måndag, juni 13, 2016

Ett sista farväl

"Därborta vid pilen
har jag lagt min far..."

Och inte bara min far. Nu vilar både mamma och pappa därborta på kyrkogården, bredvid varandra vid det blå glasklotet. Min storasyster och jag sänkte ner de båda vita urnorna sida vid sida, läste Kärlekens lov från Paulus första brev till korintierna kap 13 och Bo Setterlinds vackra dikt Odalmannen. Solen sken från en klarblå himmel och i ögonvrån lekte kaninungarna, nästan som en illustration av orden i dikten vi just läst:
"Jag stod som harens unge, när han kom. 
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen 
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."

Hela upplevelsen idag var surrealistisk. Det går inte att tänka sig att det var mamma och pappa vi bar i våra händer, i urnor hårt tryckta mot kroppen, och egentligen var det ju inte det heller. Det var vad som nu finns kvar av deras jordiska tillvaro. Vi bär så mycket mer med oss, så många minnen av så många glada stunder och de immateriella värdena dyker upp när vi nu försöker reda ut företaget att tömma det hus där de bott sedan 1963. Det är ett stort arbete. Mängden av saker, papper och möbler är ansenlig. Jag lovar att man kan ligga sömnlös för mindre, men det måste gå att göra ett värdigt avslut.

Tack mamma och pappa för allt! Jag badar i minnen och saknar er oerhört mycket! Jag vet att ni lever vidare på annat håll, inte bara i vårt medvetande och genom oss, utan i himlen där era själar nu njuter av en tillvaro utan sjukdomar och smärta men med kärlek som flödar över. En gång ses vi där, i en stad ovan molnen.

"Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den andra stranden, skiljas aldrig mer..."

Inga kommentarer: