Ett under

Min älskade pappa är borta. Nu har begravningsdagen passerat, men inget känns riktigt verkligt. Sorgen och saknaden gör fysiskt ont. Den har bosatt sig i kroppen och påverkar allt. Visst kan jag skratta och le, men i botten ligger en tung och oerhört smärtsam tomhet och vissa stunder kommer gråten fram utan att jag kan stoppa den. Min pappa finns inte hos mig mer, och jag känner mig så hjälplöst ensam trots att jag har så många älskade hos mig. Jag vet inte vad jag hade gjort utan allt stöd från Pierre och Emmy och alla andra nära och kära, familj, släkt och vänner. Var och en är värdefull, men saknaden finns kvar. Min pappas plats kan ingen fylla upp. Så nära har vi två varit varandra.

Men jag har fått en hälsning från pappa. Ni tror mig nog inte, men det jag nu kommer att berätta är helt sant. Ni får själva bedöma vad ni ska tro. Jag vet vad jag tror. Förresten, jag tror inte. Jag vet, för det är nämligen sant.

En god vän, vi kallar honom M, kom till mig förra torsdagen. Han var tvungen att byta några ord med mig sa han. Det var inte lätt, men han måste. Han berättade att han under den andra natten då min pappa låg på sjukhuset, när man hade amputerat pappas högra ben på eftermiddagen, hade haft en dröm. Pappa och M kände inte varandra. De hade hälsat på varandra i kyrkan och kanske setts ett fåtal gånger, men det fanns ingen relation dem emellan. Ändå drömde M om pappa, och han drömde att det skulle hända, det som sedan hände. Pappa gick bort, och det gjorde han efter tredje natten på onsdagen den 23 mars. Trots alla förböner som M och andra i kyrkan så ihärdigt formulerade så dog pappa i kallbrand. Drömmen, mardrömmen, slog in.

Natten till förra torsdagen hade M en ny dröm. Än en gång kom pappa in i drömmen, denna gång iklädd vita kläder och lycklig. Han mådde bra. Han hade en gåva med sig, en gåva som M skulle ge till just mig. Det var en vit fjäder.

M kunde inte tolka drömmen, och det kunde inte jag heller. Ingen av oss kunde förstå varför just M drömde om pappa två gånger, och den vita fjädern funderade jag mycket över den kvällen och de kommande dagarna. Vad betydde den? Det är inte en symbol som har betytt någonting för mig förr, och det hela kändes märkligt. Ändå var det en tröst att pappa hade skickat ett bud till mig. Mitt i allt så kändes det gott att få en hälsning även om jag inte förstod. En präst som jag jobbade med i fredags sa till mig att jag kommer att bli klar över vad detta betyder. Jag behövde inte anstränga mig. Gåvan och gåtan var till mig och ingen annan än jag själv skulle kunna veta när svaret kom. Jag tog hennes ord på allvar.

I söndags berättade jag om dessa drömmar för mina förtvivlade fastrar och en kusin när vi samlades här i Kalmar hos mig inför pappas begravning förmiddagen efter. Ingen kunde ge en förklaring mer än att pappa nog hade det gott där han var. Någonstans är ju det en tröst för oss alla.

Något senare lämnade en av mina andra kusiner, som också hade kommit hem till mig, över en liten påse med ett snöre om till mig. Min storasyster fick en likadan. Det var en hälsning från min kusins sambo som inte hade möjlighet att följa med till Kalmar över begravningen. Hon var kvar hemma i Bohuslän men ville ändå ge oss något för att visa att hon tänkte på oss. Min kusin visste inte vad det var i paketen. Han hade fått dem från sin sambo med det enkla uppdraget att lämna över dem. Min kusin hade inte hört ett ord av berättelsen om Ms drömmar som jag hade delgivit mina fastrar en stund tidigare och påsarna hade han haft i bilen sedan lunchtid när han lämnade Bohuslän.

Jag öppnade den lilla påsen. Den vägde nästan ingenting. Inuti låg det ett litet hänge bestående av vita fjädrar.

"Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång..."