För första gången på över 20 år är jag inte på något sätt inblandad i ett första maj-firande. Ja, det känns konstigt. Det finns något väldigt fint och vackert i arbetarrörelsens gemensamma kamp för en dräglig samhällsordning, för solidaritet och för rättvisa. Jag har varit stolt över att delta i den kampen och för att få hålla första maj-tal, gå i tåget och skrika talkörer, men det är slut med det numera. Problemet är att arbetarrörelsen idag har blivit något helt annat. Att sosseriet har fallit i galen tunna vet vi sedan länge. Sådana tunnor radar nu upp sig och fylls på med andra delar av arbetarrörelsen, åtminstone här hemma lokalt. I tunnan fastnar man i någon lojalitetssörja som tvingar till kongruens med makteliten, och sedan stelnar man. Det är inte lätt att vara pigg och radikal i den miljön där rörelseutrymmet är begränsat. Det blir inte mindre begränsat om man dessutom slänger ner ett antal parlamentariska uppdrag, en och annan kommunalråds- och landstingsrådstaburett och lite extra medel från sossekassan samt låter den gröna centern lägga sig som ett mögelskikt ovanpå. Det blir trångt, unket, instängt och till och med destruktivt.Men visst, det känns tomt och konstigt att inte vara med... och kanske är det precis så det ska kännas. Jag saknar viljan att revanschera för de slitna kavajerna! Jag saknar viljan att fordra människovärdet tillbaka! Och viljan att bryta kapitalets bojor! Men då hör man inte hemma i de gamla traditionerna i konservativa Kalmar (där man enligt höga vederbörande i rådande majoritet måste driva en borgerlig politik för att vinna valen). Där ska man numera bocka och buga för de småsmulor som faller ner från de härskandes bord, och kanske göra ett och annat krumsprång för att få en liten munsbit till.
Det är dags att bryta bojorna nu! Århundradens patriarkala normsystem begränsar både fantasi och mod i gamla partier. Nya tider kräver nya synsätt. Kampviljan somnar nämligen in under traditionernas tyngd och byts mot insikten "Det går inte, för vi är för få. Det är säkrast att behålla det vi har. Kanske kan man till och med få en pension så man slipper att jobba efteråt, nånsin."Första maj har passerat i regn och rusk. Många musikkårer har förmodligen kämpat men ändå spelat falskare och falskare med stelare och stelare fingrar och det är ju ganska logiskt i den miljön om man tänker efter. Skit smittar och sprider sig nämligen... Men, kampen måste pågå alla andra dagar, för rättvisa och för ett samhälle där livet är värt att leva. Upp till kamp för förändring och alla människors lika värde oavsett allt annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar