Sjuka funderingar?

Är fortfarande sjuk. Har fortfarande tråkigt och hade velat vara någon annanstans. Världen är full av orättvisor, och dem kan man ju inte påverka när man ligger hemma och förflyttar sig på sin höjd mellan sängen och TV-soffan. Silvermedaljer i nationstävlingen var ju kul att se i och för sig, men det finns viktigare saker att utföra än att bevittna det.

Jag funderar väldigt mycket på demokratin och dess arbetsformer, på hur vi behandlar varandra och på vilket ansvar vi enkla människor har för samhällets utveckling. Det spelar nämligen roll i det stora hur vi gör i det lilla. En klok person från mitt eget parti skrev idag på Facebook att det i sanning finns två typer av människor, hjälpare och stjälpare. När man tänker efter så är det så himla sant. Vilken kategori vill vi tillhöra? Vilken kategori tillhör vi? Vågar vi ens ställa oss den frågan eller bemöter vi våra medmänniskor som konkurrenter, hot och fiender när vi i själva verket arbetar mot samma mål?

Mycket händer i våra liv. Mycket kan förändra vårt sätt att tänka och agera, och det allra mesta kan nog kategoriseras som positiv utveckling och lärande. Dock gäller det inte alltid. Man påverkas av sin omgivning, och det är inte alltid i rätt riktning. Man bör nog vara vaken för det och ställa sig framför spegeln i badrummet på kvällen och ställa sig frågan om man gillar den figur vars ögon man tittar in i. Känner man igen sig? Är det fortfarande samma drivkrafter som gäller, eller har livet skiftat fokus? Använder man härskartekniker bara för att rädda sitt eget skinn? Vågar man ta en ärlig diskussion utan att springa och gömma sig bakom andras byxben? Eller undviker man frågor helt?

Just nu ser jag hur LO vill stänga kvinnor ute från att påverka frågor som rör deras boende i Stockholms skärgård. Anna Johansson Visborgs vision om att erbjuda kvinnor med sämre ekonomi stugor i skärgården för att på det viset höja livskvaliteten lever farligt när andra intressen bedöms viktigare. Det är en sån fråga som ger upphov till ovanstående funderingar. Ingen av de manliga höjdarna vill ens kommentera. Typiskt. Är de hjälpare eller stjälpare?

Jag hoppas de tittar sig i spegeln till kvällen, men kanske är det för mycket begärt.

Nostalgi och "tycka synd om"

Sjuk. Utslagen. Det är trist.

När jag var liten gjorde mamma frukost åt mig, varje dag. Eftersom jag inte åt vad som helst (då heller.... hopplös unge....) så blev det en specialare. Jag fick en kopp vispad nyponsoppa, en smörgås och ett litet duralexglas med ett pressat apelsin. Det var inte direkt ovanligt att jag stoppade mackan i väskan och åt den på vägen till skolan eller precis före första lektionen. Morgontrött har jag ju alltid varit, så det gäller att rationalisera.

Nu har jag levt på nyponsoppa ett par dagar. Bonusdottern kom nämligen och försåg oss med näring igår när jag var däckad av förkylning och goe liberalen hade magsjuka. TACK Sofie! Och så idag, när min äkta hälft bestämde sig för att gå ut i det vackra vädret och handla lite, så kom han med med en flaska pressad apelsin, "tre och en halv apelsin rakt ner i flaskan". Så underbart gott det var! Och vilken nostalgikick :-) Och att han sedan bjöd på pulvermos till middag blir ytterligare grädde på moset ( ha ha...). Det var nämligen min ständiga meny på lördagsmyset (fast så hette det inte på den tiden). Pulvermos, gurka och tomater och kanske korv om mamma hade tur. Om pappa försökte dekorera moset med korven lite mer konstnärligt så gick den lättare ner...

Det är mysigt med nostalgi, men det är inte mysigt att ha så ont i halsen att man inte kan svälja. Men det går väl över. Speciellt snabbt går det nog över om man tycker lite synd om sig själv, så jag testar det ett tag till.

Näthatet

Så har man då varit i radion och diskuterat näthatet mot kvinnor. Det var inte i direktsändning, så vi får väl se vad det blir av det till slut. Jag kommer inte att kunna lyssna när det sänds heller, så andra får väl bedöma resultatet. Det är hur som helst en väldigt viktig fråga.

Vi ska ALDRIG acceptera näthatet. Hat, elakhet och dumhet har alltid funnits, men nu finns otroliga möjligheter att sprida skiten hur långt som helst. Det drabbar människor hårt, och speciellt tänker jag på unga tjejer som angrips utan några som helst begränsningar. Det kan förstöra deras liv att bli utpekade som horor, beskrivas som anskrämligt fula eller att höra att de en mörk kväll ska våldtas, styckas i småbitar och stekas i smör. Det är helt enkelt FÖR vidrigt. Kvinnor är villebråd i nätvärlden. Också.

Jag är blond och därmed dum i huvudet. Det har jag fått höra. Jag har också fått höra att jag inte har fått nog av en viss manlig kroppsdel på ett visst ställe och att det är därför jag är feminist. Vänsterfeminister, sådana som jag, borde dessutom våldtas och dränkas i vatten. Det är kränkande. Det är frustrerande att konfronteras med sådan dumhet när man själv är seriös. Det hjälper liksom inte att tänka, vilket i och för sig är sant, att den som uttrycker sig så illa är frustrerad, bitter och i allmänt dåligt skick själv. Det hjälper inte heller att tänka att dumheten talar på grund av att den känner sig hotad och att man själv står över sånt. Det tär på en i alla fall, även på mig trots att jag är luttrad vid det här laget. Det tär på en varenda gång, men det som tär allra mest är förstås när människor som man känner kränker medvetet för att skada. Det sker tyvärr inte enbart på nätet ens.

Vi kan inte lagstifta bort dumhet, elakhet och hat, men vi måste se till att det ska vara vars och ens rättighet att slippa känna sig hotade och förtalade. Det begränsar ju livsrummet. Unga tjejer är speciellt i skottlinjen, och jag hoppas att vi framöver ska se det som en mänsklig rättighet, även för tjejer och kvinnor, att få vara i fred på nätet OCH i verkligheten. INGET av det fungerar ju idag, tyvärr. Vi ser tecken på det dagligen.

Det gör mig ledsen, men inte uppgiven. Samhället är allas, och att frågan uppmärksammas är ett steg på vägen. Nätet erbjuder oerhörda positiva möjligheter. Dem måste vi ta vara på och utveckla. Tyvärr finns det negativa baksidor också. Jag hoppas att mänskligheten ska vara så mogen en dag att den förstår hur dessa ska undvikas. Utan det hoppet kan man ju lika gärna dra nåt gammalt över sig och somna in. Där är dock inte jag, inte än.

"En ton från himmelen"

Så har man då bytt ett par ord med  några världsmästare :-) Fast det visste varken jag eller de om då, det ryska bandylandslaget i torsdags kväll när jag nästan överföll dem på Avenyn efter förlustmatchen mot Sverige på Heden ;-)

Istället för att se klart på bandyfinalen igår så spelade jag tillsammans med Anna-Carin, Mikael och Johannes i Västerportkyrkan. Det blev en riktigt fin stund, vilket i och för sig alltid brukar vara fallet när man är där. Det är rofyllt och ger möjlighet till stillhet på ett alldeles speciellt vis. Det är många gånger jag har spelat i olika kyrkor och varit uppstirrad och har haft svårt att koncentrera mig på annat än det jag själv ska göra. Igår var det inte så. Det blev en harmonisk helhet, och en stund där man både kunde ge ut och få in.

Predikan handlade om ljus och förväntan, det som Kyndelsmässodagen brukar handla om. Pastor Oscar visade en bild som talade speciellt till mig. Det var ett fotografi av en tom sal, man kan tänka sig att det var ett tomt kyrkorum, och mitt i rummet svävade ett moln. En tolkning kan vara "När alla har gått så är Gud ändå kvar". En annan tanke kom till mig: "Gud är i sin kyrka, men utan ljuset som kommer in från sidofönstren skulle ingen se henne/honom"

Ofta upplever jag att vi kristna har det lugnt och skönt inne i våra kyrkor. Där får vi ro och stillhet, lärdom, närhet, extas, rungande lovsång och psalmsång som lyfter mot taket, kärleksfull förbön och glada budskap. Det är inget fel i det. Det behöver vi, men det ska inte stanna därvid. Vi ska ju leva i världen, men inte av den. Då måste vi gå utanför kyrksalen. Det är i världens ljus som vi kan se Gud. Det är på hur vi älskar varandra som vi kan visa Guds kärlek. Det är genom att vara Guds händer och fötter som vi kan nå dit han/hon vill nå. Det är genom att lyssna in, och inte enbart lita till vår egen bristande förmåga, som vi kan hitta rätt väg att gå.

I världen, men inte AV den. Det finns en vardag också, inte bara helgdagar och kvällar när vi kan njuta av gemenskapen i vår hemförsamling. Vi ska vara vittnen i de miljöer där vi befinner oss, med våra tankar, ord och gärningar, och det är inte alltid vare sig stillsamt eller extatiskt. Det är oftast just bara vardag, med allt vad det innebär, men är det något som vi bör känna så är det förväntan på att något gott ska ske, med eller utan vår aktiva medverkan. Även i vardagen finns nämligen guldkorn, om vi tror att de kan se dem. I kyrkan kan vi hämta bränsle till både denna förväntan och till att orka med det som inte känns som guldkorn utan snarare tvärtom. Gud är ju inte bara i kyrkan, utan överallt, och det är VÅR uppgift att visa på just det sista. Vi kan, om vi vill och lugnar ner oss så mycket att vi hinner lyssna, vara toner från himlen precis där vi befinner oss. Det är både underbart och en rejäl utmaning.

Jag avslutar detta inlägg med en av sångerna vi framförde igår: En ton från himmelen

"Ty det är hemligheten att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton."

På hemväg

Nu är vi på väg hem efter ett par riktigt fina dagar i Göteborg. Goe liberalen önskade sig upplevelsen Sverige-Ryssland i bandy-VM, så vi var på Heden och hjälpte till att slå publikrekordet. Utan oss hade det varit två färre på arenan :-) Vi gjorde vad vi kunde för att värma upp stämningen. Vi hejade på varsitt lag och hade olika supporterhalsdukar.... Ja ja, jag ÄR svensk men det betyder också "obotligt solidarisk med dem som har det sämre". Alltså hejade jag på Ryssland med en blå-vit-röd halsduk med texten Россия i vitt.

Liberalen skämdes.... kanske mest medan jag sjöng med i ryska nationalsången, men ni MÅSTE ändå hålla med mig: Den ÄR vackrast av dem alla! Nåja, matchen slutade med svensk seger (7-5) trots att Ryssland tog ledningen med 1-0 nästan direkt och de flesta av de över 5800 i publiken jublade. Det var snyggt att både det ryska och det svenska laget åkte runt och tackade publiken för det fina stödet tyckte jag.

Kvällen avslutades med en liten stund på The Rose and Crown tillsammans med bland andra Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg samt Johan Gry... Nåja, tillsammans och tillsammans, de satte sig vid bordet bredvid. Och så kom hela ryska bandylandslaget och ställde sig utanför så att jag kunde RUSA ut och få några ord med dem. De ni! :-) Tyvärr var damen som jag bad om att ta kort på mig och dem lite väl skakig på handen, så de korten funkar inte alls :-( Men här ovan ser ni en del av grabbarna i varje fall.

En stor del av fredagen vek vi åt besök på Röhsska. Intressant, tänkvärt och upprörande, precis som ett museibesök ska vara. Goe liberalen hängde dock upp sig en aning på ett konstverk och grunnar nog fortfarande på vad liberalismen egentligen gjorde när den gjorde sitt intåg i societeten ;-) Allvarligt, vi måste nog börja fundera över vad vår konsumtionshets leder till, såväl för oss och våra medmänniskor som för Moder Jord. Det är något åtminstone jag kommer att bära med mig i de framtida politiska gärningarna, vilka och var det nu blir. Det beror på.....

Nu ser jag att solen skiner i Borås. Det hör till ovanligheterna. Så gott som alla gånger jag har varit här har det regnat, men det är ju roligt att vädret kan komma med överraskningar och bete sig oförutsägbart. Tänk om det ändå vore vanligare i andra sammanhang också.... Åtminstone NÅN gång skulle det vara kul att INTE veta på förhand VAD som sägs av VEM. Kom ihåg det i morgon, dagen efter första melodifestivalsomgången ;-)

Genom fair play når man längre

Idag skriver en moderat företrädare en slutreplik om valfrihet, se här. Hon gör det efter att ha frontalangripit Socialdemokraterna utan att ha fått ett enda svar från dem. Däremot reagerade vi två vänsterpartister med en förkortad variant av den här och nu väljer hon alltså att avsluta debatten. Lite snöpligt kanske, eller blev argumenten övermäktiga?

Slutklämmen är intressant. Vänsterpartiet riskerar att hamna utanför riksdagsspärren i nästa val. Vad har DET med ett resonemang om valfriheten och vinstintresset i välfärden att göra? Nivån blir så pinsamt låg... Tänk om jag skulle lyfta fram att moderaterna sitter i regeringsställning med TVÅ partier som i var och varannan opinionsundersökning hamnar under fyra procent. Kannibalismen inom alliansen skäms inte direkt för sig, och den stora jätten Glufs-Glufs är ju moderaterna själva. Tänk om jag dessutom skulle påpeka att Moderaterna i Kalmar gärna sätter sig i knät på Socialdemokraterna i både tillväxtgrupp och annat och att den egna partigruppen slits sönder av bittra interna konflikter inför öppen ridå. Man kan också tänka sig att det havererade allianssamarbetet i Kalmar med djupa och kanske irreparabla sprickor skulle kunna vara tacksamt att dissekera.

Men så lågt sänker jag mig inte, inte i en offentlig debatt där man ska hålla sig på en hyfsad nivå och använda politiska och ideologiska argument. Nu handlade det om valfrihet, och tydligen blev den moderata hållningen i den frågan alltför svår att hantera. Om man inte klarar det så bör man nog gå hem och göra hemläxan. Argumentet att man inte ska låta någon annans otillfredsställda behov gå före redan tillfredsställda bemedlades begär efter mer bekvämlighet kanske är för tydligt och avslöjande för högerns verkliga syften?

Det är ingen genomtänkt strategi att genom sandlådemetoder bidra till att spä på det redan utbredda politikerföraktet. Genom fair play, respekt för både allmänhet och politikerkolleger och genom att använda seriösa ideologiska argument når man längre. Det är i varje fall min fasta övertygelse.

"You scratch my back and I'll scratch yours"

Vi känner nog igen uttrycket de flesta av oss. Gör du en sak åt mig så gör jag en annan sak åt dig. Främst handlar det om att göra något som man själv inte klarar, t ex att klia sig på ryggen. Och det kan ju vara skönt i och för sig, men håller det där i alla situationer? Kan det möjligen missbrukas?

Nej, det håller inte i alla situationer. Ja, det kan missbrukas. Vi människor bildar nämligen en helhet, tillsammans, och våra gåvor och förmågor ska vi bruka för att göra världen så mänsklig som möjligt. Då håller det inte att säga "Jag gör dig en tjänst om du gör mig en". Då blir ju tillvaron nån form av absurd byteshandel där en del kan dra ÄNNU större fördelar än de redan har medan andra, som inte har det så väl förspänt, får ännu mindre. Det är långt ifrån det samhälle som vi vill bygga, vi som på allvar har anammat tesen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Karl Marx var rätt klurig ändå, eller hur?

Där finns inte rum för köpslående, där finns visionen om att vi, var och en efter våra förutsättningar, tillsammans bildar ett samhälle som fungerar på riktigt och på lång sikt. Där handlar det inte om att skaffa sig makt, fördelar, fanclubs eller harem utan om att tillsammans uppmuntra varandra att bidra med det man kan. Då kan man kosta på sig att visa uppskattning, för man vet väldigt tydligt att alla har ett bidrag och att alla har något att ge, och det faktum att det finns människor som har begåvningar som inte man själv har är i det läget något att vara tacksam för istället för ett hot som ska bekämpas. Och kan dessa begåvningar komma till sin rätt och i funktion så hjälper de till i samhällsbygget, utan att innehavaren behöver bli kliad på ryggen som tack för hjälpen. Det faller sig nämligen naturligt, och vi som tror på människans inneboende drift att göra gott, vi tror och vet att det fungerar. Om vi inte tror det kan vi ju lika gärna lägga ner och lämna fältet fritt för kapitalismen, vinstjägarna och exploateringshysterin.

Jo, hur ställer jag mig till ryggkliande i det konkreta sammanhanget? Ja, jag erkänner att med mina eksemproblem så kliar det MYCKET på min rygg, och även om goe maken ofta ställer upp och hjälper till så klarar jag det numera riktigt bra på egen hand med den ryggkliare med teleskopskaft som jag fick av goa dottern i julklapp för ett par år sedan. Den har jag ständigt med mig i väskan utifall att behovet uppstår, och faktiskt, just nu så inser jag att den är en riktigt tydlig påminnelse om att jag inte ska se mina medmänniskor som redskap för mina behov utan istället som unika medskapare av det samhälle som vi alla mår bäst av. DET får bli dagens lärdom ;-)

God frukt

Igår delade jag en känsla med en av mina goda vänner. Framåt förmiddagen kom man på att det bästa att göra vore att åka hem, gå och lägga sig och göra en omstart. Nu är det ju inte lika enkelt att lösa trilskningar i verkligheten som i datorvärlden tyvärr, men idag är en annan dag då vi är i Åtvidaberg för att hälsa på svärföräldrarna som behöver lite hjälp :-)

Jag är tacksam för alla vänner jag har, vänner som har empati och förmåga att tänka själva, som kan dela med sig av klokheter vunna ur erfarenheter och som kan det där med att omsätta ideologi och praktik i verklig praktisk handling. Jag vet att inte alla av mina vänner delar tro med mig, men är det något från min andliga övertygelse som jag ser har bäring på mänsklig gemenskap i allmänhet så är det uttrycket "På frukten känner man trädet". Det är nämligen i våra gärningar, i de attityder vi visar och i det sätt vi behandlar våra medmänniskor som det visar sig vilka vi är. Vad hjälper det att säga kärlek om man visar hat? Att prata om solidaritet när man regelmässigt sätter sig själv och sin egen bekvämlighet framför andras? Att hylla demokrati och jämlikhet med arrogans och härskartekniker? Det kan bara bli fel, och det visar att orden inte har någon sann innebörd. "På frukten känner man trädet" som sagt.

Då är det långt bättre att som mina vänner inte vara så noga med vad saker heter eller att prata om dem, men att göra rätt ändå. Äktheten lyser nämligen igenom, som en god, klyftig och saftig apelsin en kall och snöig vinterlördag då man behöver uppiggande C-vitamin som allra mest.

Omöjligt och otroligt? Nää då!

Igår samlades över 80 glada sångare på plats för vårterminens första Vox Communis-övning, och idag ska jag träffa Ninjakompisarna Eva-Britt och Mariann och planera feministiska genidrag. Vissa dygn är "stolpe in och tre poäng" som Cidden skulle ha sagt. Båda aktiviteterna innehåller både glädje och framtidstro, och även om de är väldigt olika och inte har något med varandra att göra mer än att jag är och petar i båda två, så förgyller båda livet, åtminstone för mig!

Och utanför skiner solen på ett vintrigt Kalmar där termometern i morse visade på 10,6 minusgrader. Kanske är det så att det är just när man mår så här bra som man orkar ta itu med alla stolligheter som pågår runt i världen? Det är i varje fall värt att testa! Och på sommaren, när jag mår pyton och inte vill nånting eftersom det är för varmt, för soligt, för kladdigt och för otrevligt i största allmänhet, så tar någon sol- och värmedyrkare stafettpinnen!

Bäva månde tjurighet, patriarkat och kapitalism, för nu laddar vi om! Som vi sjöng för länge sedan i en av mina gamla körer:

"Här kommer vi, dom omöjliga, hand i hand med dom otroliga. 

Vi ska få till det omöjliga så det kan ske, det otroliga!"

För omöjligt på riktigt, det är det inte. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Hoppet som bär mej

Man skriver, man lägger förslag, man argumenterar, man formulerar och förhandlar, man reserverar sig när det inte blir som man vill, man funderar över vägval, man försöker tänka strategiskt.... och man kämpar helt ärligt sig ända in i kaklet. Så ser verkligheten ut när man som vi människor har med viktiga frågor att göra. Då är det skönt att plocka fram följande text av Ingemar Olsson och dra en trudelutt på pianot (även musiken är komponerad av Ingemar Olsson).

Jag har legat i min säng och blundat
tänkt på när jag dör
Tänkt på andra och mej själv och undrat
vad vi lever för
Allt som jag har lagt ner min tid på
- vart har det tagit vägen
Alla ord jag har sagt
och allting som jag har gjort
Är det borta och finns inte mera?
Fick nån människa mod till att leva?
Det är hoppet som bär mej

Vissa människor kan göra mycket
andra bara finns
Vissa lyckas i sitt eget tycke
Vem är störst och minst?
Kanske allting som sker av kärlek
har ett värde som varar
Medan allt annat ytligt märkvärdigt bleknar bort
Ingen mänska har levat förgäves
som av kärlek har gjort vad som krävdes
Det är hoppet som bär mej

När en vacker dag mitt liv är över
och min tid är slut
finns det ingenting som jag behöver
som jag haft förut
Och ju mera den tanken slår mej
desto bättre förstår jag
att en gång har jag ingenting jag kan lita på
utom löftet jag fått utav en
som har dött, men har uppstått igen
Det är hoppet som bär mej

© little beat music

Och så är det ju. Visst är det skönt att sortera ibland så att man mitt i all röra får se det som är vackert och beständigt och viktigt på allvar?

Tvärtom?

Det finns många barn som lever i utsatta lägen. Vi har dem i Sverige, de finns i andra länder, de finns i vår närhet och de finns långt borta. Det handlar om barn som aldrig blir bjudna på det välfärdskalas som många av oss andra unnar oss vid våra middagsbord och i vår vardag. Vi hör gråten mellan raderna i tidningsartiklarna, vi ser behoven och vi känner att samhällets maskor är för glesa. Mest av allt känner vi dock vår egen otillräcklighet att hjälpa till. Och det är kanske där den stora svårigheten faktiskt ligger.

Istället för att göra gott så letas det fel i organisationen hos de verksamheter som faktiskt FÖRSÖKER göra nåt praktiskt för att göra vardagen lite lättare för de människor som är precis likadana som vi och våra barn, men som just nu av olika skäl behöver stöd och hjälp. Istället för att ta det moraliska ansvaret för den överkonsumtion och den egoism som präglar vårt välfärdssamhälle så försöker man skjuta sönder det lilla som ändå görs. Det är ganska skamligt. Nej förresten, det är rejält skamligt. Janne Josefsson och Uppdrag granskning förra veckan ramlade rejält i fällan. PANG vad det smällde!

Vi KAN om vi VILL, men det hjälper inte med skyttegravsgrävande och fattigdomsstämplar. Den pågående debatten just nu är också ganska fruktlös. Barn ÄR per definition rika. Familjer med barn kan INTE per definition vara fattiga. Barn är nämligen den största rikedomen som finns! Att det finns barn som lever i utsatta lägen, som växer upp i en känsla av hopplöshet och att inte räcka till och som inte känner att de tillhör de "riktiga" barnen eftersom de saknas pengar därhemma, det är ett misslyckande som vi måste se till att reda upp. Menar vi allvar med att vi VILL, då KAN vi. Vi kan börja med att sluta tänka i termer av vi och dom.

Så släng prestigen åt sidan och GÖR nåt istället. En förändring i det stora sammanhanget blir inte mindre nödvändig eller mindre sannolik för att vi också gör något i det lilla. Det kanske är precis tvärtom.

Moralisk kompass

Jan Eliasson (S), tidigare utrikesminister, uttryckte ungefär följande om Per Anger i programmet om Raoul  Wallenberg som visades i höstas:

"Han var en man med moralisk kompass. Han valde att handla på grundval av sina värderingar och sina principer. Den typen av människor behöver vi, för vi ställs dagligen inför sådana situationer där vi måste erinra oss hur dessa förebilder har agerat."

Det är kloka ord, uttalade av en klok människa som har snappat det där med ideologi och moral. Vi ser nu hur det blåser rasistvindar över Sverige. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar ett skrämmande högt stöd för en extremhögerpolitik där en del av våra bröder och systrar räknas som oönskade och mindre värda. Vi ser också en utveckling, som i och för sig har pågått länge, där människor i allt högre grad får skylla sig själva för olyckor, sjukdomar och svårigheter. Gemensamt ansvar och demokratiskt styrda försäkringssystem byts mot privata lösningar och skattesänkningar. Tycker vi att det är OK?

Det tycker inte jag. Hela mitt inre skriker "NEJ! Det finns en annan väg!" Hur bör vi då agera? Tja, vi kanske borde lyssna på Jan Eliasson. Han ger en fingervisning.

Välkomna besked från LO

Höga vinstuttag i välfärden har under lång tid varit ett problem som vi i Vänsterpartiet har pekat på. Det är orimligt att skattepengar, som betalas solidariskt av invånarna i syfte att bekosta välfärdsverksamhet som skola, vård och omsorg, ska delas ut i aktieägares privata fickor. Vi kan nu med glädje konstatera att LO i väsentliga delar ansluter sig till samma modell som vi driver. LO uttalar nämligen att vinstdrivande företag inte ska kunna bedriva välfärdsverksamhet. På så vis garanteras att skattemedlen används till just behovsstyrd välfärd.

LO föreslår en rad positiva förändringar jämfört med dagens system. Man säger exempelvis att den så kallade lagen om valfrihetssystem (LOV) avskaffas. Det är ett välkommet besked för oss i Vänsterpartiet som på senare tid har börjat känna oss ganska ensamma på den politiska arenan om att vilja utveckla den gemensamma välfärden. Det senaste lokala exemplet är det LOV-beslut i Omsorgsnämnden i december som vi ensamma reserverade oss emot och som öppnar för vinstuttag i en redan ansträngd sektor.

Däremot öppnar LO upp för undantagsregler för kommunerna när gäller icke-vinstprincipen vilket kan leda till bekymmer. Därmed skulle det fortfarande finnas möjlighet för borgerligt orienterade kommuner att fortsätta betala ut skattepengar till vinster istället för att lägga dem på verksamhet som gynnar kommuninvånare och brukare. Det gynnar företag, men knappast brukare.

Det är ändå i huvudsak välkomna besked som kommer från LO. Vi ser fram emot en gemensam kamp FÖR välfärd värd namnet och MOT det resursslöseri som vinstuttagen i välfärdssektorn innebär. Ju fler vi blir som tar ställning FÖR välfärden, desto bättre är det.

Ge inte upp!

Många drabbas av känslor av hopplöshet då och då. Kanske händer det oss alla? Hur som helst, hösten och vintern kan inbjuda till sådant för många här uppe i vårt land som inte gillar klimatet vi har. Då kan det vara lättare att hamna i apati och tankar som"det spelar ingen roll vad jag gör, det är kallt och otrevligt ändå". Jag är inte sådan. Jag gillar kylan och mår som bäst när temperaturen letar sig ner under nollstrecket, även om kroppen inte gillar det fullt ut. Trasiga nerver gillar inte kyla, men det gör jag!

Hur som helst, det spelar ALLTID roll vad vi gör. Även om många resignerar inför tanken "Det tjänar inget till i alla fall" så måste man inse att man har en betydelse, i det stora och i det lilla. Om man ger upp, vem står då upp för det rätta? Om man tystnar, vem ska då säga de förlösande orden som bara DU kan säga? Vem ska påtala stanken från ruttna argument och ersätta dem med friska som ger en hållbar framtid om inte DU gör det?

Så ge inte upp. Vi behövs! Det vi gör är viktigt, även om det kan kännas tungt ibland. Då får vi söka stöd hos varandra. Det har jag fått lära mig att göra, the hard way, och det är jag innerligt glad för idag. Att däremot ompröva i vilka former och på vilka arenor vi arbetar då och då, det är bara nyttigt och ett tecken på att man lever, tänker och vågar göra nytt. Vi har en kamp att vinna, vi som kämpar för rättvisa, solidaritet, kärlek och mångfald. Låt oss inte lämna WO i den kampen. Då når vi aldrig fram till de resultat världen och vi människor behöver.

Valfritt???

Idag kan vi läsa i Östran att den sk Kalmarmodellen av LOV inte kommer att bli så mycket Kalmarmodell, om man nu ska hålla sig till det regelsystem som gäller. Försöket att linda in en högeråtgärd i vackert omslagspapper i solidarisk färg och sätta en S-ros som dekoration misslyckas nämligen. Innehållet pyser ändå ut och förändras inte. Är det borgerlig politik så är det. Man ska inte inbilla sig något annat.

Det där med att inte kalla saker för sitt rätta namn är en taktik som ofta används för att försköna det man egentligen säger när man har problem med att stå för det. Istället för marknadsstyrning säger man valfrihet. Istället för privatisering säger man valfrihet. Istället för vinstjakt säger man valfrihet. Istället för orättvisa säger man valfrihet. Istället för politisk vilja att skapa ett samhälle som fungerar säger man valfrihet.

Är det verkligen valfritt att använda ordet valfrihet i vilken betydelse som helst???

Alternativa tankar...

Idag är det kallt. Då gäller två lager byxor, tre lager tröjor plus päls, tjock mössa och pälsvantar. Jag klagar inte. Jag trivs! Dessutom är det bedårande vackert. Rapporterna talar om temperaturer på nedåt 20 minusgrader här i vårt annars så försiktiga och småfega lilla Kalmar. Bra jobbat!

Sträng kyla medför en känsla av katharsis. Oväsentligheter fryser liksom bort och man kan ägna sig åt andra viktiga saker, såsom planering inför framtiden. Vad kan den månne bära med sig? Och vad VILL jag att den ska bära med sig? Hur vill jag att ett framtida samhälle ska se ut, och hur gör jag för att komma åtminstone en bit på väg? Det är viktiga frågor, mycket viktigare än att gnälla över småsaker som vad folk hade på sig på Idrottsgalan, att prinsen läste fel eller att en högst vanlig sexistisk gubbkommentar hördes ut i etern. Hellre än att förfasa sig över det pinsamma i att den hördes bör man kanske ställa sig frågan VARFÖR sånt sägs och varför det sägs så ofta att vi inte ens reagerar på det.... DET borde vi ändra på, hellre än att försöka placera mikrofoner så att skiten inte hörs.

Jag ser och hör många som beklagar sig över vädret. Det är för kallt och för mycket snö. Hallå, vi bor i Norden. Väder som detta uppkommer då och då, så det är knappast någon större katastrof (mer än för de människor som helt enkelt inte KAN ta sig ut för att fixa livet). Varför inte göra nåt bra av det istället? Jag menar, det är väl likadant som att segla istället för att bygga vindskydd när det blåser eller att lära sig att dansa i regnet istället för att krypa ihop under ett litet paraply. Är det kallt så får vi väl värma varann, precis som vi i den borgerliga alliansens Sverige måste se till att skapa mänskliga alternativ! Det är bara fantasin som sätter gränserna, så sätt igång! Använd vantarna istället för att tappa dem vid busshållplatsen ;-)

Hela livet igenom

Hela livet igenom söker vi dig
men du finns inte där där vi letar febrilt
Hela livet igenom irrar vi kring
för att finna den frid som beskrivits för oss

Vi söker dig förgäves i mystik och spiritism
för mörkrets makter sprider inget ljus
Vi söker dig i droger och i flummig eskapism
men vaknar upp med frågor utan svar

Vi söker dig i böcker och med mänskligt intellekt
men märker att vi når ju aldrig fram
Vi söker dig i rymden och i stora mikroskop
vi ser ditt verk men aldrig ser vi dig

Vi söker dig i regler, i förbud och sträng moral
och tror att du vill ha vår asketism
Vi söker dig i kyrkan, i extas och ritual
i verksamhet och andlig nostalgi

Men du finns mitt ibland oss nu liksom förr
fast vi aldrig törs tro att det kan vara sant
Och du har faktiskt lovat vara hos oss
hela livet igenom i evighet
(Tomas Hagenfors)

En text från "long time ago" som jag just nu av okänd anledning har gått och nynnat på i flera dagar. I det här mångdimensionella livet vi lever så tror jag att det betyder något, så jag delar helt enkelt med mig :-) Lite julbudskap är det ju, men av det eviga slaget. Vi kan, som de tre männen från Österlandet söka efter en kung med hjälp av en stjärna. För dem tog det tretton dagar att hitta rätt. För oss andra kan det ta hela livet, men vi har ju löfte om en evighet, så lite tid kan det ju få ta....

"Julen är utsjungen, och en ros utsprungen..."

"Nu är glada julen slut slut slut...." Så här såg det ut på Larmtorget igår kväll. Granen finns kvar och det vackra vita täcket gör sitt till för att bilden ska bli extra fin.

Idag har vi varit med Vox Communis och sjungit ut julen på HRFs månadsmöte. Det var en riktigt skön känsla att få sjunga julmusik igen med snön utanför de stora fönstren på TIC-huset och åter få minnas julstämningen. Jag menar, julen är ju inte BARA kul, stämningsfull och full av förväntan. Den är stress, köphets, planeringshysteri och dessutom nervös. Blir helgen som man vill? Kommer maten att smaka bra? Blir alla nöjda med sina julklappar? Och hinner vi få upp alla tomtar på rätt ställe i tid? Och, för sjutton, tänk om man glömmer köpa rödbetssallad och röd mjölk så det räcker och missar rätt sorts sill???

Ja, allting har sin tid. Det blev en härlig jul för vår del, och den är jag tacksam för. Nu blickar vi framåt. Ljusare tider lär vänta sägs det, men än har vi EN dag kvar innan Knut säger till oss att vinka adjö till julen för denna gång. Då åker granen ut på balkongen, kulorna, glittret och ljusen packas ner i källaren och tulpanerna får helt överta uppgiften att sprida färg och ljus. Just nu är det lite konkurrens... men även det hör tidpunkten till.

Dock, misströsta inte: "Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat" Julen kommer åter, Tomten dyker upp och Jesusbarnet föds en gång till, precis som vanligt om ungefär ett år. En ros blir utsprungen även julen 2013. Fram till dess får vi ta tillvara varje dag, inse att det viktiga är inte att tomtarna hamnar på rätt plats och att alla julklappar blir fina och inköpta i rätt tid, utan att det viktiga istället är att vi på alla sätt vi kan försöker bygga en värld där vi alla får plats och kan utvecklas efter våra unika förutsättningar. När juleljusen försvinner får vi bli ljus i oss själva. Det är en uppgift som heter duga!

Välkommen!

Så var det dags igen. Snön kom åter, precis lagom till att de sista tomtarna förpassades till förrådet. Det är onekligen lite taskig tajming som gäller för tillfället, men Oj vad jag välkomnar vintern till oss!

Nu är det januari, och då SKA det vara vinter och kallt. Våtvarma omslag kan säkert vara bra i vissa sammanhang, men inte vädermässigt och INTE på vintern. Sedan vet jag att det är många som har stora problem med det här vädret, och det respekterar jag.Har man svårigheter att ta sig fram med kryckor och rollatorer så är det inget favoritläge med meterhöga snövallar. Jag tycker inte heller att det är kul att ramla i halkan och slå sig (händer mig minst en gång varje vinter)  eller att snurra runt med bilen och tappa kontrollen (har jag också prövat på, ja), så jag förstår åtminstone en del av problemet. Men oavsett vad jag, eller någon annan, tycker så kommer snön ibland, och vi som gillar den blir glada då. Dessutom blir det mycket ljusare ute och en varm kopp te på kvällen i stearinljusens sken medan snön yr i nordanvinden utanför knuten smakar ännu bättre än annars :-)

Men det där med kyla, det har även andra dimensioner. En del av dem gillar jag inte alls. När kontakten mellan människor tappar all värme och blir iskall, då blir livet tråkigt och hårt. När vi bygger ett samhälle på principen att var och en ska sköta sig och skita i andras problem och svårigheter, då är jag inte längre med. Kylan måste inte sätta sig i hjärtat, det räcker att den finns utanför fönstret. Då är den hanterbar och har onekligen sina goda poänger. Det tycker i varje fall jag som hellre är varm inombords än äckligt sommarsvettig.

Så:  Välkommen vackra vita vinterland!

Vi jobbar för ett varmare samhällsklimat!

Min parti- och Ninjakompis Susanne och jag fick en debattartikel publicerad i dagens Östran:

Många längtar nu efter våren. Efter julens alla ljus väntar man nu på att vårsolens strålar ska lysa och värma upp tillvaron. Själva längtar vi mer efter ett varmare samhällsklimat i ett Sverige som har blivit allt kallare.

Det vi idag ser är nämligen en skrämmande attityd som går ut på att först och främst tänka på sig själv och på att få sitt på det torra. Egna bartenders, billiga flygresor och skattesubventionerade  hushållsnära tjänster  är viktigare att finansiera än att vi tillsammans försöker skapa ett samhälle där vi alla får plats och får våra behov tillgodosedda. På det här sättet slår vi effektivt sönder solidariteten och demokratin. Varför ska vi överhuvudtaget ha ett demokratiskt styrelseskick som bygger på gemensamma beslut när det ändå är det privata och det individuella som är viktigast? Att demokratiskt välja en regering som ger en några hundralappar mer i plånboken när man jobbar är nog enkelt, men man kan snabbt bli utan skyddsnät om man blir sjuk eller arbetslös. Då behövs en solidaritet i samhället, och den har man oturligt nog röstat bort.

Varför ska vi se till att våra arbetsplatser har kollektivavtal så att alla får lön när man själv kan få högre lön om det INTE finns kollektivavtal? Varför ska vi se till att vi har en fungerande skola där alla barn får utvecklas efter sina unika förutsättningar när JAG kan välja en privatskola till MITT barn? Varför ska ALLA äldre få hjälp och stöd när hälsan sviktar när vi kan se till att riskbolag och privata entreprenörer kan tjäna pengar på omsorgsverksamhet? Varför ska man överhuvudtaget tänka på andra när det högern kallar ”valfrihet” gynnar mig?

I ett borgerligt styrt Sverige är dessa frågor skrämmande nog relevanta. Det mesta går nämligen ut på att vara sig själv närmast. Det är den politiken som banar väg för rasism och avundsjuka liksom för motsättningar mellan grupper av människor som har det sämst. Det är den politiken som gör att kostnader för försörjningsstöd ställs mot utlandsbistånd och katastrofhjälp och att människor ses som problem och kostnader istället för som resurser. Det är med en sådan politik du ställs utan försörjning den dag du eller ditt barn, utan egen förskyllan, står utan arbete och utan hälsa. Det är den politiken vi måste ersätta med en annan.

Det är mänskligt att stödja och uppmuntra varandra medan det är barbariskt att slå ut varandra. Vi människor behöver helt enkelt varandra för att vårt samhälle ska kunna fungera. Det är ett sådant varmt och mänskligt samhälle vi längtar efter, och det är detta vi kommer att arbeta för oavsett årstid. Det är det enda sättet att skapa hållbarhet i en värld där vi måste fatta att ensam varken är stark eller lycklig i det långa loppet. Hon/han är i själva verket bara ensam.

Birgitta Axelsson Edström och Susanne Johansson

Vänsterpartiet Kalmar