När man vågar...

I fredags fick jag hoppa in som vikarie på två begravningar på mycket kort varsel. Med Guds hjälp gick det bra, både för mig och för den som skulle ha spelat. Jag klarade av musiken hyfsat, man hann kalla in en stensäker sångsolist och ordinarie kantorns sjukdom var inte så allvarlig som vi trodde. Allt blev alltså bra till slut :)

Det är ju i de där stunderna, de stunder som vi inte på något sätt räknar med, som det oväntade kan ske. Så var det i fredags. Efter den sista begravningsakten bytte jag några ord med de anhöriga på trappan till kapellet. Den nyblivne änkemannen, som jag inte känner, sa ungefär så här:

Tack för allt som blev så bra! Prästen var bra, klockaren var bra och musiken var jättebra! Vet du, jag blev så glad igår när jag hörde att det var du som skulle spela idag. Jag läser alltid vad du skriver i Barometern, och jag tycker alltid att du har så rätt. Jag läser allt i Barometern från första till sista sidan utom platsannonserna. Jag har ju ändå fyllt 91 år... Visst, jag har röstat borgerligt, men jag tycker att du har rätt ändå. Jag, och mina bekanta, har sagt att vi så gärna skulle vilja träffa dig för vi tycker att du verkar så klok och trevlig. Jag ville bara säga det.

Jag blev mycket överraskad men samtidigt mycket glad. När man som jag, känner sig otillräcklig i det mesta för att inte säga totalt värdelös, så suger man åt sig sådana ord som en törstande i öknen. Jag tackade hjärtligt, och gick tillbaka in i kapellet där jag mötte prästen Kenneth vars axel jag kunde snyfta emot. Det blev helt enkelt för mycket. Det var glädjetårar, men också en hel del tårar av sorg över att jag inte kunde dela de fina orden med just mamma och pappa. De stod alltid på min sida, även när det blåste kallt och misslyckandena grinade mig rätt i ansiktet. De vek inte en tum när jag meddelade dem att jag hade bestämt mig för att sluta med vänsterpolitiken i Kalmar. De välkomnade beskedet även om de visste att framtiden därmed blev väldigt osäker. De hade under lång tid lidit å mina vägnar även om jag inte berättade allt som hände. De förstod ändå. För det är jag dem evigt tacksam.

Ja, jag vet att jag är ganska skör just nu. Det är ju inte bara sorgen och saknaden efter mamma och pappa som känns hela tiden, det är väl en allmän utveckling att man blir mer och mer känslig med åren. Jag såg det hos pappa, och jag märker det på mig själv. Samtidigt som det kan vara jobbigt, så klart, så är det ändå en ganska fin påminnelse om att man är mänsklig med allt vad det innebär. Man har kontakt med sitt känsloliv och det är då inte bara de ledsamma känslorna man kan släppa fram utan även de andra som är positivt laddade såsom lycka, glädje, hopp och kärlek. Tänk så fattigt livet skulle vara om man inte kunde känna dem!

Jag är tacksam för de oväntade mötena och de ord jag får på vägen. Denna gång fick jag så mycket tillbaka när jag vågade mig på en utmaning jag tidigare inte hade vågat anta. Det kan jag också lära mig en hel del av. Om jag vågar...

Och det måste man ju, eller hur?