Nu har vi skrivit och skickat in vår
första debattartikel under vårt nätverksnamn. Jag hoppas verkligen
att tidningen ger oss utrymme, för det ÄR en viktig fråga.
Kanhända är den lite utmanande för en konservativ tidning i ett
samhälle som så tydligt präglas av patriarkala värderingar, men
vi hoppas ändå på välvillig behandling.
Apropå välvillig behandling: Idag
åker jag tåg till Stockholm. För en gångs skull slipper jag åka
med fakiren kl 0500 och fick ligga i sängen två timmar till. Tåget
gick 0707 och jag såg fram emot en avslappnande stund med lite extra
sömn. Jag har nämligen inte sovit speciellt bra i natt, det är
många saker att tänka på och planera för just nu, och jag behöver
verkligen få vila hjärnan lite. Då visar det sig att tåget saknar
värme. Här är rejält kallt. Tur det finns ytterkläder att ta
till :-)
Igår slog jag in julklappar. Jag
gillar verkligen det! Fast lite perverst är det väl..... Små
paket, stora paket, fyrkantiga paket, mjuka paket, hårda paket,
oformliga paket i en enda röra som jag försöker ge så fin
inramning som möjligt. Det är kul med julklappar! Det är faktiskt
ännu roligare att ge än att få tycker jag. Och än är jag inte
klar med alla inköp, tack och lov. Än finns det paket som ska slås
in. Det är en himla tur :-)
Och så går tankarna till de människor
som far illa på olika sätt. Till dem som inte har något hem, till
dem som inte har några nära vänner eller familj, till dem som inte
ens kan tänka tanken att få fira någon jul alls och till dem som
inte får en enda God Jul-tanke eller hälsning. Det gör ont. Vi ska
inte ha det så i det här landet. Vi måste ställa upp för
varandra, se varandra och förstå att det lilla vi kan göra ändå
gör skillnad. Vi har ett samhälle som spricker, där våra
gemensamma medel beskärs till förmån för privat konsumtion för
redan välbärgade, och den här situationen har vi faktiskt via
demokratiska val gemensamt bestämt att vi ska ha. Det gör mig rädd.
Jag gillar inte när egoismen slår ut solidariteten och det
gemensamma ansvaret. Det samhälle jag vill ha ser inte ut så här.
Likväl är det just det här samhället vi har, och människor lider
just nu. Det gäller att hitta vägar att göra skillnad ändå, i
väntan på ett stort systemskifte.
I vissa stunder blir jag ganska deppig.
Då tror jag att vi i Sverige kommer att ha den politiska karta vi nu
har så länge det finns fler som är friska än sjuka, fler som har
jobb än som är arbetslösa, fler som har bostad än som är
hemlösa, fler som har mat för dagen i överflöd än som lever på
socialt understöd och fler som konsekvent sätter de egna behoven
framför andras än tvärtom. Det ger ingen vidare framtidstro för
den som vill att vi ska få ett fungerande samhälle med rättvisa,
solidaritet och ansvar som karakteristika. Det känns lite svart.
Man jag tror ändå på människan. Jag
tror att hon vill och kan nånstans längst in, och jag tror att det
finns en gräns för oförnuftet och egoismen. Det finns absolut en
välvilja, så det finns hopp trots att utvecklingen just nu går åt
fel håll, såväl för jämställdhet som jämlikhet och rättvisa..
Utan den tron skulle man ju lika gärna kunna ge upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar