torsdag, februari 09, 2017

Februaritankar

Nu börjar mitt vikariat som kantor i Kalmar pastorat gå mot sitt slut. Det har varit en på många sätt både lärorik och trevlig tid. Mötena med människor i glädje och sorg, i fest och i vardag har varit många och berikande. Jag har spelat på gudstjänster, mässor och andra förrättningar såväl i kyrkor som på andra ställen. Mot min egen förmodan så tror jag att tillfällena på kommunens äldreboenden har varit något av de insatser som har varit allra mest givande. Att möta äldre människor som delar med sig av sina tankar och deltar i psalmsång, fika och mässfirande har varit berörande i djup mening. Våra mässor på Kalmaranstalten och på måndagskvällarna i Domkyrkan spelar också i en division för sig. Att få leda en kyrkligt anknuten kör, om än bestående av väldigt få men naggande goda sångare, har naturligtvis varit en stor förmån. Tack för att jag fick chansen så amatör jag är!

Nu lämnar jag ju inte riktigt allting. Jag kommer att finnas med lite här och där även i fortsättningen. Jag har lite andra planer som ska förverkligas framöver, och de kommer att kräva tid och energi så det gäller att planera så att jag klarar av dem. "När Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster" säger en av nunnorna i Sound of Music. Ja, så är det nog. Det gäller bara att man vågar lita på sin klättringsförmåga och/eller sina vingar så att man vågar sig ut genom den där rutan. Jag ska minsann försöka!

Mitt liv ter sig just nu ljusare än på mycket länge. Jag saknar mamma och pappa och har väldigt svårt att förstå att det nu är mer än ett år sedan vi hade begravningsakt för mamma. Ännu svårare är det att tänka att det snart är ett år sedan pappa lämnade oss. Jag skulle behöva speciellt hans råd varje dag om otaliga praktiska ting, men faktum är att jag på något vis lyckas lösa uppkomna problem rätt så hyfsat. Jag har ärvt en del av hans syn för möjligheter, om än långt ifrån lika högfungerande som han hade. Han brukade säga "Har jag klarat av det här så är det en sak mindre att klara av sedan" och för honom var inga praktiska problem olösliga. Han brukade säga att det omöjliga bara tar lite längre tid. Och pappa, det är omöjligt att låta bli att sakna dig, men med tiden så klarar jag, med ett litet steg i sänder, att leva med den saknaden. Det har du mer än någon annan lärt mig att jag kan.

Våren lär vara i antågande, men snön har just fallit och det är faktiskt vitt utanför fönstret här där jag sitter vid min förre chefs gamla skrivbord. Jag sitter här nu och jobbar eftersom den nyanställde tillsvidarekantorn har flyttat in i musikerrummet med mängder av nya tekniska prylar och dessutom vill ha innetemperaturen i rummet ca 10 grader högre än jag står ut med. Då disponerar jag kyrkans största arbetsrum mina sista veckor här, och jag klagar inte. Jag brukar inleda dagen med att säga "Hej chefen!" precis som jag gjorde innan arbetsledaren Mattias slutade i somras. Han blev lika glad varje gång. Nästan i alla fall. ;-)

Ta hand om er och varandra därute! Det är en hård värld vi lever i, men genom att försöka finnas till för varandra så kan vi göra den lite varmare, lite mänskligare och lite mer kärleksfull. Det är värt ett försök, eller i ärlighetens namn, otaliga försök. DU behövs!

Inga kommentarer: