Alkoholism är en sjukdom. Jag håller med om det. Sjukdomsinsikt är en dygd. Därför är det väldigt bra att vår landshövding är öppen och ärlig och därigenom tar itu med sitt eget tillfrisknande. Jag önskar honom all lycka med projektet!
Men ändå så blir hela den här affären lite för mycket tycker jag. Kreti och pleti berömmer honom för hans klarsynthet. Det är ju i själva verket så att var och en som har missbruksproblem bör agera på det här sättet, och omvärlden borde inte bli så exalterad över att någon gör som man bör. Missbruk finns bland oss, i de flesta miljöer och i samtliga samhällsklasser. Det är som bekant inte bara alkohol som missbrukas, det är allt möjligt och det är inte helt ovanligt att missbruk finns i flera avseenden hos en och samma individ eller att det flyttar sig mellan sfärerna. Lägger man av med det ena så kan man börja med något annat. Därför är missbruk långt mer komplicerat än att bara dricka för mycket sprit. Det är en del av personligheten som man måste hantera.
Jag har vid ett flertal tillfällen kommit i kontakt med människor som missbrukar relationer. Det är också smärtsamt, och sjukdomsinsikten i de fallen har varit i närheten av noll. Omgivningen har dock lidit mer än någon i rimlighetens namn borde kunna stå ut med och samtidigt ha livet i behåll. Missbruk av makt är inte heller helt ovanligt. Sådant kallar man korruption för övrigt. Det sker exempelvis när man inte uppmärksammar att det föreligger jäv vid makt-och myndighetsutövning.
Hur som helst, missbruk SKA man prata om, dock inte på ett sätt som uppmuntrar till skvaller, jakt på sensationer eller obegränsat gottande i andras olycka. Att prata med är helt enkelt att bry sig. Att stoppa huvudet i sanden och hävda att det är ett personligt problem hos den som är drabbad är inte omtanke utan ren feghet. Vad säger man om arbetskamrater och vänner som hjälper den drabbade att förneka sin situation? Jag vet vad jag säger. Jag säger "fega krakar som inte är mer än en liten lort". Jag har sett det. Jag försökte, men fick veta att man skulle vara tyst för anseendets skull. Sedan gick det som det gick, alldeles för tidigt.
Nu hoppas jag att både den professionella och den personliga omgivningen som landshövdingen befinner sig i, media och övriga gör vad man kan för att hjälpa till med rehabiliteringen, eller åtminstone inte stjälper den. Det är vi människor skyldiga varandra. Jag minns hur det skrevs om Gudrun Schyman och hennes alkoholberoende i slutet av 1990-talet och hur de återfall (som drabbar så gott som alla) åkte karusell på löpsedlar och ettor. Jag hoppas världen har lärt sig något sedan dess och hanterar den här frågan mer vuxet och moget. En sak som gör det lättare för landshövdingen än för Gudrun är att han är man. Det finns nämligen en större förlåtelsezon för en man än för en kvinna.
Apropå kvinna, ja. Nu får vi en tillförordnad landshövding under den ordinaries "time-out". Problemet här är inte att det är en kvinna utan att det öppnar för jäv av modell större. Statens förlängda myndighetsarm har nämligen ansenliga förgreningar in i en av länets kommuners allra yttersta politiska ledning. Det kan knappast vara optimalt, eller hur?
Men makten bestämmer ju sitt eget regelverk. "Makten framför allt", "HSB" och "Staten det är jag" kommer nog undan den här gången också.
Men alltså, lycka till Stefan! Hoppas att fler vågar göra som du, om det än borde vara så att de redan hade gjort det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar