fredag, december 09, 2011

Välvillig behandling?


Nu har vi skrivit och skickat in vår första debattartikel under vårt nätverksnamn. Jag hoppas verkligen att tidningen ger oss utrymme, för det ÄR en viktig fråga. Kanhända är den lite utmanande för en konservativ tidning i ett samhälle som så tydligt präglas av patriarkala värderingar, men vi hoppas ändå på välvillig behandling.

Apropå välvillig behandling: Idag åker jag tåg till Stockholm. För en gångs skull slipper jag åka med fakiren kl 0500 och fick ligga i sängen två timmar till. Tåget gick 0707 och jag såg fram emot en avslappnande stund med lite extra sömn. Jag har nämligen inte sovit speciellt bra i natt, det är många saker att tänka på och planera för just nu, och jag behöver verkligen få vila hjärnan lite. Då visar det sig att tåget saknar värme. Här är rejält kallt. Tur det finns ytterkläder att ta till :-)

Igår slog jag in julklappar. Jag gillar verkligen det! Fast lite perverst är det väl..... Små paket, stora paket, fyrkantiga paket, mjuka paket, hårda paket, oformliga paket i en enda röra som jag försöker ge så fin inramning som möjligt. Det är kul med julklappar! Det är faktiskt ännu roligare att ge än att få tycker jag. Och än är jag inte klar med alla inköp, tack och lov. Än finns det paket som ska slås in. Det är en himla tur :-)

Och så går tankarna till de människor som far illa på olika sätt. Till dem som inte har något hem, till dem som inte har några nära vänner eller familj, till dem som inte ens kan tänka tanken att få fira någon jul alls och till dem som inte får en enda God Jul-tanke eller hälsning. Det gör ont. Vi ska inte ha det så i det här landet. Vi måste ställa upp för varandra, se varandra och förstå att det lilla vi kan göra ändå gör skillnad. Vi har ett samhälle som spricker, där våra gemensamma medel beskärs till förmån för privat konsumtion för redan välbärgade, och den här situationen har vi faktiskt via demokratiska val gemensamt bestämt att vi ska ha. Det gör mig rädd. Jag gillar inte när egoismen slår ut solidariteten och det gemensamma ansvaret. Det samhälle jag vill ha ser inte ut så här. Likväl är det just det här samhället vi har, och människor lider just nu. Det gäller att hitta vägar att göra skillnad ändå, i väntan på ett stort systemskifte.

I vissa stunder blir jag ganska deppig. Då tror jag att vi i Sverige kommer att ha den politiska karta vi nu har så länge det finns fler som är friska än sjuka, fler som har jobb än som är arbetslösa, fler som har bostad än som är hemlösa, fler som har mat för dagen i överflöd än som lever på socialt understöd och fler som konsekvent sätter de egna behoven framför andras än tvärtom. Det ger ingen vidare framtidstro för den som vill att vi ska få ett fungerande samhälle med rättvisa, solidaritet och ansvar som karakteristika. Det känns lite svart.

Man jag tror ändå på människan. Jag tror att hon vill och kan nånstans längst in, och jag tror att det finns en gräns för oförnuftet och egoismen. Det finns absolut en välvilja, så det finns hopp trots att utvecklingen just nu går åt fel håll, såväl för jämställdhet som jämlikhet och rättvisa.. Utan den tron skulle man ju lika gärna kunna ge upp.

Inga kommentarer: