Idag har jag genomgått magnetröntgen för min axels skull. Det finns betydligt bekvämare sätt att inleda dagen på, jag lovar. Visst är jag tacksam för att diagnosmetoden finns, det är inte det. Vad det handlar om är den klaustrofobiska känslan som fyller en med obehag när man rullas in i den där magnetiska tunneln där man ska ligga blick stilla medan det knäpper, bankar, skorrar och slår under en tidsrymd som nästan känns oändlig, åtminstone för en människa som i största allmänhet och ända sedan babyåren hatar att vara fastlåst och instängd. Paniken kryper inpå och det sista man ska göra är att titta och se väggen ovanför som befinner sig någon knapp decimeter ovanför näsan. Jag undvek det, precis som jag såg till att inte trycka på larmknappen som man får ha i handen hela tiden. Hade jag tryckt på den så hade jag väl fått gå igenom hela proceduren en gång till och det hade varit synnerligen osmart. Jag skötte mig alltså istället närmare exemplariskt. Jag blundade, låg stilla och försökte tänka på psalm- och lovsångstexter för att hålla oron stången. Som belöning så fick jag veta att bilderna blev jättetydliga. Jag ska i varje fall inte behöva göra om det här oavsett vad nästa steg blir och vad bilderna visar för ett vant öga.
Men, jag måste ge en eloge till personalen! Utan deras hjälpsamhet, värme och omsorg så hade upplevelsen varit så mycket värre. Att bli bemött med respekt och förståelse och att kunna kall- och småprata lite med professionella medarbetare är guld värt! Tack radiologen på Länssjukhuset i Kalmar för det! Det där med kallprat är förresten en kompetens som borde uppvärderas i vår samtid. Den skapar trevnad och gör att människor känner sig sedda. Det blir kort sagt väldigt mycket trevligare när man kan byta några ord då och då utan att ständigt behöva vara på sin vakt, känna prestationskrav och vara rädd för att säga fel i något känsligt avseende som man inte har en aning om. Utan småprat och gemytlig mänsklig atmosfär så är jag övertygad om att människor förminskas och berövas möjligheter till utveckling. Där har vi alla ett ansvar!
Lika positivt och professionellt bemött som på radiologen blev jag lite senare under förmiddagen på distriktsrehabiliteringen på Sveaplan. Man är inte så stursk när man inte kan röra sig normalt, och visst är det så att tankarna på att det onda i axeln aldrig ska gå över dyker upp och slår klorna i en. Jag vet att det är en irrationell reaktion, men de finns där ändå. Att vara beroende av andras hjälp och att inte kunna göra vardagliga saker utan hjälp är otroligt obehagligt. Jag vill absolut inte vara kvar i det tillståndet längre än nödvändigt! Då gäller det att jag ser till att göra de övningar jag kan göra, att inte göra det som kan förvärra situationen och att tvinga sig till att leva med de begränsningarna ett tag. Det måste gå även om det inte alls är vad man egentligen vill. Det hjälpte fysioterapeuten Charlotte mig med att förstå idag. Tack!
Utan Pierres hjälp vet jag inte hur det hade varit. Han är själva förutsättningen för att livet ska fungera just nu. Jag har dessutom en förstående arbetsgivare. För det är jag också oerhört tacksam. Jag kan jobba hemifrån och undvika förflyttningar. Det påskyndar läkningen och gör att jag undviker onödiga risker som t ex att bli förkyld också. Att nysa gör nämligen helvetiskt ont... Visst går det saktare att skriva med en hand än med två, men det går. Visst skulle det vara mer bekvämt att kunna skriva ut en del på papper istället för att ha allt på skärmen att bolla med och bläddra mellan, men det går det också. Jag är tacksam för att jag kan göra NÅT. I morgon ska jag exempelvis ge mig på verksamhetsberättelser och verksamhetsplaner. De måste ju också skrivas om det än blir vid köksbordet.
Kort sagt, dagen inleddes obekvämt med magnetkamera och ihållande regn men utvecklade sig ändå åt det positiva hållet. Jag är tacksam. Det kunde varit så mycket värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar