mera.... Annars är man, som Astrid Lindgren lät en av bröderna Lejonhjärta säga, "en liten lort". Och det vill man väl inte vara?

Vilsna funderingar...

Feminismen har tappat mark:

• Osynliggörande är ett faktum varje dag.
• Påförande av skuld och skam likaså.
• Undanhållande av information är snarare regel än undantag.
• Dubbelbestraffning måste man lära sig leva med.
• Förlöjligande är nåt man får ta om man överhuvudtaget ska bli sedd.

Är det konstigt att man oftare och oftare hamnar i bryderier kring huruvida det är nåt värt att engagera sig för en bättre framtid, för mer rättvisa och för mer solidaritet? Är det överhuvudtaget någon som tycker att det är nåt värt att jobba tillsammans för att nå ett mål eller är det bara "jag" som gäller numera?

Varför är det så himla svårt att fokusera på det viktiga arbete vi har att utföra? Kan det vara viktigare att trampa ner kamrater och vara populär i storebrors ögon än att trampa ner högerns politik? Nej, så illa är det naturligtvis inte.

Fast det finns tillfällen då man helt enkelt bara undrar..... Och jag känner mig därför lite vilsen.

Problem och problem

Vi har haft besök här hemma i veckan som gick. Alltså, det var inte direkt ett välkommet besök. En snyltgäst var det. En objuden snyltgäst. Med svans.

Sedan i onsdags kväll finns han inte mer. Han dog. Klapp! så dog han. Direkt.

Alltså, jag har fobi för såna. När vi förstod att det fanns en sådan här inne (en söndertufsad hushållsrulle under diskbänken var det slutliga beviset) så bröt jag samman. Hur i all världen kan man vara paniskt livrädd för ett sånt litet liv? Men det är jag. Jag skrek och tjöt om vartannat och vågade inte vara ensam hemma ens. Goe liberalen stannade hemma på morgonen tills jag var klar och jag stannade borta på jobbet tills jag visste att han var hemma.

På kvällen hade vår snälle vicevärd trots nyopererad höft sett till att två fällor med jordnötssmör hade placerats under vår diskbänk, och någon timme senare kom ljudet. Klapp. Gästen var död. Problemet var ur världen, tillsammans med en av våra stekspadar som goe liberalen använde till att plocka upp den med. Urk.

Nyss skulle jag ta lite ost och kex. Här i stan har man äntligen köpt in underbar norsk Port Salut, en ost som man tidigare fick åka till Västervik eller Linköping för att få tag i. En liten bit av den på ett digestivekex, det är söndagskvällslyx! Och osten fanns ju kvar. Det kunde man inte säga om kexen som låg i facket under ugnen, med fri ingång från baksidan av spisen. De var liksom lite naggade, precis som knäckebrödspaketet och påsen med skorporna. Och papperssmulorna täckte hela bakplåten som paketen låg på. Tur man har diskmaskin, dammsugare och en underbar make som tar sig an städandet samt möjlighet att köpa nya knäckebröd och digestivekex.

Ja, visst har vi dödat en liten liten skogsmus, men han levde livets glada dagar under slutet av sitt liv, kanske som belöning för att han hade, utan säkerhetslina, klättrat upp för fasaden upp till tredje våningen där vår balkongdörr stod öppen. Han gick i fällan, vilket är lätt hänt när man i motsats till människan är liten, har liten hjärna och fungerar enligt stimulus-respons-teorin ("Där ligger mat-Den tar jag"- typen). Han dog i varje fall mätt.

Natten mellan onsdag och torsdag, ett par timmar efter vårt musdråp, brann Berga Centrum. Det är skillnad på problem och problem här i världen. En del löser man med en fälla. Andra är en aning mer komplicerade.

Söndagskväll

Det har varit en skön helg. Goa dottern har varit hemma sedan i fredags kväll och vi har hunnit umgås riktigt mycket ända fram till nu ikväll vid 19-tiden då hon satte sig på tåget ner mot Skåne igen. Vi har varit nästan helt lediga, för en gångs skull. Enda schemalagda aktiviteten var kyrkan i morse, och det var ju ett rent nöje.

Jag är glad för min församling. Idag hade vi barndop. Lilla Hanna välkomnades in i Guds familj. Kyrkan var fylld av glada människor i alla åldrar och även om gudstjänsten nästan tog två timmar så blev det aldrig långtråkigt. Det var första gången jag såg en präst hålla predikan med en läsplatta i händerna. Kyrkan håller på att digitaliseras på flera plan! Som avslutning spelade jag ett lite annorlunda orgelstycke, en lite popigare körlåt från 90-talet som nog inte är så vanlig att framföra på kyrkorgel, men det gick bra. Jag fick till och med applåder efteråt :-)

Nu är man ju inte i kyrkan på söndagen för att få applåder (även om jag blev väldigt glad för just dem!), utan för att lämna av bördor, tacka Gud, träffa sina församlingssyskon och hämta kraft inför kommande dagar. Det behövdes för min del just idag. Jag ser inte direkt fram emot morgondagen kan jag erkänna, men "gör er inga bekymmer" står det ju i Bibeln. Det klarar inte jag riktigt. Jag erkänner att jag oroar mig, men med tillgång till en kraftkälla som församlingen som man kan ösa kraft ur så känns det nog en aning lättare att möta vardagens utmaningar, även om jag ärligt talat helst skulle vilja slippa en del av dem.

Men än är det söndag, en mörk och lugn söndagskväll då man kan kura skymning i en varm och hemtrevlig lägenhet. Jag har det bra och jag hoppas jag kan sova gott sen. Det kommer jag sannerligen att behöva. Hoppas att även ni andra får en skön nattsömn :-)

Nitlott eller inte?

Ibland, men det är bara ibland, kan man tycka att det är lite nitlott att inte blivit född till man. En man kan nämligen i allmänhet göra fel, vända blad och gå vidare precis som om ingenting hade hänt. Detsamma gäller  absolut inte med automatik för en kvinna. En kvinnas misstag sitter klistrade vid hennes profil med epoxylim resten av livet.

Å andra sidan, vi kvinnor kan ju lära oss av misstagen medan vi går vidare. Det är ju en fördel som inte bör underskattas.

Sorglig utveckling som man beklagar

Det är med bestörtning vi konstaterar att stora delar av Berga Centrum har härjats av brand under den gångna natten.  Brandlukten och röken gör sig fortfarande påmind över området. En redan hårt prövad stadsdel har drabbats än en gång. Vi beklagar detta mycket djupt.

Samtidigt kan vi inte säga att utvecklingen är okänd. Det känns som ett resultat av en långsam nedbrytningsprocess. Vi har under en ganska lång tid nåtts av larmrapporter från området. Tyvärr har dessa rapporter inte i tillräckligt hög grad bemötts med verksamma åtgärder. Vad eller vilka som ligger bakom just nattens dåd kan vi inte med säkerhet uttala oss om, och det är viktigt att inte dra förhastade slutsatser. Allt tyder dock på att vi har ett bostadsområde och ett affärscentrum som inte mår särskilt bra. Det måste vi ta hänsyn till, även om det just idag känns som om vi är sent ute. Vi måste välja att agera utifrån erfarenhetsbaserad klokskap.

Vänsterpartiets hållning har varit, är och kommer även fortsättningsvis att vara att åtgärder som är verksamma måste bygga på delaktighet från de boende och de verksamma i området. Det krävs samarbete, naturligtvis från kommunens sida, men också från företag, organisationer och andra aktörer som befinner sig i Berga eller som har nära anknytning dit. Kyrkan spelar stor roll, föreningslivet likaså och vi måste tillsammans, med ömsesidig respekt, kunna komma fram till handling för att återupprätta Berga som en stadsdel där var och en kan känna sig trygg.

Berga är, liksom var och en av våra andra kommundelar, en viktig del av Kalmar. Våra välfärdsbokslut visar att vi måste lägga en hel del ansträngningar på att återupprätta just Berga som en trygg och utvecklande boende- och verksamhetsmiljö. Kalmar kommun måste, liksom andra, vara beredd att bidra till det arbetet. Vi välkomnar den öppna attityd som har visats angående anordnandet av det öppna diskussionsmöte som planeras i området inom den närmaste tiden.

Vi tror inte på enkla lösningar. Vi vinner inte på att utfästa belöningar eller att proklamera hårdare tag. Vi måste vara klokare än så och våga se vari problemen egentligen ligger och hur de på allvar kan arbetas bort. Viktiga pusselbitar är samverkan och öppenhet samt en ärlig vilja att lyssna.

Skitfrågor luktar illa

Nu blåser det. Ordentligt. S-ledaren har fått förmåner han inte skulle ha haft. C-ledaren har gjort nåt liknande. Även på de lokala planen finns det affärer som bör synas i sömmarna för att man ska kunna garantera att allt har gått rätt till. Runt om i landet avgår politiska höjdare när det blir känt att de har fått fördelar och tillskansat sig det ena eller det andra på fördolda och olämpliga sätt. Det luktar inte riktigt fräscht om den här soppan, inte alls. Det luktar, för att vara riktigt ärlig, riktigt illa. ALLA former av korruption ska motarbetas. Därom måste vi vara överens, faktiskt över partigränserna. Demokratin tar skada av affärer som dessa. Föraktet för folkstyret riskerar att nå oanade höjder, men vad är egentligen alternativet???

Nej, det finns inget bättre alternativ. Demokratin är överlägsen, men just nu kommer sakfrågorna i skymundan. De viktiga frågorna får inte det utrymme de skulle ha. Vi i Vänsterpartiet har ett speciellt ansvar för att peka på att ett bättre samhälle är möjligt. Vi har mängder av utförsäkrade människor, sjuka människor som anses vara friska, arbetslösa som anses inte vilja jobba och de ska med den rådande politiken straffas med fattigdom. Barnfattigdomen breder ut sig. Rasismen börjar bli rumsren. Energiomställningen går för långsamt och miljön tar mer skada än den skulle behöva. Våra äldre och omsorgsbehövande förväntas få mer hjälp av sina anhöriga och allt mindre av kommuner och landsting som måste spara på välfärden. Skolan ska sortera unga människor i A- och B-lag och "låta var och en gå till hans rätta fålla" redan i 15-årsåldern då dörrarna stängs till högskolevärlden redan i och med gymnasievalet. Människor lider i krisdrabbade områden medan västvärlden vänder dem ryggen. Demokratikämpar jobbar i motvind. Vår jord skriker efter hjälp. Den borgerliga regeringen för en orättfärdig politik på en lång rad områden. Det är ORÄTTVIST!

Och vad gör vi? Jo, vi känner oss tvingade att lägga vår energi på skitfrågor:
• "Ska den eller den sitta kvar på sin post?"
• "Kan man lita på den eller den?"
• "Varför är våra högavlönade politiker så oärliga?" etc etc

Ja, jag tycker det är FEL FEL FEL att sko sig på skattebetalares bekostnad. Jag tycker det är FEL FEL FEL att ta emot bidrag och gåvor som man inte har rätt till. Jag tycker det är FEL FEL FEL att inte följa de demokratiska spelreglerna. Allt detta ska bekämpas. Det är trist att det ens ska behöva påpekas. Det borde vara inpräntat i vars och ens ryggrad, åtminstone för dem som har samhälleliga förtroendeuppdrag, men tydligen är det inte så. Det borde räcka med ett sådant konstaterande och sedan vidta de åtgärder som följer därav. Punkt.

Vår verkliga energi måste istället gå till att bygga upp en fungerande värld. Vi ska jobba fram ett människovärdigt samhälle, där var och en kan finna trygghet och kunna utvecklas som den unika varelse man är och där kapitalet sätts i människans tjänst istället för tvärtom. Vi har ett uppdrag att utföra, och det är att styra landet, landsting och kommuner, eller åtminstone påverka så mycket som möjligt efter de möjligheter vi har. Det får vi aldrig glömma. Det måste vara vårt självklara fokus. De hinder som gör det uppdraget omöjligt, det jag kallar skitfrågor och som luktar illa, måste arbetas bort, och det snabbt. Det MÅSTE gå. Annars får vi aldrig en förändring till en bättre värld.

Spridda reflektioner efter KoLa-dagarna

Jag har nu tillbringat två dagar på Vänsterpartiets inspirationsdagar för kommun- och landstingsföreträdare. Det var två riktigt lyckade dagar tycker jag. Tyvärr gick mitt tåg hem så tidigt att jag missade stora delar av kandidatutfrågningen vilken var konferensens sista punkt. Det var lite rumphugget, men jag har nog ändå min uppfattning ganska klar i den frågan. Det är fyra mycket kompetenta kamrater som ställer sig till förfogande för posten som partiledare. Processen är öppen. Vi hanterar valet som ett moget och demokratiskt parti, och jag är stolt :-) Vi har sett flera andra valprocesser i andra partier som i grunden skiljer sig från vårt arbetssätt. Öppenhet är minsann inte allas signum.

I eftermiddags föreläste Gertrud Åström. Har du inte lyssnat på henne, gör det! Vilken fullständigt lysande förmåga hon har att peka på det självklara, på det huvudlösa och på det egentligen fullständigt osannolika i de strukturella orättvisorna som finns mellan män och kvinnor. Efter att ha lyssnat på henne är man en än mer övertygad Ninjafeminist än man var tidigare, och man är om möjligt än mer övertygad om att vi Ninjafeminister har ett viktigt uppdrag att utföra. Patriarkatet ska inte flina eller småskratta, det ska darra! Kvinnor ska inte behöva vänta på att få sina självklara rättigheter längre. Det är dags nu. Det har varit dags länge, men den feministiska kampen har tappat styrka på senare tid.

Före lunch var jag med på ett seminarium om kvinnors villkor i politiken. Även det pekade i samma riktning. Även om vi är det enda feministiska partiet är vi inte bra nog när det gäller att ge kvinnor och män samma möjligheter i det politiska livet. Kvinnor osynliggörs och utsätts för härskartekniker även i vårt parti, och det är inte acceptabelt. Kamrater! Det är dags nu! Generationsväxling måste ske, och den gäller även att vi måste komma bort från den gamla gubbklubbens privilegierade ställning och istället ha en rättvis representation. Först då blir vi trovärdiga i det feministiska arbetet! Man kan inte säga att man är feminist och sedan agera tvärtom, eller hur??

Nu tar vardagen vid igen. I morgon är det vanlig måndag, med möten både på dagen och på kvällen, men först ska jag ta mig en liten sovmorgon. Det tänker jag unna mig. Rullar tåget in på Kalmar C enligt tidtabell så kan jag stiga av i ”staun” kl 21.28 efter dryga sex timmar på rälsen. Det medför att jag är en fara för min omgivning om jag tvingas in till jobbet kl 0830 på måndag, och det vill man väl inte riskera, speciellt inte efter att jag har fått en massa feministisk påfyllning en hel helg? Då kan det ju bli revolution ju...

Sjutton vet om jag inte skulle anta utmaningen förresten. Det kan vara värt det ;-)

Mopeden eller tåget???

Att åka tåg i detta avlånga land är ett äventyr, det är en sanning. Ikväll befinner jag mig på resa mellan Kalmar och Västerås. Alla tåg Kalmar-Alvesta är inställda just denna helg, mellan kl 22.40 igår torsdag till kl 04.00 på måndag. Alltså är man hänvisad till att åka med Kustpilen via Hultsfred och Linköping om man ska ta sig norrut och inte vill skumpa på en ersättningsbuss mellan Kalmar och Alvesta som tar 2 timmar och 20 minuter istället för tågets ordinarie 1 timme och 10 minuter och dessutom åka FÖRE ordinarie avgångstid. Undantaget är i morgon lördag. Då går det inte att åka vid 07.07 utan efter kl 08. Det blir en försening på över tre timmar. Då kommer jag alldeles för sent till Västerås där jag ska vara med på Vänsterpartiets Kola-dagar. Således blev det redan från början en förändring i planerna. Avresa fredag istället för lördag vilket betyder en extra natt på hotell i Västerås. Till saken hör att det är vår femåriga bröllopsdag idag. Det känns lite visset att åka iväg just på den dagen, men det överlever vi. Livet har 364 andra dagar som året som man kan njuta av tillsammans.

Kustpilen är behaglig att åka med, men det går sakta. De 23 milen tar över tre timmar med dieseltåget men komforten kan man inte klaga på. Det är vackra omgivningar också, och dem kan man njuta av så länge det är ljust ute. Det var det idag ungefär 2/3 av resan. Förseningen var ett antal minuter, precis så många att jag inte hann springa till Pressbyrån och handla lite fika till resten av resan från Linköping. Enligt informationen på Kustpilen skulle tåget mot Västerås avgå från spår 3. Jag sprang dit. Där stod det inget om nåt tåg till Västerås.

Konstigt, Jag tog väskorna igen och sprang upp till väntsalen. Där stod det på skärmen ovanför den stängda biljettförsäljningen att mitt tåg till Västerås var INSTÄLLT. Det var allt. INSTÄLLT. Vid en snabb koll kunde jag konstatera att det var det sista tåget för dagen. Jag såg framför mig en natt på ett av Linköpings lågprishotell medan ett hotellrum i Västerås skulle stå oanvänt och bara kosta pengar. Nåväl, jag stod ju inne i väntsalen och det var förutsättningen för att jag skulle höra rösten i den raspiga högtalaren säga att ”resenärer som skulle åka med tåget till Katrineholm, Sala och Västerås hänvisas till X2000 mot Norrköping som nu kommer in på spår 2”. Sålunda sprang jag genom trappsystemet igen för att kasta mig in på tåget som höll på att rulla in. Personalen på detta tåg hade ingen aaaaning om de frågor jag och de andra som också skulle vidare genom Sörmland ställde. Skulle vi åka med det här tåget om man skulle till Katrineholm? Finns det anslutning i Norrköping? Får vi åka med våra biljetter? Hur som helst, vi steg på. Det blev ståplats i bistron, en bistro som inte hade en enda smörgås eller matbit som inte innehöll döda djur i någon form. Det var ingen dröm för en vid det här laget ganska hungrig och lite frågande vegetarian, men tåget tog oss till Norrköping och där stod det anslutande tåget mot Västerås och väntade, dock med sådan knapp tidsmarginal att det inte gick att springa till Pressbyrån där heller. Det får bli en nattmacka på hotellet. Hoppas de har ost på såna och inte bara bitar av bakdelen på en gris.

Nå nå, jag har några frågor till SJ:

• Varför sprider ni inte informationen om förändringarna i tågtrafiken till de anställda som kan tänkas få frågorna, dvs de som jobbar på de berörda tågen?
• Varför kan ni inte ha skriftlig information på de skärmar där avgångar och ankomster står? Ordet INSTÄLLT räcker liksom inte när man står vid en obemannad och stängd försäljningsdisk och de enda som är i synlig tjänst är folket som jobbar i Pressbyrån eller på järnvägsrestaurangen. Hade man inte varit inomhus hade all information gått en förbi. Tänker ni överhuvudtaget på människor med funktionshinder i form av nedsatt hörsel?
• Hur hade ni tänkt att en person som har problem att ta sig fram, kanske hänvisad till kryckor eller rollator, skulle hinna springa till ett ersättningståg som avgick FÖRE den avgångstid som var angiven för det rätta tåget?
• Hur kan det komma sig att man kan köpa biljett i biljettautomaten till ett tåg som är inställt? Det hände en grabb i Linköping. Han köpte biljett till Katrineholm med avgångstid 20.04 när det på skärmen stod INSTÄLLT. Är det inte lite märkligt? I denna datoriserade värld ska väl samkörning vara möjligt, eller hur?
• Måste man i fortsättningen komma 45 minuter före avgång för att vara säker på att hinna med ersättningsbuss eller ersättningståg? Det är snudd på värre än flyget...

Ja, det finns många frågor. Snart är jag dock framme i Västerås. Det är ungefär 1 timme och 20 minuter dit. Då ska jag fixa fram en macka och fira att jag har klarat av dagens äventyr. Nästa gång är det medhavd matsäck som gäller, liggunderlag och sovsäck samt ett rejält gott humör. Eller som en medresenär som ska av i Eskilstuna sa: Nästa gång tar jag mopeden. Den går ju i alla fall.

Dags att säga ifrån så det hörs!

Efterfrågan på vit tryffel med ett kilopris långt över 300 000 kronor har aldrig varit större i Sverige. Skattelättnaderna för höginkomsttagare är makalösa. S-ledaren Håkan Juholt har fått minst 90 000 kronor för mycket av riksdagen för hjälp till hyran. Politikerpensioner med generösa villkor sträcker sig över decennier för folk i arbetsför ålder. Det finns verksamma politiker som struntar i de demokratiska spelreglerna men slipper ta ansvaret. Samtidigt finns det människor i samhället som har blivit sjuka pga hög arbetsbelastning och som tvingas leva på nästan ingenting när de hamnar utanför trygghetssystemen. Andra blir sjuka av helt andra anledningar men får sämre och sämre villkor. Vissa förlorar jobbet pga ett förfluget ord på Facebook. Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna och anställda vågar inte säga sin mening. Fackens roll blir mindre och mindre. Arbetslösa i alla åldrar förnedras och förlorar tron på samhällets skyddsnät och hoppet om att någonsin få ett arbete och en plats där man betyder nåt för någon annan. Var fjärde kvinna upplever sexuella trakasserier. Våldet mot kvinnor breder ut sig. Det är inte konstigt att motsättningarna växer i Sverige.

Allt kan vi inte råda över som ett litet parti. I själva verket kan vi göra väldigt lite, men det vi kan göra är att visa på hur vi vill ha det istället. Det gör vi genom våra förslag i parlamentariska församlingar, genom praktiskt politiskt arbete och genom att visa hög moral och god etik i våra egna handlingar. Vi kommer fortfarande att få vår släng av sleven men har vi ett rent samvete och agerar efter den etiska kompass vi har, där svagas behov av rättviseskäl alltid sätts framför starkas, så kommer vi att kunna bidra till en förändring. Det är jag övertygad om.

Det finns så mycket att förändra och förbättra. Orättvisorna får inte bestå för alltid och absolut inte växa. Något är allvarligt fel när man till och med använder demokratiska processer och förtroendeposter för att sko sig själv. Vi i Vänsterpartiet är det parti som på allvar kan visa på ett alternativ som är grundläggande annorlunda. Jag hoppas att vi, på alla nivåer, är vuxna uppgiften att säga ifrån så det hörs även utanför de stängda rummen.

Vinstuttagen hotar barns rätt till likvärdig utbildning

Jag fick lite mothugg från Axel Werin, ung moderat som nyligen flyttade från Kalmar apropå en debattartikel jag skrev för ett tag sedan om bland annat allmänhetens inställning till skolan i Sverige. Inspirationen fick jag från en undersökning som Lärarnas Riksförbund presenterade den 6 september på Skolans Dag. Han tyckte att min kritik av vinstuttagen från fristående skolor bara var ideologiskt färgat gnäll. Han fick svar i Barometern igår:

Axel Werin (M) gillar inte att 80 procent av boende i större svenska kommuner är negativa till vinstuttag i fristående skolor. Lärarnas Riksförbund har låtit intervjua 10 500 personer i 21 större kommuner, och det var den studien jag refererade till. Werins stora problem är att människor inte tycker som Werin anser att de borde. Men folk både tycker som de vill i en demokrati och uttrycker det minsann också.

Argumenten för att begränsa vinsterna är goda. De hotar alla barns rätt till en likvärdig utbildning. Segregationen mellan skolor och elever ökar och resultaten försämras.

Vänsterpartiet vill satsa mer resurser på skolan. Vi behöver anställa fler lärare och förstärka förebyggande insatser inom elevhälsoarbetet. Vi vill dock säkerställa att resurserna stannar i klassrummen. Vi vill stoppa läckaget av skattepengar till redan vinststinna företag. Detta utesluter inte att vi fortfarande har skolor som drivs av andra. Vi anser dock att en klok riksdag bör besluta om vilka icke-vinstdrivande driftsformer som är lämpliga för fristående skolor.

Werin tror att det bara är vänsterpartister som anser att skattemedel som är avsedda för utbildning ska gå till just utbildning. Hoppas att Werin har rätt, så moderat han är. Det skulle i så fall göra att Vänsterpartiet i kommande val skulle få 80 procent av rösterna, något som överträffar till och med våra allra mest optimistiska visioner om en stark vänsterkraft i svensk politik.

Birgitta Axelsson Edström (V) ledamot i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund

Kandidatbesök i Kalmar!

Igår hade vi en av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater på besök hos oss i Kalmar. Det var Hans Linde som (nej inte direkt hade vägarna förbi för det har man sällan här i världens ände för att tala tågspråk....) var här en heldag för att träffa vänsterpartister och andra. Vi hann med mycket roliga skolbesök i två klasser på Jenny Nyströmsskolan med levande diskussioner och pigga frågor från minst lika pigga elever samt ett mycket intressant studiebesök på Kalmar Science Park innan det var dags att ha ett offentligt möte på Bergaviksbiblioteket. Jag vill på detta sätt tacka alla inblandade riktigt varmt som gjorde dagen så givande!

Hans talade om hur det kom sig att han, som uppvuxen på en grisgård i Skåne, kom att engagera sig mot rasismen och därmed gå med i Ung Vänster som gymnasieelev. Det är viktigt att unga människor organiserar sig och slåss för det man tycker är rätt och riktigt. En stor del av diskussionerna igår med våra gymnasieelever berörde hur vi kan arbeta för rättvisa villkor mellan killar och tjejer. Det är tydligt att ett feministiskt uppvaknande finns bland de riktigt unga. Då gäller det att vi tar tillvara på det! Vi har också en mycket medveten ung generation som förstår att människors värde inte hänger samman med vare sig kön, ålder, ursprung, sexuell läggning, plånbokstjocklek eller boendmiljö eller något annat. Det enda som människovärdet hänger samman med är att vi är just människor allihop. Det är viktigt att komma ihåg.

Ikväll bär det för min del av till Västerås för två dagar med kommun- och landstingspolitiker från hela landet. Pga banarbeten på sträckan Kalmar-Alvesta med inställda tåg från igår kväll till måndag morgon blir det avresa via Linköping redan en dag för tidigt. Nåja, man ska inte klaga. Det blir en helg när man får tillfälle att fylla på förråden med vänsterideologiskt gods med bäring på det kommunalpolitiska arbetet. Jag hoppas att vi ses där!

Klokskap om vänskap

"Om man vill ha en vän måste man själv vara en"

 Jag tror att citatet ovan kommer från Nalle Puhs värld. Klokskap som den här brukar komma därifrån. Jag sitter just nu på kommunstyrelsens sammanträde och konstaterar att det är långt mellan de krav man ställer på andra och de man ställer på sig själv. Vi ska senare behandla en motion från Folkpartiet om tillgänglighet för alla. Där skrivs att det för liberaler är självklart att alla människor garanteras tillgång till kommunal service på lika villkor. När det gäller att ge alla möjlighet att delta i diskussion och debatt på kommunstyrelsen är det dock inte lika självklart. Det där med att använda befintliga mikrofoner, vilket skulle öka tillgängligheten och delaktigheten avsevärt för vissa av oss (dock valda på samma sätt som alla andra, med samma rättigheter och samma ansvar), finns det tydligen ett mycket lågt intresse för, både från Folkpartiets sida och från andra. Men det är klart, det är alltid lättare att gnälla och ställa krav på andra än att förändra sitt eget beteende. Man får väl ändå se det som ett friskhetstecken att jag fortfarande orkar bli besviken.

Digital satsning, ja tack....

Kalmarsunds gymnasieförbund hade styrelsemöte idag. Vi var på Stagneliusskolan och gjorde samtidigt ett litet studiebesök. För en gammal staggnist som jag är det alltid ett rent nöje att trampa i de gamla korridorerna och minnas den tiden då det begav sig.... Mycket är dock förändrat. Numera finns det elevskåp samt toaletter både här och där i de trivsamma ljusa korridorerna. På min tid hade vi orange, mörkblå och mossgröna korridorer där vi drog fram med våra tunga väskor med alla böcker i hela tiden (inte konstigt att man fick ryggproblem senare i livet) och fick springa ner i källaren varje gång man behövde gå på toa (inte konstigt man fick UVI heller….). Som sagt, en hel del har blivit bättre. Allt var inte bättre förr. Vi håller också på att jobba med förnyade arbetssätt. Den digitala utvecklingen måste man hänga på. Det duger inte längre med Texas TI-25 eller TI-30 (eller grafritande miniräknare vilka var mattenördarnas favoriter), nu ska varje elev ha en egen dator. Det kostar på, men det är nödvändigt om skolan ska kunna förbereda eleverna, även de som saknar egna ekonomiska resurser att köpa privata datorer för, inför framtidens yrkesliv. Förbundets satsning på digital kompetens är således angelägen. Satsningen är tänkt att finansieras av utökade medlemsbidrag från kommunerna, fullt utbyggt till en kostnad på över 15 miljoner årligen. Får vi de efterfrågade extraresurserna? Svaret har vi inte idag. Även kommunerna har begränsade resurser, och det är inte rimligt att vi från förbundets sida bara passivt inväntar svar. Vi har istället uppdraget att inom våra ekonomiska ramar hitta finansiering till en satsning som vi kan genomföra. Vi måste naturligtvis säkerställa att vi även i fortsättningen kan attrahera elever med våra skolor och utbildningar. Det är vårt ansvar. Jag vill därför att vi kör med både hängslen och livrem i den här frågan. Vi klarar inte hela satsningen så som vi skulle vilja utan tillskott på resurser, men tänk om vi inte får några tillskott? Hoppet är det sista som lämnar en, men man måste samtidigt planera även för det oönskade. Hur gör vi då? Vi måste hänga med på IKT-tåget. Vi ska inte bli kvarlämnade på stationen medan eleverna åker med andra tåg till andra skolor. Att koka soppa på spik är en krånglig historia, liksom att trolla med knäna, men likväl kan vi hamna i ett läge där vi måste göra så. Det tycker jag att vi måste vara medvetna om och planera för. Vi lever inte i den bästa av världar där man får alla önskemål uppfyllda, men visst sjutton hoppas man på det i alla fall, i första hand?

Tänkvärd text till den som känner sig värdelös men inte är det (och till oss andra)

Du vet väl om att du är värdefull
(Ingemar Olsson)

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

© little beat music

Vad ska man bli när man blir stor?

Tänk att man vid min aktningsvärda ålder fortfarande inte är riktigt klar med vad man vill bli när man blir stor! Eller är det kanske ett friskhetstecken som tyder på utvecklingsvilja? Världen, både i det stora och i det lilla, är full av orättvisor som behöver arbetas bort och fler blir det, men frågan är hur man gör det allra bäst. Det finns många alternativ, många arenor och många arbetssätt för att göra nytta, och man behöver inte välja en enda väg. Jag har alltid hållit på med tusen saker samtidigt, så varför inte fortsätta med det?

Det är ändå viktigt att man mår bra och trivs med det man gör. OK, allt kan inte vara perfekt (såna krav kan man inte ställa när man inte är perfekt själv!) men i huvudsak måste man acceptera förhållandena och, i ärlighetens namn, jag gör nog inte riktigt det just nu. Det är lite för många stängda dörrar, lite för mycket smussel, lite för omfattande tystnad och absolut för mycket Jantelag numera, och det känns inte bra. Frågan är om man orkar göra något åt det om dom flesta andra inte tycker att det är något som måste åtgärdas, och om dom som tycker som jag, att något måste göras, ändå inte är beredda att göra något. Det blir, som man nog kan inse, en aning ensamt då. Det hjälper liksom inte att ha rätt om man är ensam, eller hur? Majoriteten, som tycker tvärtom, är ju ändå väldigt mycket starkare, och det är något som man i ett demokratiskt samhälle måste acceptera. Tack och lov för demokratin som ändå tillåter åsikts- och yttrandefrihet! Och tack och lov för att vi har allmänna val i det här landet åtminstone vart fjärde år!

Så jag fortsätter att fundera. Vad ska jag bli när jag blir stor? En sak vet jag i alla fall: Jag ska inte bli lika stor som dom som är så stora att dom inte behöver bry sig om dom som är små. Det är åtminstone en sak som är säker.

Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar tillsammans för skolans bästa!

Lärarnas Riksförbund har publicerat den intressanta rapporten "Underkänt! – svenska folkets åsikter om skolan". Många människor i Sverige, uppemot hälften av de tillfrågade, anser inte att våra skolor håller en likvärdig standard. Det är ett problem. Nästan lika många, fyra av tio, anser sig inte kunna ta ställning i frågan. De flesta i Sverige år 2011 vågar alltså inte lita på att skolan sköter sitt uppdrag. Det är ÄNNU mer problematiskt. Det visar att vi efter åratal av svartmålning av en i huvudsak välfungerande skola med goda pedagoger har lyckats rasera förtroendet för den. Det kan vi till stora delar tacka Folkpartiets Jan Björklund för.

Ett annat mycket stort problem, som hänger ihop med det föregående, är att de fristående skolorna har obegränsade möjligheter att ta ut vinster och placera dem på annat håll. Så många som åtta av tio tillfrågade anser att vinsterna måste begränsas och att resurserna åter ska investeras i skolverksamheten så att de kommer eleverna till del. Detta är ett krav som vi i Vänsterpartiet har drivit länge. Nu vet vi att en övervägande del av samtliga partiers sympatisörer tycker precis som vi. Däremot jobbar de andra partierna i en helt annan riktning.

Att förtroendet för de offentliga skolorna krymper medan fristående skolor kan växa blir en orimlig paradox i sammanhanget. Det är ju på det här sättet vi utarmar skolorna ännu mer. Skolresurser, medel som skulle gå till barns och ungdomars utbildning, skickas iväg till ägares privata plånböcker. Snacka om att göra tvärtemot vad folk tycker är rätt och rimligt!

Att föredra statlig styrning av skolan framför kommunal är också en linje som Vänsterpartiet har drivit. Det anser de allra flesta tillfrågade, liksom LR, är en riktig väg att gå. Problemet är dock att det inte nödvändigtvis ger MER resurser att fördela till skolan. Skolan ska kompensera för olika förutsättningar, och där måste den lokala nivån kunna påverka. Vi kan alltså inte bara dra klockan tillbaka, vi måste hitta lösningar på problem som finns nu och i framtiden. Sådana lösningar hittar vi inte i Jan Björklunds 1960-talsskola.

LR har rätt i sina slutsatser på flera punkter. Jag håller dock inte med om den allra sista, nämligen den om krav på garanterad undervisningstid per ämne samt en fast timplan. Vår övertygelse är att skolan måste ge varje elev möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Det betyder att Kalle kanske behöver åtta timmar för att förstå räta linjens ekvation medan Ida behöver tre. Samtidigt kan Ida behöva tio timmar för att lära sig fotosyntesen medan Kalle fattar galoppen på fyra. Den flexibiliteten måste vi ha i skolan om vi ska sätta elevernas utveckling allra främst. Det gör vi förstås också när vi använder oss av engagerade och välutbildade lärare i skolan som trivs med sina jobb och som känner sig uppskattade för de uppgifter de utför.

Tack LR för en informativ undersökning! Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar vidare, tillsammans. Vi i Vänsterpartiet tänker dra vårt strå till stacken för att tillsammans med er och andra yrkesverksamma i skolan samt med elever och föräldrar bygga upp såväl förtroendet för och kvaliteten i den svenska skolan. Vi har mycket att göra, men vi har stora möjligheter att lyckas! Det gäller dock att vi ser framåt och inte bara bakåt. Det är ju för morgondagen som skolan ska utbilda, inte för gårdagen.

Rim på kvällskvisten

Nu är jag trött likt en björn
som har fått sig en vintertörn
Efter 14 timmars jobb utan en enda riktig rast
är det inte konstigt att koncentrationen brast....
KF en måndag en sensommarkväll
numer med Johan och inte med Kjell
lockar sällan fram ens intellekt
snarare är det ens själ som blir knäckt....
av ändlösa rader av politiska ord
vars antal i pengar kunde rädda vår jord
Nej, nu glömmer vi denna fruktlösa kamp
och tar för framtiden ett riktigt avstamp :-)

Apropå mobbning

Så många som en av tio uppger att de någon gång blivit utsatta för mobbning på sitt jobb. Det är alltså vanligt, vilket är alarmerande. Det måste man ha med i åtanke när man diskuterar sjukfrånvaro och ohälsotal. Den som blir mobbad får ofta försämrad självkänsla och självförtroende, känner sig otrygg och befinner sig ofta i farozonen för att bli sjuk ”på riktigt”, fysiskt eller psykiskt. Risken ökar förstås ju längre man blir utsatt för kränkande behandling.


Mobbning är inte ett fenomen som uppträder likadant överallt. Kränkningarna tar sig olika uttryck. Den som är utsatt känner sig under en längre tid utesluten och illa behandlad. Det brukar vara ett generellt kännetecken. Uteslutning kan till exempel visa sig genom att man slutar hälsa på honom/henne eller undanhåller viktig information, kanske information som är speciellt viktig för den utsatte att få veta. Då känns ju uteslutningen än mer och effekterna för den enskilde blir värre.

Vad driver den som mobbar? Tja, nästan alltid handlar det om makt eller avundsjuka. Den som blir utsatt är ofta en person som i någon mening har lyckats bättre än den som mobbar. Otydliga chefer som inte vågar ta itu med konflikter i ett skede då de fortfarande kan lösas bidrar också till att grogrunden för mobbing blir mer gynnsam.

Mobbning kan förhindras, men det gäller att man är vaksam. Självklart måste ledarskapet fungera så att inte ledarstrukturen och ledarens beteende förstärker och belönar mobbningstendenser. Därutöver måste man vara tydlig med vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Ledningens beteende fortplantar sig nämligen genom hela organisationen. En arbetsgrupp som leds av en chef som inte fungerar fungerar inte själv heller, men alla har ett ansvar att slå larm. Uteslutning, menande blickar och undanhållande av information riktat mot en viss person är ALLTID fel. Medarbetare måste våga visa att han eller hon ser vad som pågår. Chefen ser ju som bekant inte allt. Ibland kanske han/hon inte VILL se heller. Då ska man nog inte vara chef, om jag nu ska vara tydlig.

Känner du igen dig? Är du utsatt själv, eller misstänker du att någon i din närhet har det jobbigt? Det kan vara svårt bryta en negativ spiral på egen hand. Tala med företagshälsovården, skyddsombudet (om ett sådant finns) eller någon som du har förtroende för. Bär inte på frågorna själv, utan sök stöd. Det är inte särskilt lätt, men det kan vara verksamt, att gå på mobbaren och konfrontera honom/henne med dina iakttagelser. Det kan bli ett jobbigt samtal och en jobbig process, särskilt om mobbningen har pågått länge, men om du vågar så kan det vara det allra bästa du kan göra. Du växer själv, du gör klart för mobbaren att kränkningarna är synliga och oacceptabla och du hjälper den som är utsatt (om det inte är du själv förstås) så att hon/han känner att det finns någon som står på den rätta sidan.

Det är nämligen ALDRIG rätt att mobba. Det är den fege och maktlystnes strategi för att själv skaffa sig fördelar, och sådant ska vi ALDRIG acceptera.

Kommunen, det är ju VI!

På förekommen anledning: Vet ni vad ordet kommun egentligen betyder? Jo, det kommer av latinets communis, som betyder gemensam. Det är därför nåt har blivit grundläggande fel när vi pratar om "dom på kommunen".


Kommunen är nämligen VÅR. Det är vi tillsammans som ÄGER kommunen. Vi är inte några kunder, vi är ÄGARE, och som ägare är vi allihop med och bestämmer vad som händer.


Funkar det inte så? Nej, det gör nog inte alltid det, men då måste vi göra något åt det. Inflytandeformer kan utvecklas så att ägarna blir nöjda. Det är inte bara vart fjärde år man ska kunna säga ifrån när man går till valurnorna, utan man ska kunna påverka kontinuerligt. Svaret på problemet är hur som helst inte att lägga ut kommunal verksamhet på privata företag, för då får man inte längre nåt att säga till om alls mer än som KUND.


Och det är en himla skillnad på att vara ÄGARE och KUND!

Spridda reflektioner och en överraskning, eller?

Idag har jag varit på sammanträden hela dagen, först Destination Kalmar och sedan Omsorgsnämnden. Hade jag bara sluppit huvudvärken så hade det nog varit mycket trevligare, men det är sånt man får ta ibland.

Äntligen har vi då bestämt oss för att se till att det finns arbetskläder till omsorgspersonalen. Det är pinsamt att vi nu skriver 2011 innan vi kan sätta ner foten i den här frågan. ÄNTLIGEN som Gert Fylking skulle säga. Men det är klart, kvinnor kan väl hantera en tvättmaskin hemma och kan alltså tvätta sina arbetskläder själva? Och så får de ju lön också när de arbetar, så de har ju råd att köpa kläderna själva också. Det kan ju inte män göra. Eller? Nåja, nu ska vi inte gnälla. Upphandlingen ska slutföras och från 1 januari 2012 ska vi kunna erbjuda arbetskläder. ÄNTLIGEN.

En annan ÄNTLIGEN-fråga var tidplanen för önskad sysselsättningsgrad. Innan 2013 har gått till ända ska omsorgspersonalen kunna reglera sin arbetstid så att lönen räcker till mat och husrum för sig och sina barn. Fast här finns en del kvar att göra. Att höja lönenivån generellt alltså. Det kan inte vara rimligt att det är mindre värt att ta hand om människor än om maskiner.

Sedan kom då dagens överraskning. Jag menar inte att de borgerliga partierna vill lägga ut vårt nya äldreboende på Varvsholmen i privat regi. Det var väl ganska väntat. Det handlar ju om ideologi, inte om ekonomi eller kvalitet. Vi vet att omsorgsverksamhet varken blir bättre eller billigare i privat regi utan snarare dyrare och sämre, men här sätter ideologin krokben för logiken hos högeralliansen. Det var ju ganska väntat.

Det här handlar om nåt helt annat. Det görs nämligen, efter initiativ från arbetstagarorganisationerna, en översyn av enhetschefernas arbetssituation. Man försöker tydliggöra uppdraget och revidera de riktlinjer som idag gäller. Det händer mycket inom det här området, och behovet av en översyn är stort. Många enhetschefer har för stora personalgrupper och man hinner inte riktigt med allt som en chef bör hinna med. Det är slitsamt och förväntningarna är både många, olika och stora. Tillsammans med facken har man då under ett års tid jobbat med frågan och nu föreligger en skrivning, där man bland annat påtalar att man måste se till att enheterna håller en rimlig storlek sett till antalet anställda, och den här skrivningen är man i stort sett nöjd med från alla håll. Den fick vi information om idag. Då lägger Folkpartiets representant en protokollsanteckning där hon vill att enhetscheferna ska söka tjänster efter "omorganisationen". Tjänsterna ska dessutom vara tidsbegränsade till tre år. Om det enbart är enhetscheferna inom omsorgen som ska ha tidsbegränsade tjänster framgår inte.

Jaha, det är resultatet när man slår larm om att arbetssituationen är ohållbar på flera håll. Folkpartiet anser tydligen att ett sådant initiativ ska belönas med ännu mer osäkerhet och med hot om att inte få behålla jobbet. Budskapet är tydligt: "Om du påtalar brister och är med och arbetar fram förbättringsområden så blir du utsparkad sedan." Vem slår då larm nästa gång? Vem försöker då bidra till förbättringar? Och vem söker jobb som enhetschef på sådana premisser? Det är väldigt långt från den önskan vi har i Kalmar kommun om att ha högt i tak på arbetsplatserna. "Tystnaden på jobbet" verkar i Folkpartiets värld vara en vision och en målsättning snarare än ett stort misslyckande (vilket vi i Vänsterpartiet alltid hävdar att en sådan situation är).

Nu ska i ärlighetens namn sägas att inte hela borgerligheten gick på den här linjen. Det var i varje fall skönt. men det är en himla tur att inte Folkpartiet är med i en styrande majoritet i Kalmar kommun. Då hade vi som vill utveckla nämligen löpt risken att bli belagda med munkavle allihop, och det tjänar ingen på, varken i kvalitet, pengar eller välbefinnande.

Vem ska hjälpa mormor?

Alla blir äldre. Vi kommer att hamna i situationer när vi behöver hjälp för att klara vår vardag. Det är inte längre ovanligt med oro inför vad som händer när hälsan vacklar. Kommer man att få de insatser man behöver? Och kommer de att utföras på ett professionellt sätt?

Vår äldreomsorg är inte självgående. Den hänger på att vi ger den de resurser som krävs. Det handlar om välutbildad personal i tillräcklig mängd, om rätt till heltidsjobb och om trygga anställda som vågar säga vad de tycker och som därmed förbättrar verksamheten. Det handlar också om att lyssna på brukare och brukares anhöriga. Rätt till inflytande över verksamheten från brukare och från personal ger god omsorg.

Vi måste också vara beredda att betala löner som man kan leva på. Vi har problem med att rekrytera välutbildad personal, och söktrycket till gymnasiets omvårdnadsutbildningar är alldeles för lågt i förhållande till framtida behov av arbetskraft. Det hänger självklart ihop med dåliga arbets- och löneförhållanden. Vill vi ha en omsorg värd namnet måste vi vara beredda att betala vad det kostar, och vi måste ge den personal som i dag sliter under oacceptabla förhållanden credit för vad de gör.

Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” är angelägen. Vänsterpartiets svar är att vi tillsammans och gemensamt ska hjälpa mormor, genom bland annat ett långsiktigt äldreomsorgslyft med satsningar om fyra miljarder kronor fördelat på tio år. Vi vill till exempel återinföra utbildningsvikariaten så att den stora kostnaden för utbildning, nämligen att anställa vikarier, blir löst för kommunerna.

Ingen ska behöva oroa sig för att inte få den hjälp man behöver när man blir gammal. Det är inte värdigt ett modernt välfärdssamhälle på 2000-talet.

Jag är med er!

Ofta jag känner mig ensam och rädd
och min tro verkar liten och svag
Framtiden syns mig så hotande mörk
och av ångest förmörkas min dag


men som lärjungaskaran
får jag höra igen dessa ord
som blev början på nåt nytt
när Han sa:
Jag är mer er alla dar intill änden
om ni litar och tror på mitt ord
om ni litar och tror på mitt ord
(Lars Mörlid)

Det var tonsättningen av dessa ord som jag valde att spela som postludium idag i kyrkan. Det passade faktiskt riktigt bra, både till en predikan som handlade om bönen och till en gudstjänst som i stora stycken handlade om det mänskliga i förhållande till det gudomliga. Det mänskliga är inte problematiskt. Det är ju till människor vi är skapade! Det problematiska är att vi ofta känner oss misslyckade och otillräckliga. Det verkar höra till det mänskliga livet att ständigt hamna i situationer där man väljer det man tror är rätt men andra lyckas ändå få en att känna sig skyldig till nåt fel.

Vi kan inte vara alla till lags. Det faller på sin egen orimlighet. Vi SKA inte vara alla till lags heller. Visst, det kan kännas ensamt ibland, och det kan vara hårt att stå fast vid sin övertygelse när andra hela tiden kritiserar och letar fel. Vi vet ändå att vi har uppbackning, ända intill änden. Man är inte ensam. Det finns alltid en hand att hålla i, och när stegen blir för tunga att gå får vi helt enkelt lita på att vi blir burna. Den handen orkar bära oss allihop. Var inte rädd!

Skobekymmer

Jag är nog hopplöst omodern.... I morse slängde jag på mig mina sandaler som vanligt, men efter ett par meter på cykel så fattade jag att det faktiskt är HÖST nu. Nåväl, klockan var för mycket så jag vände inte om. Fötterna förfrös inte i varje fall, bara nästan.... Nu vet jag att fötter tål åtta grader och snålblåst i sommarsandaler.

Nu har jag emellertid fått en insikt till. Mellansteget mellan sandaler och vinterkängor finns inte. Det är numera den förlorade länken i skoaffärerna. Där finns så gott som bara vinterkängor, med eller utan foder. Jag behövde ju SKOR. Det borde finnas såna i en SKOaffär. Det hörs ju på namnet.

Det blev inget köp. Det är bara den 16 september idag. Jag vägrar att ta på mig kängor redan. Å andra sidan så sparar jag på nagellack. Nu lär jag få blå tånaglar alldeles gratis. :-) Hoppas att såna är mer inne än vanliga hederliga skor.

Nötskrikan

Idag har jag varit och sett nåt spännande igen! Kontrasten mot gårdagens besök i äldreomsorgens dagverksamhet är stor, men det är ändå kommunal kärnverksamhet detta också. Kommunen satsar stora pengar på att bygga om och bygga till i vårt centrala idrottscentrum i kvarteret Nötskrikan (Kalmar Sport Center blir namnet, inte klockrent för en lingvist....). Där pågår bygge av ny träningsishall (med läckert gröna väggar inuti!), nya lokaler för både kontor och träningsverksamhet och en ny entré till hela bygget är äntligen på gång. Invigningen sker snart! Det är en låååååång process som har lett hit, men äntligen händer det nåt. Behovet av mer isyta är väl känt sedan många år, och jag glädjer mig åt att såväl hockey som konståkning får bättre möjligheter att träna nu. Vår gamla ishall (som ju också behöver byggas om eller helst ersättas av en ny men det ligger ett par år framåt i tiden såvitt jag kan se nu i alla fall) har varit otillräcklig länge. Sporthallsområdet kommer att höja sin attraktionskraft och bli mer tillgängligt i och med att det efter snart 50 år får en entré som man kan identifiera som en entré. Det blir lättare att hitta in om man ser ingången, liksom ;-) Vi har kämpat länge, föreningarna har kämpat ännu längre i motvind men nu blir det resultat. Skönt!

En kommun har ansvar för mycket. Bland det allra viktigaste är att vi tillsammans ska skapa en livsmiljö som är positiv för alla som vill bo här. Idrott, kultur, skola, äldreomsorg, socialtjänst, parker, vägar.... Allt spelar roll. Ska vi lyckas i det läge vi har, med begränsade resurser och en regeringspolitik som bygger på att alla ska vara friska och arbetsföra (resten "finns" liksom inte) måste vi samarbeta, över förvaltnings- och nämndsgränser, mellan kommun och föreningsliv, mellan människor som vill arbeta för samma mål. Samverkan, samarbetsförmåga och respekt för våra olika kompetenser och möjligheter är orden för dagen samt insikten att allt och alla behövs. Det är så man bygger en hållbar kommun.

På besök i verkligheten

Idag har jag varit "ute i verkligheten" som Kurt Olsson så träffande brukade säga. Den här gången hade jag förmånen att få hälsa på i en av äldreomsorgens dagverksamheter. Det var Prästgårdsvillan som öppnade sin dörr för mig under förmiddagen. Dit kommer man 2-4 dagar i veckan mellan ca 09 och 15 och umgås med andra.

Det blev ett par härliga timmar! Tack Anita och ni andra i personalgruppen som jobbar där och som släppte in en vilsen och okunnig politiker som jag! jag träffade, utöver den glada personalen, ett drygt tiotal äldre damer med gott om glimtar i ögonen som åt frukost, diskade, fixade frukt till mellanmål och förberedde lunchen tillsammans. Det var många samtalsämnen som hann att avhandlas och skratten avlöste varann. Tänk vilka unga hjärtan man kan ha även om det var länge sedan man föddes!

Dagverksamhet som denna betyder oerhört mycket om man bor ensam. Man får möjlighet till social samvaro, kan laga mat tillsammans och äta tillsammans (vem tycker att det är speciellt kul att äta ensam jämt?) och man tar sig en liten promenad med andra som vill gå ut och få lite frisk luft. Till och med disken blir ju rolig att hantera om man är flera!

Vi måste våga satsa på äldres livskvalitet. Det är kanske inte lika glassigt som storstilade byggprojekt eller flashiga playor mitt i stan, men det är absolut inte mindre viktigt, snarare tvärtom. Vi måste förstå att vi behöver ge personalen möjlighet att göra ett bra jobb utan att bli utsliten i förtid. Vi måste öka bemanningen. Vi måste se till att göra arbetsplatserna attraktiva med god arbetsmiljö och betala en lön som man kan leva på. Visserligen får man tusenfalt tillbaka när man ser att det man gör betyder något för andra människor, men man kan inte köpa bröd och betala hyran med känslor av tacksamhet vilket en del verkar ha trott när man ser på löneskillnaderna mellan manliga och kvinnliga yrken. Konstigt nog är det bara kvinnor som förväntas leva på känslor och luft medan män måste ha pengar att betala med.

Vi blir alla gamla framöver, om inte något oförutsägbart händer. Hur vill vi leva då? Det är hög tid att ta den frågan på allvar. Vill vi ha en äldreomsorg värd namnet? Ska vi kunna lita på att vi allihop, utan tanke på hur tjock den egna plånboken är, får den hjälp vi behöver när vi inte längre klarar allt på egen hand? Då måste vi ta konsekvensena av det. Det vi då måste göra är att bygga upp och bygga ut en äldreomsorg som finansieras och styrs gemensamt. Det är nämligen TILLSAMMANS vi kan fixa det, om vi vill göra det bäst.

Vi SKA dit!

I måndags hade jag den stora förmånen att få vara med då Vardagens Dramatik hade interaktiv teater för Kalmarsunds gymnasieförbunds medarbetare. Föreställningen handlade om en skola som skulle genomföra ett jämställdhetsprojekt som syftade till att öka medvetenheten om att man själv agerar fördomsfullt. Vi träffade en ganska dålig rektor som inte förmådde vara ledare, en sprudlande jämställdhetspilot i form av en förskollärare som genast blev nedtryckt av biologiläraren på högstadiet som ville prioritera undervisning istället för jämställdhet, en idrottslärare med tonårskomplex och en vaktmästare med båda fötterna på jorden och alltid redo att stötta de kvinnliga medarbetarna med att fixa och dona och de manliga med att låna ut lämpliga verktyg. Ja, det är en föreställning som man kommer att minnas länge. Den var SÅÅ bra. Att vi i publiken dessutom kunde föra ett samtal med var och en av karaktärerna efteråt är naturligtvis ett extra plus. Oj oj oj så många igenkännande skratt det blev, samt en och annan tankeställare förstås. Det allra mest pinsamma är väl att man känner igen de mest framträdande negativa sidorna hos de olika karaktärerna i sitt eget beteende. Eller så kanske jag var ensam om det..... eller?

Fördomar finns, hos mig också. Att agera stereotypt är inte så ovanligt. Det sker hela tiden. Det är inte bara strukturerna det är fel på, det är vårt eget beteende som vi behöver ändra, och det första steget är att våga titta på sig själv och faktiskt ärligt och krasst säga "Hör du, skärp dig!". Det känns väl sisådär, men det är enda vägen.

Det vi också vet är att vi inte är ensamma om att själva förstärka den rådande köns- och genusordningen. Vi är skyldiga i det här fallet allihop, och därför är den här typen av igenkännandeprocesser så viktiga, men det är bara det första steget. En av de sista frågorna vi fick att diskutera i bikupeform var "Tänk, i morgon när du kommer till jobbet har det skett ett mirakel. Din arbetsplats är helt jämställd! Hur ser det ut då?". Och då blev det faktiskt ganska tyst. Tyst hade det minsann inte varit tidigare utan aulan ljöd av diskussioner i anslutning till de övriga frågorna. Vad betyder en jämställd arbetsplats? Är den så långt borta att vi inte har en aning om hur den skulle kunna se ut? Eller har vi svårt för att se konsekvenserna i det lilla medan vi bara tar sikte på det strukturella planet? Och kan det kanske göra lite ont att ifrågasätta rådande förhållanden? Ligger det inte en form av trygghet i det som är välkänt, även om det handlar om orättvisor som varken är relevanta eller motiverade?

Vi har långt kvar, men vi SKA dit. Det är inte för sent att börja idag och inte i morgon heller. Det viktiga är att vi SKA dit, för inte kan det vara rimligt att vi ska fortsätta att ha ett system som missgynnar kvinnor och gynnar män fram till dess att vi har ekonomiskt utrymme att göra något åt det? För har vi det resonemanget, mina vänner, då kommer vi ALDRIG att kunna förändra NÅT.

En liten fundering

Tänk om vi kunde lägga all den energi som vi idag lägger på att klaga på saker som vi INTE kan påverka på saker som vi KAN påverka istället. Tänk så många förändringar och förbättringar vi skulle kunna skapa då, och tänk så många besvikelser och tappade sugar vi skulle slippa att uppleva.

Alltså, jag menar inte att vi ska vara nöjda med hur saker och ting förhåller sig, utan jag menar att vi måste kunna hitta vägar att agera istället för att bara bli frustrerade över vår oförmåga. Då skulle vi både nå så mycket längre och må så mycket bättre.

Vad är kultur?

Ja, kulturfrågan är sannerligen inte enkel. Just nu debatteras den på längden och tvären, inte minst här i Kalmar län. Sveriges regioner ska skriva kulturplaner och utifrån dessa ska de statliga anslagen fördelas. Då gäller det att veta vad staten vill ha, för vet man inte det så blir det inga pengar och så vill vi ju inte ha det, eller hur?

Men kulturen är oerhört viktig. Det är den som gör oss till människor. Det är den lilla insikten som vi inte får glömma bort i ivern att framställa planer och ansökningar som ska ge oss så mycket resurser som möjligt. Vi kan alltså inte beskriva aktiviteter och verksamhet utifrån den instrumentella synen som går ut på att skriva så mycket som möjligt i linje med vad vi tror att farbror staten vill höra och på det viset få mesta möjliga utdelning. Vi ska beskriva vad vi gör JUST FÖR ATT VI TYCKER ATT DET VI GÖR ÄR VIKTIGT och visa ATT VI GÖR DET FÖR ATT VI TYCKER DET ÄR VIKTIGT. Är ni med? Vi ska visa att vi satsar så mycket vi kan här på hemmaplan, för det är DET som visar att vi tar kulturen på allvar och att vi vill ha utveckling. Det är liksom inte trovärdigt att vilja ha mer resurser till kultur om vi inte ser till att ta hand om de resurser vi har. Vi får alltså MER pengar till våra professionella länsinstitutioner om vi själva prioriterar dem. Det är ganska logiskt. Vem bryr sig MER om Kalmar läns kultur än Kalmar län självt? Här ska vi självklart satsa på kultur för att det är livsviktigt för människor, för var och en av oss, att få utveckla alla våra förmågor. Annars blir vi stympade.

Lika stympade som kulturen kan bli om vi inte fattar hur vi ska skapa förutsättningar för den, om vi envisas med att sätta sele på den och hävdar att den ska gå i den ekonomiska tillväxtens ledband. Kultur är när något växer, visst är det så. Det är det som händer när det gror i blomlådan på balkongen när vi har planterat något där. Det växer, och ju mer omsorg man lägger ner på att sköta blommorna desto mer växer de. Likadant är det med kulturen och människorna. Ju mer vi bryr oss om människorna, desto mer växer de som människor. Det slår ut blommor både här och där. Det är därmed inte säkert att vi kan mäta det direkt i kronor och ören, men vi skapar god livskvalitet och den är på många andra sätt också lönsam.

Tillgänglighet i vardagen...

Det här inlägget hade jag hoppas att få slippa skriva, men så blir det alltså inte. Idag har vi nämligen haft kommunstyrelsemöte igen. Och, vilket tände ett litet hopp hos undertecknad, en sprillans ny mikrofonanläggning var installerad med nya fina mikrofoner på små stativ som stod runt bordet. Så skönt! De små dosorna som såg ut som fickminnen och som dessutom var svåranvända är nu ett minne blott.

Men, tror ni att man använde anläggningen? Jodå, den var igång. Sen tog det stopp. Enstaka ledamöter kunde trycka på knappen (det är allt som behöver göras, ett litet tryck på en liten liten knapp) men långt ifrån alla. Alltså, det här, kamrater, det är RIKTIGT pinsamt. Rutinerade, gamla och garvade politiker som i alla möjliga sammanhang pratar och pratar om tillgänglighet, funktionsnedsättningar och handikapperspektiv, VAD GÖR NI?

Ni utesluter mig, och kanske är vi fler (vad vet jag och vad vet egentligen ni?), från diskussionerna genom att inte leva som ni lär. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ifrån tidigare, kommunjuristen har sagt ifrån, kommunchefen har sagt ifrån, andra ledamöter har sagt ifrån och likväl skiter ni rent ut sagt i att ta det till er. Ja, kamrater av regnbågens alla färger, jag tycker att det är pinsamt och jag tycker inte att jag ska behöva skriva detta, men det behöver jag.

Till slut tog jag till orda och avslutade med ett tack till alla som använder mikrofon och en uppmaning till övriga att låna mina öron en stund. "Då kanske ni använder mikrofonen i fortsättningen!". Jag tänkte att det skulle ta skruv, men gjorde det det verkligen? Jodå, men inte hos alla. Diskussionen fortsatte på en del håll precis som förut, rakt ut i luften.

Inte nog med det. När jag nu kom tillbaka till mitt kontor efter lunchen med ett allergianfall från en sminkaffär fastkletat i halsen får jag ett mail från en god vän som är svårt funktionsnedsatt i rörelseapparaten efter vårdskador. Hon kan aldrig mer sitta på en stol utan behöver en soffa. Hon skulle delta vid ett evenemang och hade sedan flera veckor tillbaka meddelat att hennes deltagande var beroende av att det fanns en möjlighet för henne att lägga ut benen i en soffa. Inte sjutton fanns det en soffa där när hon kom, och ingen hade ens brytt sig om att tala om det. Hon fick stå en timme i väntan på sitt anförande och sedan fick hon vackert ta sig hemåt. Resten av dagen är hon liggande. Det är en skam.

Kalmar kommun lär vara bra på tillgänglighet. Här var det två exempel som visar motsatsen. Det handlar inte om att de som arbetar med dessa frågor inte gör vad de ska (för det gör de verkligen med den äran!), utan det handlar om att andra inte fattar eller inte vill förstå att det de själva gör spelar roll. Tillgänglighet handlar inte bara om teknik, det handlar om att bry sig om att använda tekniken och att lyssna på de behov som finns samt att ta dem på allvar. Tillgängligheten hör inte bara hemma i tillgänglighetsrådet eller i ett handikappolitiskt program, den hör hemma i vardagen.

Som sagt: "Walk a mile in my shoes" och bär sedan den erfarenheten med dig. Känn hur det är att vara tvungen att läsa folks läppar som vänder bort huvudet från dig. Känn hur det är att vara tvungen att stå på ett ben i en timme och sedan hålla en föreläsning ståendes på samma ben. Det verkar som om sådana drastiska åtgärder krävs för att somliga ska förstå.

Bröllop fredag

Igår hade vi den stora förmånen att få dela glädjen när två goda vänner gifte sig i Kalmar Domkyrka. Grattis Lena och Ragnar och ett varmt Lycka till! Och tack för att ni valde att gifta er en fredag. Då har vi två dagar på oss att återhämta oss efter den härliga bröllopsfesten. Det behövs..... ;-)

Vem om inte vi?

Vi lever i en hård värld. Man blir hela tiden påmind om det. Det är inte bara väpnade konflikter i Afrika och Asien, frihetskamper som måste föras för en hållbar utveckling för människor och samhällen, utan vi människor gör varandra illa även i den nära miljön. Det är tungt nu, och det känns inte som om det går åt rätt håll.

Det är ju inte nog med att vi människor har svårt att hålla sams. Just nu, och inte bara just nu utan det har gällt under en lång tid, möts jag av rapporter om den omänskliga behandlingen av våra sjuka medmänniskor. De bollas mellan Arbetsförmedling och Försäkringskassa och berövas både värdighet och livskvalitet. När ingen ersättning betalas ut får man söka sig till kyrkans välgörenhetsfonder och kommunens försörjningsstöd (fast inte ens där platsar man). Hur kan vi ha det så, i Sverige, förebildslandet på välfärdsområdet, år 2011???

Vi har ett samhällsklimat som säger "sköt dig själv och skit i andra". Vi har en regering som säger "den som inte klarar sig själv ska inte ligga andra till last" och den regeringen fick nytt förtroende förra året. Vi som ville ha förändring förmådde inte locka det väljarstöd som krävdes. Vi kämpade väl, men förlorade. Det gjorde ont, men det var ett år sedan. Nu måste vi hitta på något annat att göra tills det blir val nästa gång. Att sitta och slicka såren och tycka att livet är pest leder ju inte framåt. Människor har det svårt, och vi kan inte blunda för det.

Frågan är alltså hur vi ska reda ut läget under tre år till. En stor utmaning är att se till att inte vårt sätt att vara börjar påminna om samhällsklimatet. Vi måste visa på en annan väg, den som handlar om "tillsammans, gemensamt och kamratskap". När vi träffar människor som har det svårt pga regeringens politik, människor som inte kan hjälpa att de är sjuka och som inte får mat för dagen, ska vi ge dem flygblad eller mat? Ja, det kan vara värt att fundera på. Barn som inte får den hjälp de behöver i skolan för att det inte hjälper med mer matteföreläsningar när idén med matematiken inte går att förstå, ska vi ge dem ett partiklistermärke eller lyssna på vad de behöver och försöka hjälpa till?

Nej, låt oss ta oss en funderare. Vi sitter i stängda sammanträdesrum och utför politiskt viktigt arbete. Det ska vi fortsätta med, men vi kan också göra helt andra saker. Låt oss använda den kreativitet vi har för att hitta nya vägar och nya arbetssätt. Ett politiskt engagemang har man inte för att man vill ha makt, utan för att man vill göra gott och förändra det som inte fungerar bra. Och det är väldigt mycket som inte fungerar bra i Sverige under regeringen Reinfeldt. Då kan det passa bra att omsätta vår vänsterideologi i praktisk handling, åtminstone då och då. Om inte vi på vänsterkanten gör det, vem skulle då göra det?

Tack Eva-Britt! Lycka till Mikael!

Idag har Eva-Britt Svensson meddelat att hon lämnar sitt uppdrag som EU-parlamentariker. Hon gör det med omedelbar verkan av hälsoskäl. Det är en förlust. Eva-Britt är en fantastisk människa med en alldeles speciell sorts energi. Jag beklagar avhoppet.

Ingen har någonsin i EU-parlamentet så tydligt som Eva-Britt fört kvinnors talan och uppmärksammat kvinnors orättvisa villkor i Europa. Det feministiska arbetet riskerar att tappa mycket fart, och det är bekymmersamt. Eva-Britt måste dock sätta sin hälsa främst och jag önskar henne god bättring! Vi har massor att arbeta med här på hemmaplan också, och här finns många uppdrag som väntar på en brinnande feminist med hjärtat klart till vänster :-)

Mikael Gustafsson tar över i EU-parlamentet. Lycka till Mikael! Jag vet att också du kommer att göra ett bra jobb i Europakolossen!

Öppenheten och (V)i vann!

Idag hade vi sammanträde i Kalmarsunds Gymnasieförbund. Ett ärende som stod på dagordningen var omprövning av det olyckliga beslutet från i mars då förbundets styrelse bestämde, med reservation från Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter, att stänga sammanträden för allmänheten. Övriga partier ville ha slutna möten dit varken elever, lärare eller andra hade tillträde. Jag protesterade förstås, men till ingen nytta.

Sedan fortsatte vi i Vänsterpartiet att agera. Efter att ha sänt en skrivelse till Kalmars kommunstyrelse diskuterades frågan där. Samtliga partier var på vår linje. Skrivelsen skickades till gymnasieförbundet med en rekommendation: Ompröva beslutet!

Och idag var det dags. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hoppas på. Jo, det visste jag ju. Jag hoppades att beslutet skulle ändras, men jag var inte säker på att jag vågade tro det. Men så blev det alltså! I full enighet bestämdes att styrelsemötena återigen skulle öppnas upp för allmänheten. Nu kan således vem som helst, inklusive de grupper som berörs allra mest av våra beslut, dvs elever, personal och föräldrar, vara med och lyssna.

Den offentliga skolan har ett signum som ingen annan har, nämligen den demokratiska och öppna styrningen. Det signumet förlorade vi i mars, men det har vi nu återtagit. Tack styrelsekamrater! Idag såg jag en hållning som var befriande fri från prestige. Det går att tänka om och ändra sig.

Nu kan vi börja jobba för att vår gymnasieskola, med minskade resurser, krympande elevkullar och med en okänd framtid runt hörnet, ska fungera på allra bästa sätt för eleverna. Den resan saknar minsann inte utmaningar. Det är skönt att vi kan lägga kraften där istället för att reta oss på att den demokrati vi säger att vi jobbar för inte får ge avtryck i våra egna arbetssätt.

Viktiga framtidsfrågor

Vänsterpartiet står inför stora utmaningar. Det handlar inte bara om byte av partiledare. Om framtidens Vänsterparti ska bli en starkare kraft i svensk politik måste vi fortsätta föra kampen för ett hållbart samhälle, för demokrati, öppenhet, jämlikhet och jämställdhet på nya arenor och mot tyngre motståndare än vi kanske har varit vana vid. Vi måste också förhålla oss till det faktum att vi inte längre kan agera som om vi har ett stort socialdemokratiskt parti strax till höger om oss med närmare 50% av väljaropinionen med sig. Storleksrelationerna i den svenska partipolitiska fållan har nämligen ändrat sig. Vi måste därför bygga en stark vänster tillsammans. Där ska Vänsterpartiet vara ett tydligt och självständigt alternativ, men också ett parti med vilja till samarbete för att nå resultat.

Vi har kommit en bit in på 2010-talet. Behovet av rättvisa är tydligt. Ett jämlikt samhälle som håller ihop ger större frihet för människor. En politik som ger större skillnader mellan människors möjligheter att utveckla sina liv kommer ofrånkomligt att leda till stora samhällsproblem. Orättvisorna ökar. Vi ser utvecklingen i andra länder, men också här i Sverige. Med de starka högervindarna ser vi nedrustning av välfärden, marknadsanpassning med utslagning som självklar effekt och ett allmänt hårdare klimat i samhället som i sin tur bildar grogrund för icke-demokratiska rörelser. Vi i Vänsterpartiet tänker gå i främsta ledet för att visa på ett alternativ. Svaret på våld och förtryck är inte mindre demokrati och slutenhet utan istället öppenhet och mer demokrati.

Vårt antirasistiska arbete utgår från övertygelsen om allas lika värde. Det är självklart. Samtidigt måste vi på allvar se att många människor uppfattar att politiken är ett spel över deras huvuden. Människor som känner maktlöshet mår inte väl, och det är inte förvånande att frustrationen riktas mot grupper i vårt samhälle som man uppfattar som främmande i någon bemärkelse. Vi kommer dock aldrig att acceptera främlingsfientlighet och rasism. Sådant ska bekämpas, inte med slagord utan med verksamma medel. En politik mot ökade orättvisor och klasskillnader är i sig antirasistisk, och när människor faktiskt kan påverka vad som sker i samhället kommer vi ännu längre i vår strävan att bygga upp ett samhälle som öppnar för alla oavsett ursprung. Vi ska bekämpa orättvisor, inte med fler orättvisor utan med öppenhet och rättvisa.

Vi har också en utmaning i parlamenten: När Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen och i många kommun- och landstingsfullmäktige måste Vänsterpartiet förhindra att andra partier övertar deras människosyn och dagordning. Ett litet rasistiskt parti i riksdagen är illa, men att andra partier steg för steg övertar deras politik skulle vara betydligt värre.

Miljön är viktig. En fungerande klimatpolitik ska inte handla om att predika ett rent leverne som ger ett gott samvete utan om att se de omställningar som krävs som en gemensam angelägenhet. Vi har en långsiktig och hållbar industripolitik där samhället kan investera och där nya arbetstillfällen kan växa fram. Detta kommer att gynna landsbygden med fler arbetstillfällen. Och vi ska inte jaga och skuldbelägga bilister. Istället ska vi bygga cykelvägar och se till att bussar och tåg går som de ska. Det är självklart i ett välfärdssamhälle.

Feminismen har pressats tillbaka i samhället. I slutet av nittiotalet var feminism i ropet. Nu krävs en ny offensiv. Kvinnor får ta ett allt större ansvar för att lappa ihop de hål som borgerligheten river upp i välfärdsnätet. När barnomsorg och äldreomsorg försämras blir det kvinnorna som får gå in oavlönat. Det medför att kvinnor trycks tillbaka och hindras att delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därför är satsningar på barnomsorg och äldreomsorg viktiga delar i en feministisk politik som inte bara är fina ord utan ger direkta avtryck i människors liv. Väldigt mycket mer måste dock göras. Vi i Vänsterpartiet ska med oss själva visa att jämställdhet i praktiken är både möjlig och önskvärd.

Vänsterpartiet är redo att ta ett större ansvar för det nödvändiga systemskiftet från vänster. Jag är viss om att våra kongressval i januari kommer att vara ett väsentligt bidrag i bygget av en starkare vänster i Sverige. Samtidigt är Vänsterpartiet inte bara Lars Ohly, hans företrädare och hans efterträdare. Vänsterpartiet är vi, lyssnande kvinnor och män som deltar i det politiska arbetet, tillsammans.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Ersättare i partistyrelsen
Vänsterpartiet

Grattis! Sen räcker det...

Nu befinner sig media-Sverige i småbarnsyra. Tronföljden lär vara säkrad. Det ska nämligen bli tillökning i den kungliga familjen. Grattis till de blivande föräldrarna!

Jag tycker att det räcker så. Lämna dem nu i fred. Vi får inte glömma att varje litet barn är ett kungabarn. Varje nyfött barn är ett under, oavsett härkomst. Varje litet barn är skapat helt unikt och har rätt att forma sitt eget liv utifrån egna önskemål och möjligheter.

Stämmer det med verkligheten? Om inte så är det dags att vi ser till att det blir så. Utrota barnfattigdomen och se till att barn slutar fara illa. Det är viktigare än att gräva ner näsan i spekulationer om en blivande tronarvinge, hur hon/han kommer att se ut, var och hur hon/han blev avlad och vilka namn hon/han ska bära.

Men grattis alla blivande och nyblivna föräldrar. Jag hoppas att allt går bra!

En levande och utvecklande stad

Under tre dagar i augusti sjuder Kalmars centrum av liv. Det är Stadsfest och musik och andra kulturformer avlöser vartannat. Stora legender som Eric Bibb spelar blues på Sveaplan och på Larmtorget hittar vi Arvingarna som bjuder upp till dans. Akrobater underhåller på gatorna. På premiärkvällen samlades 15 000 människor på Stortorget för att lyssna på en kavalkad av ungdomsartister med Eric Saade som främsta dragplåster. Här finns inga inträden som ska betalas. Det sker i slutet av sommaren för att Kalmarborna ska få bli bjudna på något festligt efter de mest hektiska semesterperioderna. Jag, och många med mig, njuter.

Vid just denna tid går Folkpartiets Inger Hilmansson ut och kritiserar satsningar på evenemang. Hon anser att Destination Kalmar ska bära sina egna kostnader och inte ta del av kommunala bidrag. Vi höjde i juni anslaget till Destination Kalmar med tre miljoner för 2012. Där har hon rätt. Vi gjorde det för att vi vill att Kalmar ska leva ännu mer, för att vi ska kunna erbjuda goda möjligheter för idrottsevenemang och kulturevenemang. Inger Hilmansson verkar inte alls förstå sambandet. Hon verkar tro att de intäkter som en kommande Iron Man eller ett kommande damfotbolls-EM på något sätt direkt skulle hamna i en skattkista på Destination Kalmars kontor. Sanningen är ju att de intäkter som genereras går omvägen via det privata näringslivet i form av bland annat hotell och restauranger, och sedan hamnar en del av detta i kommunens låda för skatteintäkter. Effekten blir dock större på vägen: Vi får en levande och växande stad med gott om evenemang och arbetstillfällen och med framtidsanda och tro på utveckling.

Nej, Inger Hilmansson missunnar de 15 000 människor, många barn och ungdomar, som fick se och höra Eric Saade sjunga och dansa på Stortorgets scen det nöjet. Det är i sig inte förvånande. Det liknar den strategi som Folkpartiet, med några få undantag, har haft i kommunfullmäktige så länge jag har lyssnat på dem. Det är inte ”Kalmar full fart framåt” som gäller, utan snarare ”Kalmar full fart bakåt” eller ”På stället marsch”. Ett myllrande folkliv och besök av artister som sjunger ”I will be popular” passar följaktligen inte in i Folkpartiets planer för Kalmar. Vi i Vänsterpartiet har en annan vision. Vi vill ha en stad som lever och utvecklas.