Ständig förändring

Det är ju alltid trevligt att få sina debattartiklar och övriga alster publicerade. Det hände mig idag (se föregående blogginlägg) men jag fick ju förkorta artikeln en del förstås, och det brukar faktiskt höja läsbarheten. Jag vet inte om det blev så den här gången, men det viktiga var ju att den blev införd i tidningen om än bara till 75% av det ursprungliga omfånget. Det är dessutom positivt när man får förkorta texten själv istället för att någon annan gör det, så det tackar jag för! Artikeln kan läsas här.

Problemet är att textens essens utgörs av en ganska rejäl skopa kritik gentemot de etablerade partiapparaterna. Därför skrev jag under med mitt namn, utan partibeteckning. Det kan ju se en aning, för att uttrycka sig litotetiskt, märkligt ut att man kritiserar sammanhang som man själv deltar i OCH dessutom kan partikamrater som inte håller med mig känna sig påhoppade så att säga inifrån. Det var inte min primära mening. Min primära mening var ju att visa på att det finns ett liv utanför partipolitikens fyraåriga mandatperioder, och att det är där i civilsamhället som vi kan skapa möjligheterna till ett hållbart och utvecklande samhälle byggt på medmänsklighet och respekt men UTAN rasism och främlingsfientlighet.

Jag kommer ju att lämna alla mina kommunpolitiska uppdrag i och med höstens val och jag betraktar mig själv alltmer som partipolitiskt obunden. Jag deltar inte i några partiaktiviteter överhuvudtaget men driver en feministisk och socialistisk politik inom ramen för de politiskt tillsatta uppdrag jag fortfarande har. Det är ju på en sådan politik jag har fått uppdragen, så det är inget konstigt. Jag har också fått uppdragen utifrån en förväntan på att jag engagerat ska arbeta för rättvisa (enligt en del av de väljare som jag vet har röstat på mig), och där finns heller inga problem. Men partietiketten vill jag inte ha klistrad på mig automatiskt. Jag vill vara klar och tydlig med det. Det är ungefär som med kommunistbegreppet. Man kan nämligen kalla sig för kommunist UTAN att mena att man är anhängare av Stalintrogen politik av Sovjet-modell. Det är dock inte så många som fattar det. Begreppet har liksom förändrats till sitt innehåll från det ursprungliga, och då vill man så klart inte förknippas med den avarten om man är och alltid har varit demokratisk socialist och då bör man vara smart nog att inte använda begreppet "kommunist" om sig själv. Det är kanske inte så svårt att förstå, eller? Och, bara som en upplysning: När någon har kallat mig kommunist, det må vara en oförsiktig företrädare för en pensionärsorganisation, en bitter sverigedemokrat i fullmäktige eller någon annan som sitter i södra Europa och fyller livet med kommentarskrivande i svenska lokala webtidningar så har jag slagit tillbaka, hårt och tydligt. Den etiketten köper jag nämligen INTE, inte på grund av dess ursprungliga betydelse utan på grund av vad den har utvecklats till, och DET vill jag på inga villkor förknippas med. Parallellen till min nuvarande situation är nog inte heller så svår att se för den som vill och har intresse av det.

Jag kommer att fortsätta med att skriva inlägg. Jag kommer att göra det som företrädare för ViSK i kyrkopolitiken, som ordförande i Byteatern, som ledamot i en bostadsrättsföreningsstyrelse eller som vanlig medborgare som vill ha något sagt. Kanske vill jag då och då förknippas med ett politiskt parti (det vet jag ju inte i dagsläget) men då vill jag bestämma det själv, helst.

Människor befinner sig nämligen i ständig förändring, organisationer och partier likaså. Ibland utvecklas man åt olika håll och ibland strålar man samman. Det är väl inte så konstigt att det gäller även mig, trots över 20 år med ett äkta och helhjärtat engagemang i partipolitiken?