Vad gör vi nu då?

Debattartikel i dagens Barometern i originalformat och UTAN partibeteckning (en detalj som Barometern själv har lagt till)

Resultatet i EU-valet blev tydligt. De främlingsrädda partierna gick framåt över hela EU, så även i Sverige. Orsaken är klar, åtminstone för den som har ett historiskt perspektiv: I lägen när välfärden nedmonteras så växer benägenheten att utse syndabockar. Vi såg det i Tyskland efter första världskriget. Vi ser det i EU idag där grundlagsfäst högerpolitik sätter människan i strykklass. I det alltmer grovmaskiga välfärds- och trygghetsnätet finner främlingsfientligheten sin grogrund även i högerstyrda Sverige.

Var tionde väljare i Kalmar län är inte rasist, men fler än var tionde väljare av den knappa halva av valmanskåren som röstade den 25 maj såg det främlingsfientliga SD som det bästa alternativet. Det är inte riktigt samma sak som att vara rasist, men det oroar ändå. Vad ska man då göra åt det?

För det första, en människa som är trygg i sig själv och förlitar sig på sin egen förmåga att skapa unika och nya saker, att tänka själv, att se andras skapande och att bidra till samhällsutvecklingen blir inte rädd för det nya som känns främmande. Därför ska vi låta varje enskild människa få utveckla sin skapande och sin analyserande förmåga. Vägen dit stavas K-U-L-T-U-R.

För det andra, en människa som förstår historiska skeenden, som kan dra egna slutsatser, som kan göra rationella val och som känner tilltro till sin egen förmåga att göra just detta känner sig inte hotad när historien upprepar sig. Därför ska vi låta varje enskild människa få tillgång till verktyg som utvecklar henne intellektuellt. Vägen dit stavas B-I-L-D-N-I-N-G.

För det tredje, ett hållbart samhälle som byggs för människor och som ska bestå över tid behöver en politik som också håller, en politik som bärs av människor som lever som de lär, som har en stadig ideologisk grund och som förmår att formulera såväl visioner som verksamma åtgärder på vägen dit. Vi behöver en politik som ser bortom parkeringshus, badbryggor, beläggning på vägar och långt bortom ett universitetsbygge i hamnen. Vi behöver en politik som är värd att rösta på och som har fattat sin mission, inte en politik som ser berättigade ideologiska skiljelinjer som käbbel. Vägen dit stavas V-I-L-J-A.

Kan de etablerade partiapparaterna i Kalmar hantera detta? Jag är tveksam. Politik är statskonst på väljarnas uppdrag. Vissa kvalitetskrav har man därför rätt att ställa. De senaste årens utveckling pekar dock i fel riktning: Politik reduceras till PR-verksamhet vart fjärde år och blir ytlig fernissa. Samtidigt är det naivt att tro att partipolitiken kan lösa alla problem. Det kan den inte, inte ens vart fjärde år då vi matas med artiklar, broschyrer, valmanifest och glättiga bilder som visar på hur mycket gott man har gjort under de gångna fyra åren och hur mycket gott man vill göra under de kommande. Däremot är det partipolitikens sak att ge det grundläggande, nämligen en välfärd som garanterar trygghet och som kan fylla mänskliga behov, och det är ju i sanningens namn inte för mycket begärt. Det går väl de flesta partier till val på, helt enligt egen utsago.

Nej, för att människor ska få tillräcklig självkänsla och bli av med rädslan för det främmande behöver vi istället en ny rörelse, en process som sätter väsentligheterna i centrum. Samhällets nuvarande problem kan inte lösas av de gamla strukturer som skapade dem. Vi behöver nytänkande. Vi behöver uppmuntra varandra som resurser i det arbetet och bejaka våra olikheter. Civilsamhället har på bred front ett uppdrag, ett civilsamhälle utan fyraårscykler men som är levande jämt och som just jobbar med kultur, bildning och vilja.

Det är där människor kan få utvecklas. Det är på det viset vår inneboende skapande förmåga kan bli till positiv kraft istället för destruktion och avund. Det är då vi kan se den främmande andre som en berikande resurs istället för en belastning. Det är där vi kan nå målet: Ett samhälle för alla. Men, för en sådan civil mobilisering krävs målmedvetet och prestigelöst arbete. Är vi beredda på det?

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar