(Mitt inlägg på temat Kultur i Björklunden på Öland 19 juli 2014)
Jag är egentligen väldigt trött på
frågan ”Vad ska vi ha kulturen till?” Efter 20 år i
kommunpolitiken, där alla investeringar ska ge klirr i kassan inom
bara några år så tillåter jag mig att uttrycka min ganska stora
frustration över den uteblivna insikten på så många håll som gör
att frågan ställs så ofta. Det är inte ett dugg konstigt att jag
skyr frågan som pesten. Kulturen ska vi ju inte ”ha” till något.
Det är vi människor som behöver den. Den är mänsklig. Utan den
är vi inte fullständiga människor. Det är svaret.
Men man kan inte stanna där. För vad
händer om vi inte fattar vilka behov vi har? För det gör inte
alla. Ofta, inte minst när jag funderar kring kulturens betydelse,
tänker jag på Rollo Mays ord ”Den som inte kan skapa måste
förstöra”. Det stämmer, men inte bara på ungdomar som lever
sina liv i segregerade områden som saknar både inflytande och
framtidshopp. Det stämmer också på välbärgade vuxna människor
som till och med kan ha full tillgång till två av vår tids stora
maktapparater, nämligen demokratin och pengarna. Till och med där
kan driften att förstöra övertrumfa viljan att skapa, helt enkelt
för att man inte förstår att själva skapandet är en positiv
drivkraft medan driften att förlöjliga är destruktiv till sin
natur sedd oavsett perspektiv. Den som mår bra behöver inte
förlöjliga andra. Den som kan skapa behöver inte förstöra. Den
kan istället bygga upp. Hållbara samhällen byggs av hållbara
människor. Den som ger sig ut på det kulturella fältet blir inte
rädd för det nya. Men det krävs att man kan göra som havet: Våga.
Och rädslan är det som hindrar oss.
Vi ser det på så många möjliga arenor idag. Rädslan breder ut
sig. Rädslan föder förtryck, den som har makt blir förtryckare
och den som inte har makt blir både förtryckt och förtrycker den
som har ännu mindre.
Men alla är förtryckta av rädslan,
rädslan för det nya, för det outforskade, för det som vi inte ser
målet med, för det som inte ens finns men som väntar på att bli
skapat, för det som leder oss in på vägar där vi aldrig har
vandrat. Det kanske inte ens finns vägar. Det kanske är vi som
skapar de första spåren på en helt ny stig. Det är klart att det
är skrämmande, främst för den som inte ens har gett sig själv
möjlighet att resa in i sitt eget inre. Jakten på annat ytligt och
märkvärdigt, sånt som är lättförståeligt för plånbokens
ordbok, har inte så sällan lämnat den egna trädgården
outforskad. Och då har man ju inte en aning om vad som finns där.
Men växer, det gör det. Ogräset.
Resultatet i EU-valet i våras blev
tydligt. De främlingsrädda partierna gick framåt över hela EU, så
även i Sverige. Orsaken är klar, åtminstone för den som har ett
historiskt perspektiv. Vi såg det i Tyskland efter första
världskriget. Vi ser det i Europa idag. Syndabocksletandet. Fler än
var tionde väljare av den knappa halva av valmanskåren som röstade
i Kalmar län den 25 maj såg ett främlingsfientligt parti som det
bästa valet. Det är ju inte samma sak som att vara rasist, men det
oroar. Vad ska man då göra åt det?
För det första, en människa som är
trygg i sig själv och som har en egen förmåga att tänka och skapa
unika och nya saker, som ser andras skapande som bidrag till
samhällsutvecklingen blir inte rädd för det nya som känns
främmande. Därför ska vi låta varje människa få utveckla sin
skapande och sin analyserande förmåga. Jag kallar det KULTUR.
För det andra, en människa som kan
dra egna slutsatser, som kan göra rationella val och som känner sig
trygg med det känner sig inte hotad när historien upprepar sig.
Därför ska vi låta varje enskild människa få utvecklas
intellektuellt. Det handlar alltså om BILDNING.
För det tredje, ett hållbart samhälle
som byggs för människor och som ska bestå över tid behöver en
politik som också håller, en politik som bärs av människor som
lever som de lär, som har en stadig ideologisk grund och som förmår
att formulera såväl visioner som verksamma åtgärder på vägen
dit. Vi behöver en politik som ser bortom ytan. Man bygger inte en
universitetsregion genom att lägga betongblock på betongblock. Man
bygger en universitetsmiljö genom att tro på människan och genom
att ge henne utmaningar. Man bygger inte framtid genom att bygga hus.
Man bygger framtid genom att människor får självförtroende. Vi
behöver en ärlig politik som har fattat sin mission, inte en
PR-politik som vaknar vart fjärde år och som kallar viktig och
respektfull diskussion för käbbel. Jag brukar efterlysa detta som
VILJA.
Vi befinner oss i ett supervalår.
Väldigt mycket i vårt samhälle diskuteras därför under
partipolitisk flagg, men kan de etablerade partiapparaterna hantera
begreppen kultur, bildning och vilja? Jag är tveksam. Problembilden
är omfattande. För att människor ska få tillräcklig självkänsla
och bli av med rädslan för det främmande behöver vi istället en
ny rörelse, en process som sätter väsentligheterna i centrum.
Samhällets nuvarande problem kan inte lösas av de gamla strukturer
som skapade dem. Vi behöver nytänkande. Vi behöver uppmuntra
varandra som resurser i det arbetet och bejaka våra olikheter.
Civilsamhället har på bred front ett uppdrag, ett civilsamhälle
som är levande jämt och som just jobbar med kultur, bildning och
vilja. Då kan man inte sitta fast i gamla bås, utan man måste vara
beredd att tänka nytt ÄVEN när det gäller strukturer och
arbetsformer och FRAMFÖRALLT när det gäller hur man lever sitt
eget liv. Det räcker inte med retorik. Det måste finnas praktik.
Också.
Och kulturen är en sådan praktik. Det
är ett språk, eller egentligen många, att göra sig förstådd med
och som hjälper oss att förstå andra. För ett tag sedan blev det
så tydligt för mig.
Jag jobbar ju med teater och med musik,
körsång specifikt. Under ett år har jag haft den stora förmånen
att, utöver att leda den stora kören Vox Communis som är ett av
mina livselixir, också i Vuxenskolans regi få leda Våga
låta-körer. Det handlar om att ge människor, som kanske aldrig
någonsin har prövat eller som någon gång för mycket länge sedan
har sjungit i kör och använt sin sångröst tillsammans med andra,
möjlighet att utforska sin egen resurs. Det är en underbar process!
Jag har haft körer på två nivåer, några som har lite större
erfarenhet sedan tidigare och som vågar sig på att sjunga i stämmor
tillsammans ganska snabbt. Den andra nivån har befunnit sig på ett
mer grundläggande stadium, men mot slutet av terminen nu i våras så
vågade vi oss på att sjunga både i kanon och i stämmor. Det gick
långt över förväntan, speciellt med tanke på vilken ledare de
hade… Hur som helst, jag tänjde på gränserna ordentligt.
Speciellt vid ett tillfälle frågade jag ”Hur känns det?” och
en av deltagarna svarade ”Jag är stolt över mig själv”. Bättre
betyg kunde vi inte få, vi som stod där i IOGT-lokalen i Gamla stan
och som just hade tagit oss igenom ett tvåstämmigt arrangemang.
Finns det något större än att delta i något som gör medmänniskor
stolta över sig själva? Hon hade erövrat ett nytt språk. Hon
visste att hon kunde något som hon tidigare bara hade drömt om. Hon
hade fått ett nytt uttryckssätt. Det var stort! Och jag fattade ju
inte hur stort det var förrän jag satt i bilen på väg hem och det
slog mig med full kraft: Människan är en fantastisk skapelse, men
varför begränsar vi oss själva och våra möjligheter så ofta och
så mycket?
Och det är ju det där med språk och
uttrycksmedel… Det är ju därför, bland annat, som vi har skapat
kulturen. Vi människor vill säga något, och inte ens för den som
älskar det skrivna ordet så mycket som jag gör så räcker det
till allt jag vill säga. Det behövs fler former! Och det är därför
vi utvecklade musiken, dramatiken, sången, målandet, dansen…
En kompis till mig studerade till organist i Göteborg. En av lärarna
där brukade säga ”Stockholmskörerna sjunger så vackert!
Problemet är att de har glömt varför de gör det.”
DET är något jag ofta tänker på.
Att utöva kultur är att vilja säga något. Det får man aldrig
glömma bort, och kanske får man i det perspektivet stå ut med en
och annan falsk ton, ett snett och grällt penseldrag för mycket och
en och annan paus som inte är planerad, bara man inte glömmer det
viktiga: ”JAG VILL SÄGA NÅT SOM JAG TYCKER ÄR VIKTIGT FÖR DIG
ATT FÖRSTÅ.” Och så måste vi göra det möjligt för varandra,
genom övning och praktik, att förstå och kommunicera, för det är
ju i kommunikationen, i den ömsesidiga dialogen i mötet mellan
självständiga, tänkande och kännande människor, som utveckling
sker.
Det är genom kulturen som människor
kan få utvecklas. Det är på det viset vår inneboende skapande
förmåga, för den finns där hos oss alla vare sig vi har fattat
det eller ej, kan bli till positiv kraft istället för destruktion
och avund. Det är då vi kan se den främmande andre som en
berikande resurs istället för en belastning. Det är då vi
respekterar och uppskattar det nya och det främmande, för vi är ju
lika unika själva. Det är så vi kan skapa hållbar utveckling och
rika liv på riktigt, inte bara kortsiktighet och papperspengar på
plastkort. Det är där vi kan nå målet: En utvecklande värld för
alla.
Kultur, bildning och vilja. Det är de
tre dimensionerna som skapar mänsklighetens volym. Och det är
därför som kulturen är så viktig. Går den mot noll, eller om
någon annan av de tre gör det, så gör mänskligheten det också.
Det där är ju ren matematik för en naturvetare som mig, eller är
det möjligen en inlärd kulturell förmåga att se på fenomen i
flera dimensioner? Eller är det både och? Det kan rentav vara en
korsbefruktning… och sådana behöver vi fler av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar