Det gäller att hålla bloggen uppdaterad. Det finns de som säger att bloggar är ute, men det tycker jag att man kan få bestämma själv. Det är någon form av terapi över skrivandet, åtminstone för mig. Jag mår bra av det, så jag fortsätter. Dessutom är det ett forum där jag bestämmer själv över vad jag skriver. Helt själv.
Idag fick jag höra en fråga: Är det tråkigt att vara politiker? Frågan var inte ställd direkt till mig, men jag fick höra den. Egentligen är det en lustig fråga. Väljer någon att arbeta med politik för att det är roligt? Det gjorde i varje fall inte jag. Det känns lite mysko på nåt sätt. Det skulle ju vara ungefär samma sak som att säga att man engagerar sig politiskt för att man ska få arvoden, lön eller en hög ställning i samhället. Nej, "Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För de flesta är det en livsnödvändighet. Och de fjantar som kan unna sig att satsa på sig själv ger nog fan i resten av vår mänsklighet" som Björn Afzelius sjöng. Så känner åtminstone jag.
För det är sannerligen inte direkt kul alltid. Det är långa sammanträden, det är fel fokus, det kan kännas meningslöst och det kan vara otroligt trista frågor som diskuteras. Speciellt gäller ju det om man tillhör ett litet parti som har låg grad av inflytande. Rörelseutrymmet är litet. Det är mycket jobb för väldigt lite resultat många gånger, och det är ju inte sällan man kan ifrågasätta meningsfullheten i att satsa så mycket tid på nästan ingenting. Ändå gör man det.
Vardagen i politiken skiljer sig inte så mycket från andra vardagar. Det är samma värderingar, samma kultur och samma gamla vanliga patriarkala struktur som finns på andra håll i det svenska samhället. Varför skulle det inte vara så förresten? Trenderna i samhället finns förstås även i de politiska rummen, så även i Kalmar kommun. Det kan göra en ganska trött, men man måste våga se problemet för att kunna göra något åt det. men visst, det är inte direkt "kul" att se hur många och stora hinder det finns för en rättvis miljö.
Vi har dessutom i Vänsterpartiet på riksnivå gjort en mycket självkritisk granskning genom vår Framtidskommission och har konstaterat att vi, som har stolta traditioner på det feministiska området, har tappat både fart och fokus. Vi måste återerövra feminismen, och vi måste börja med oss själva. Även hos oss, liksom i samhället i övrigt, har klockan vridits tillbaka. Osynliggörande av kvinnor, informella manliga maktstrukturer och en bristande medvetenhet finns även hos oss. Vi har ett jobb att göra där. Och om vi i Vänsterpartiet har det på det viset, hur ser det då inte ut i partier som aldrig tidigare har jobbat med feministisk analys? Det vågar man knappt ens tänka på, speciellt inte när vi ser att högern går framåt. Var hamnar kvinnorna och rättvisan då? I baksätet, precis som vi nu ser. Det är åt det hållet utvecklingen går. Det är ett stort berg av feministisk backlash som vi har framför oss, och det MÅSTE vi försöka bekämpa.
Och är det "kul"? Nej, det är inte kul, men det är nödvändigt. Man väljer att jobba politiskt för att det finns problem som måste lösas och för att man är villig att bidra till den lösningen samt för att man vill vara med och påverka samhället och det allmänna livet i positiv riktning. Man har en vision om rättvisa som bär en och det är åt det hållet man vill. Det är inte "kul", det är något man måste göra, speciellt om man har fått det förtroendet av väljarna. Att det sedan kan vara roligt att ha stöd av sina partikamrater nån gång ibland, att det är trivsamt att träffa trevliga människor i olika sammanhang, att det är utvecklande och lärorikt, det kan vara ett plus och absolut inget minus, men man ska nog vara medveten om att det inte är sådana saker det hela handlar om. Det handlar om ett uppdrag man måste utföra, och det gör man för att man känner att det är meningsfullt inte främst för en själv utan för andra, inte för att det är "kul". Men ibland är det kul, ibland är det tråkigt, och det är helt enkelt så det får lov att vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar