måndag, december 19, 2011

Feminismen tappar mark - Agera NU!

Feminismen har pressats tillbaka, inte bara i samhällsdebatten utan även i vardagen. I slutet av 90-talet kunde var och varannan kalla sig feminist och bli lyssnad på. Idag råder ett helt annat läge. Även de miljöer som vill framstå som jämställda karakteriseras av gamla patriarkala strukturer. Diskussionen har förenklats. Vi möts allt oftare av negativa attityder när vi vill använda feministiska perspektiv. Att vara feminist år 2011 har tyvärr för många blivit detsamma som att vara manshatare, en föreställning som inte bara är lögnaktig, den är dessutom rentav dum.

En radikal och samhällsförändrande feminism handlar inte om manshat och inte om makthunger. Den handlar istället om viljan att förverkliga ett rättvist samhälle som bygger på att alla människor har lika värde och ska ha lika villkor, skyldigheter, rättigheter och möjligheter oavsett kön. Den kampen kan bedrivas av såväl män som kvinnor. Det ideala tillståndet är förstås att vi alla jobbar tillsammans. Det är tyvärr en realitet att detta, som borde vara en självklarhet år 2011, tvärtom anses vara både farligt, onaturligt och utmanande.

Den feministiska klockan vrids tillbaka. Det paradoxala är att denna vridning sker samtidigt som könsskillnaderna kvarstår eller till och med ökar inom en rad områden. Utbildning på alla nivåer är fortfarande könsuppdelad vilket får till resultat att Sverige har en av Europas mest könssegregerade arbetsmarknader. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar och kvinnor jobbar i stor utsträckning deltid under småbarnsåren medan männens arbetstid till och med ökar. Kvinnor som misshandlas hotas huvudsakligen av sina män eller före detta män. Anmälningarna har ökat med 30 procent de senaste tio åren. Vi har till och med ett läge där feministisk debatt beskrivs som kränkande för kvinnor eftersom man anser att kvinnor beskrivs som offer när rådande orättvisor påpekas. Hur i all världen ska vi då kunna få till en förändring? Det första steget är ju att identifiera problemet. Utan det steget händer helt enkelt ingenting.


Ja, och det är precis det som är avsikten. Frånvaron av feministiska diskussioner konserverar nämligen den rådande ordningen. Vita medelålders män kan sitta ohotade på sina maktpositioner medan kvinnor får lära sig att deras underordning är ett resultat av den egna svagheten. Sedan fortsätter spiralen åt fel håll. Till slut är vi tillbaka på Ruta Ett. Vi har ingen levande debatt om sakernas tillstånd och ingen ställer sig ens frågan varför män har så mycket större möjligheter än kvinnor, varför män per definition ska ha högre lön och bättre jobb. Det kommer än en gång att anses "naturgivet" och orsaken är att vi inte tillräckligt målmedvetet har jobbat för rättvisa samt envetet påvisat de orimliga skillnader som finns mellan mäns och kvinnors möjligheter.


Vad vi behöver är ett allmänt uppvaknande inom ett politikområde som är ett av de viktigaste och mest eftersatta just nu. Vi måste förstå skillnaden mellan individ och struktur. Vi får inte luras av föreställningen att strukturerna inte finns eller att den rådande maktordningen är ett resultat av individuella tillkortakommanden beroende på "kvinnors påstådda bristande ambition och förmåga". Kvinnor tar i allmänhet större ansvar för hem och barn och därmed kan vi inte satsa 150 procent på lönearbete. Kvinnors karriär missgynnas av förhållande och familj, medan det för männens del är tvärtom, vilket Kvinnomaktutredningen tydligt har visat. Kvinnor lever i samma samhälle som män och påverkas av den kultur som råder och vi är mycket väl medvetna om att vi i det här läget väljer "fel" i ett perspektiv, men "rätt" i ett annat. Vi måste dock lära oss att se maktförhållandena och göra oss alla medvetna om att de finns.


Sedan kan vi agera mot dem. Ifrågasätta, stödja och inspirera varandra så att vi inte hamnar i offerfällan. Ständigt vara på vår vakt mot härskartekniker och maktstrukturer som vill förminska kvinnors rörelseutrymme. Aldrig lämna genusmedvetandet utan alltid ställa oss frågan varför världen ser ut som den gör. Inte vill vi på allvar att våra döttrar och döttrars döttrar ska behöva möta samma värld som våra mormödrar upplevde? Vill vi framåt är det dags att vi agerar här och nu. Vi måste börja med oss själva. I morgon kan det vara för sent.


Birgitta Axelsson Edström, Susanne Johansson och Mariann Karlsson


Ninjafeminister och vänsterpartister i Kalmar län

3 kommentarer:

FemPers sa...

http://feministisktperspektiv.se/

Anonym sa...

Ju mer feminismen pressas tillbaka, ju nöjdare blir jag.
Flera års arbete ger frukt.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Ja BG, din kommentar visar på att vi har rätt.