torsdag, december 29, 2011

En svår sits

Alltså, vid vissa tillfällen dyker det upp frågor som det helt enkelt inte går att hitta en bra lösning på. Att koka god soppa på småspik är ett sådant. Drägliga arbetsvillkor för kommunanställda kostar, men inte sjutton får omsorgsnämnden mer budgetmedel för det. Nu ska vi införa önskad sysselsättningsgrad, en god tanke men också en process som ger upphov till många frågor och mycken oro. Därför har arbetet tagit tid, förankringen har också tagit tid och den bild jag har fått har varit tydlig: Vi ska göra detta och allt ska göras för att det ska bli bra för de äldre och för alla som arbetar. Ändå blir det ramaskrin bland personalen. Både Östran och Barometern har reportage i dagens tidningar där personal från bemanningsenheten slåss för sin existens. Det är tydligt att man inte går i takt med varandra här.

Folkpartiet har försökt att lösa frågan med bemanningsenheten på sitt sätt genom att vid varje möjligt tillfälle lägga förslaget att lägga ner verksamheten. De vill nämligen inte ha någon bemanningsenhet överhuvudtaget. Det är naturligtvis ingen framkomlig väg. En så stor verksamhet behöver en rörlig resurs under överskådlig framtid, men frågan är hur stor den ska vara. Det får framtiden utvisa.

Vi måste nämligen öka personkontinuiteten för brukarna. Vi måste få ner antalet människor som våra äldre möter och på det sättet öka tryggheten och säkerheten. Det har absolut inte fungerat dåligt tidigare, men undersökning efter undersökning pekar på att brukare och anhöriga har synpunkter på dålig personkontinuitet. Vi måste också se till att våra anställda kan leva på sin lön. Det kan inte vara rimligt att vi har deltid som norm i en kvinnodominerad sektor och därmed ännu mer spär på den gamla föreställningen om att kvinnor inte behöver jobba heltid eftersom de har en make som ser till att försörja familjen. Sånt är gammalt och luktar unket.

Det enkla hade varit att skjuta till mer pengar till omsorgen. Att inse att god omsorg av våra äldre kostar pengar. Att inse att vår personal gör ett gott jobb och att de ska ha lön för vad de gör och tillräckligt med arbetstid för att kunna ge brukarna omsorg värd namnet. Att inse att införandet av önskad sysselsättningsgrad innebär stora förändringar. Förändringsarbete kostar nämligen på, både i resurser och i ansträngningar. Men så har det inte blivit. Istället ska vi dra ner på våra budgetramar eftersom vi i jämförelser med andra kommuner kostar för mycket. Dessutom har inte kommunen i stort obegränsade resurser, utan den kommunala ekonomin går på knäna i ett samhälle där man enligt traditionell borgerlig modell ska sköta sig själv och skita i andra och där gemensamma resurser ger sig ut på rymmen och hamnar i privata redan välfyllda plånböcker. Böner om ökade resurser, om möjlighet att upprätthålla och förbättra kvaliteten och om förståelse för att det handlar om människor och inte legobitar har alltså klingat förgäves, av en lång rad skäl. Jag tror och hoppas att de allra flesta inser att den ekvationen är svår. Likväl är det omsorgsnämnden som får stå med hundhuvudet när resurserna inte räcker.

Jag har arbetat med politik länge. Det här är ett av de tyngsta ärendena jag har varit inblandad i, och det är ett ärende som gör ont. Det handlar så totalt och så direkt om människor och deras väl och ve, såväl som brukare och som personal. Det går helt enkelt inte att göra som kungen och "vända blad". Det är en verklighet som måste hanteras, och jag känner mig ganska maktlös i det stora hela. Tips mottages således tacksamt på hur den till synes olösliga ekvationen kan hitta en lösning. Att vänta till en vänstervalseger 2014 känns inte direkt som möjligt även om det kommer att ge upphov till en helt annan situation där pengarna sätts i människans tjänst istället för som idag tvärtom. Det här måste ju hanteras här och nu.

Inga kommentarer: