måndag, maj 04, 2015

Gamla stan

Lokaltidningen, ja den blå alltså, kör just nu en reportageserie om stadens olika delar. Den här veckan har man hamnat i Gamla stan. Faktum är att mitt allra första minne är just från Gamla stan, från lägenheten på Gamla Kungsgatan där mormor och morfar då bodde. Jag var knappt 2½ år. Det är lätt att datera, för vi vet när de flyttade från den omoderna hyreslägenheten, som till och med saknade det man kan kalla allra lägsta standard, till en alldeles nyproducerad bostadsrättslägenhet i Djurängen. Jag minns det gröna gamla köket och måste ha krupit upp på köksbänken och tittat ut genom fönstret. Det är inget tydligt och långt minne, men bilden är kvar. Föga anade man då vad de kommande åren skulle bära med sig.

Morfar Gustav, som hade bott i Gamla stan i hela sitt liv med undantag av värnplikten lämnade en hel massa minnen där. Idrotten, fotbollen och arbetarvärderingarna, allt som gjorde morfar till den övertygade socialdemokrat han var hela sitt liv, formades i Gamla stan. Jag undrar om han skulle känna igen sig idag. Jo, husen står ju kvar med några undantag. Högreståndsbyggnader samsas med lägre och enklare byggnader och stugor. Men de mjuka värdena? Det där som byggde upp en grundmurad känsla av att skillnader mellan dem där uppe och oss härnere inte var rättvisa? Tillåt mig att tveka. Uppe och nere är liksom något helt annat idag, eller kanske hellre, man har bytt plats på en del men inte på annat. Ja, jag tror att man kan förstå vad jag menar. Babels torn kan ju byggas var som helst.

Mormor Edla flyttade från Ångermanland till Kalmar, blev kär i morfar och hamnade även hon sedan tidigt 1930-tal i Gamla stan i skuggan av Kalmar slott. Mamma Ingrid växte upp där. Berättelserna om klotter på Krukans plank under hot om stenkastning mot de bara benen, affärslekarna som hon inte villa delta i om hon inte själv fick "stå i affären" och sönderrivna nylonstrumpor på genvägen hem från Kvarnholmen genom omsorgsfullt klippta häckar försedda med taggtråd har man hört många gånger. Det var nog inte så idylliskt på den tiden då ropen om "glasögonormen" och "oäkta ungar" skallade mellan husen. Men idylliska är mina minnen från de gånger då morfar och jag, när flytten hade gått till Djurängen, fick följa med på hans cykel tillbaka till Kalledahls trädgård på Gamla Kungsgatan som morfar hjälpte till med att sköta. Där bodde taxen Kerry. Jag kan fortfarande känna hur det kändes när han envisades med att slicka mina små tår som stack fram ur de vita sandalerna. Kittlig har jag alltid varit.

Idag har en ganska enhetlig klass tagit vid i stadsdelen. Det märks. Trivseln är hög liksom statusen. Det är en vacker del av Kalmar. Huspriserna är skyhöga, de nya lägenheterna i gamla lasarettet och museet passar inte heller den lilla plånboken och segregationen är tydlig. Men, hur som helst, det är inget "gated community". Det är fritt och öppet och en oas för oss andra att besöka när vi vill känna historiens vingslag lite extra tydligt. Själv ser jag ett grönt litet kök i en lägenhet utan toalett och kan nästan höra den stora råttan skrika som morfar lär ha sparkat ihjäl så att den sprack när den flydde ut ur buren den skulle dränkas i. Mamma har berättat om den händelsen... Och så kan jag faktiskt föreställa mig samtalet mellan morfar och hans far när de tittade på fotboll i början av 1900-talet: "Kom ihåg det Gustav, det är DET laget du ska hålla på. Det är arbetarlaget!". Så småningom blev det naturligt även för mig, såväl värderingsmässigt som idrottsligt, och så är det fortfarande. Det är underdogperspektivet som gäller. För mig, liksom morfar och mormor boende i Djurängen på äldre dar och ganska kraftigt desillusionerad när det gäller arbetarrörelsens utveckling och dess företrädare. Förnyelse krävs, men inte på det viset som har skett, dvs att man byter värderingar på vägen. Då finns det andra och fräschare alternativ som tar utmaningen att bygga ett rättvist samhälle på allvar.

I lördags vann Kalmar AIK mot Blekinge Boxarklubb. Även om de både blev fällda med ben och nävar så reste de sig och visade att fighten mot orättvisorna är värd att ta. Man ska ta den, även om det gör ont, men det gör nog ännu mer ont i det ärliga brinnande hjärtat om man INTE tar den. Det är en sak som jag har lärt mig, faktiskt delvis i Gamla stan i Kalmar.


Inga kommentarer: