onsdag, mars 16, 2016

Vart vägen än bär...

Idag har jag arbetat med kul saker hela dagen. Under morgondagen ska vi ta emot 21 grupper av barn från grannskolans tredje och fjärde klass för en påskvandring i kyrkan. Lokalerna måste göras i ordning för dessa hedrande besök, och de scener som ska utspelas måste förberedas. Själv ska jag befinna mig vid elden utanför Kajafas hus medan Jesus förhörs av stora rådet, och jag ska identifiera Petrus som en av lärjungarna. Tack och lov har jag lyckats engagera en medaktör, den bäste jag kan hitta dessutom :) Det blir en rolig dag i morgon, förutsatt att postern med huset sitter kvar på väggen och att vi lyckas få eld i spisen!

Jag kan ändå inte riktigt skaka av mig drömmen från i morse, nämligen ett återupplevande av vad som hände mig i verkligheten för ganska exakt tre år sedan när den lokala partiföreningsstyrelsen med ordföranden i spetsen en kväll körde ut mig från min arbetsplats. De skulle nämligen ha möte utan att jag som politisk sekreterare var informerad, och vad som stod på dagordningen kan jag ju bara spekulera om. Så kan utfrysning och mobbning gå till på en arbetsplats som drivs av översittarvärderingar på tvärs mot den egna ideologin. Det är så skönt att tiden går och såren läker! Men ett uppvaknande som i morse placerar en sordin över dagens upplevelser, hur trevliga de än är med musikerkollegium till en början där en kommande barnafödsel aviserades och praktiskt arbete med gudstjänstplanering, orgelövning och dramaförberedelser som avslutning. Jag hann med ett besök hemma hos pappa också. DET känns gott. Det har blivit ensamt sedan mamma lämnade jordelivet i januari. 58 års gemenskap sätter sina spår, och jag som bara har varit med de senaste 51 åren kan bara hjälpa till med den saknaden i marginell mening.

Men drömmen från i morse ligger kvar och gnager... Ändå är jag tacksam för den utveckling jag har fått genomgå under tre år. Många värderingar har jag fått ompröva, och i många avseenden har jag hittat vägar som för mig närmare mitt eget hem. Jag har förstått att trygghet är att ständigt vara på väg snarare än att sitta still, och jag vet att "hemma" är där Sonen är, inte bara ett ställe där man vilar sitt huvud och sin kropp på natten. Det är en insikt som bär, vartän vägen än bär i övrigt.

Inga kommentarer: