Pinsamt

Jag har varit aktiv politiker under lång tid. I över 20 år har jag jobbat för Vänsterpartiets politik, och i exakt 20 år innehade jag förtroendeuppdrag för samma parti. Jag har också jobbat som tjänsteman i politiskt styrda sammanhang. Alla, inklusive chefer, tjänstemän och förtroendevalda, har åsikter om politik och om politiker. Det är både mänskligt och tillåtet, men man måste ha omdöme nog att förstå när det är direkt olämpligt att uttrycka dem offentligt.

Förvaltningschefer och motsvarande bör inte vara partipolitiskt engagerade. Det är en princip som borde vara en regel, och för det mesta är det nog så även om det i små kommuner kan vara svårt att hålla isär intressena. Jag tycker inte heller att det är lämpligt att man som förvaltningschef i en kommun är förtroendevald i en annan. Vi vet ju också att det inte är ovanligt att det finns högt uppsatta chefer med klara S- eller M-sympatier. De stora partierna skapar sig egna vägar. Man skulle kunna kalla det korruption om man skulle vara lagd åt det hållet.

Min erfarenhet av förvaltningschefer är att de brukar besitta god kompetens inom sitt område. De har också en god portion professionalitet. Visserligen är det relativt vanligt att chefer har ett ganska stort ego (en ledare har ju ofta det) men detta ego hålls på plats av en ansenlig dos gott omdöme. Detta tillsammans skapar just den där professionaliteten som gör att chefen har förmåga att leda verksamheten och sina medarbetare.

Men, det finns, som i alla sammanhang, undantag. I dagens Östra Småland läser vi om en twittrande chef som än en gång trampar i fel tunna totalt i onödan. Att det händer igen är visserligen ungefär lika överraskande som att det finns flera frågetecken runt 1500-meterslöparen Abeba Aregawi, men i alla fall. Någon gång kanske politiken, om den vågar och vill ta sitt ansvar, borde reagera och markera. Jag kan bara i mitt stilla sinne undra över hur det hade sett ut om det var M eller S som hade stått i skottgluggen för den aktuelle topptjänstemannens rent pinsamma och korkade men inte ett dugg underhållande sarkasmer. Jo, lite underhållande är det ju, men knappast på det sättet som han själv har avsett. Inte ens jag, som blev drabbad av mobbning och utfrysning från det parti som jag verkligen gav allt i fråga om tid, energi, kraft och engagemang under 20 års tid, skulle drömma om att uttrycka mig på det där sättet offentligt. Den aktuelle chefen avgick från sitt parti på eget initiativ eftersom han fick ett toppjobb. Är det partiets fel? Har partiapparaten möjligen inte sörjt hans avhopp tillräckligt mycket?

Så här blir det när egot är långt större än omdömet. Det kan vi helt enkelt konstatera utan att spekulera i varför förhållandet dem emellan ser ut så. Det är dock allvarligt. En hög tjänsteman, i det här fallet den högste, i en politiskt styrd verksamhet kan inte förolämpa sina uppdragsgivare (även om han, liksom jag och alla andra, naturligtvis har åsikter om det mesta här i världen och det aktuella partiet både är litet och sitter i opposition). Vi talar en hel del om tillit i dagens samhälle. Är det inte hög tid att just den frågan ställs även i det här fallet? Det är väl tilliten och förtroendet som utgör grunden för både den höga lönen och det stora ansvaret att leda en samhällsnyttig verksamhet som till stora delar påverkar en ansenlig mängd ungdomars framtida liv?

Omdöme

Tillit

Förtroende

Det är viktiga ord. För en chef är de viktigare än att ha ett stort ego. Om man inte fattar det så kan det sammanfattas med ett ord.

Pinsamt

Det räcker.
***
Uppdatering: Jag tror inte något händer, inte den här gången heller. Mina tidigare erfarenheter har nämligen färgat mina förväntningar på det ledningspolitiska modet, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, förutsatt att det visar sig att det finns anledning.