Vanlig vardag igen. Guldyran börjar lägga sig. Stan är sig lite mer lik. De gula stjärnorna som prydde KFF-scenen för några dagar sedan kommer snart att dyka upp som advents- och julprydnader här och där. Men visst är det roligt med ett par dagars feststämning! Fast "FF till tusen" hann jag faktiskt tröttna på under de här dagarna. Jag köpte skivan redan på 70-talet när KFF gick upp i allsvenskan och lärde mig, min vana trogen, texten utantill med en gång. I själva verket handlade det nog mest om att reta morfar som var KAIK-are in i själen och aldrig tog på sig ett rött plagg ens. Skit samma, låten kan jag framlänges och baklänges precis som Forbes kriminellt dåliga schlagerdänga "Beatles" från 1977. Snacka om flugpappershjärna.
Nej, då stod Lyran för ett friskt och generöst inslag i måndags kväll på Stortorget. De spelade IFK Norrköpings kamplåt. Det var en hedersam gest till ett lag som just hade åkt ur allsvenskan efter en enda säsong men som ändå vann sista matchen. Eller var musikvalet en tillfällighet? Snyggt gjort var det i alla fall. Och speciellt roligt var det eftersom goe liberalen är från Åtvidaberg och som åtvidabergare så unnar han inte IFK Norrköping nånting. Det är liksom kört. Så tack Lyran! Hoppas ni blåste era toner ända upp till Snoka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar