I detta kvinnoprästfientliga stift fick Inger Svensson sin kallelse redan när hon var fyra år. På prästgården på Öland fick hon stöd av sin far prosten. Teologistudierna i Lund inleddes och hon hade löfte om att bli vigd till präst av biskop David Lindquist i Växjö stift. Under studieåren utsattes hon för påtryckningar om att ändra sin studiebana, hon var ensam bland manliga studenter som inte tyckte att hon hörde dit och hon fick söka umgänge på annat håll. Olyckligtvis finns det ju saker som kan göra en tung vardag lättare temporärt. Där fastnade hon. Missbruket tog hon med sig in i sin prästerliga gärning, genom prästvigningen i Kalmar domkyrka (domprosten Danell i Växjö förbjöd vigningsgudstjänst för en kvinna i "sin " domkyrka). Kanske var det därför stiftet faktiskt hade två domkyrkor, för att denna gudstjänst skulle kunna hållas under värdiga former?
Men problemen fortsatte. En populär och social präst ensam i 13 rum i en prästgård i Norra Möckleby, motarbetad av påstridiga manliga kolleger och förbjuden att verka i vissa kyrkor, utesluten från gemenskap och hänvisad till att bli arbetsledd av pappa prosten samtidigt som breven och de nattliga telefonsamtalen fortsatte att komma... Det kan inte ha varit lätt. Det var det inte heller. Vi vet resten. Strax efter det att hon fyllt 50 år fick hon lämna sin förslitna kropp och flytta hem till Herren. På hennes lilla gravsten står enbart Dottern Inger, födelseår och dödsår. Inget mer. Inte ens ett efternamn.
Det som ändå stannar kvar i tanken nu är den oförståndiga värld som hon levde i, där manliga kolleger och studiekamrater kunde sätta sig över hennes kallelse, där hennes missbruk enbart blev hennes problem och absolut inget som någon hade någon del i, där människor då men också fortfarande, mot bättre vetande, vägrar att se hur kärlekslöst hon behandlades. Det kom busslaster med folk för att se "kvinnoprästen i sin kyrka", ungefär som för att titta på en apa i bur. Samtidigt var hon uppskattad som duglig förrättningspräst, vänlig och "vanlig". Hon hade ett krig att utkämpa, och hon fick göra det ensam, ständigt tvivlande på sin egen förmåga och ständigt utsatt för härskartekniker av värsta sort. Kan någon föreställa sig det?
De röster som hördes i gårdagens program var tydliga, var och en på sitt sätt. Visst fanns det empati och kärlek också, det hördes och syntes från flera håll, men från andra håll, från de människor som kanske skulle ha stått henne närmast, fanns avståndstagandet. Hon blev lämnad åt sig själv. Det viktigaste var ju att hon skadade, inte att hon blev skadad. Några gubbars principer, som inte hade kärleksbudskapet varken i bokstäver eller mellan raderna, kunde frysa bort henne. Jag blev ledsen i själen. Hon led. Hur många lider idag som blir utsatta för samma trångsynthet och samma fega försvarsmekanismer? Vi har ju inte kommit så himla mycket längre i vår sociala utveckling än vi hade 1969 när Inger Svensson prästvigdes, under 1970-talet när hon verkade på östra Öland eller 1996 då hon dog efter att ömsom arbetat som präst, ömsom varit sjukskriven för behandling efter behandling. Tyvärr. Alkoholism och missbruk är fortfarande skamligt. Människors psykiska problem är en fråga för dem och inte för oss runt omkring. Vi har inte lärt oss mycket. Handen på hjärtat, så är det.
Frågan är vem som skulle förlåtas i "...och förlåt oss våra skulder...". Den frågan lät sig inte besvaras, men jag hoppas att den gav upphov till tankar, inte av dömande art utan mer om hur vi ska skapa en bättre framtid än den dåtid som har passerat eller den nutid vi upplever här och nu. Själv fortsatte jag att tänka på Marie Nilssons vackra text. Den slutar med orden"Älska mig för den jag är". Den bönen kan vi be lite till mans, och vi kan, lite till mans, försöka uppfylla den för varandra. Inte måste vi nödvändigtvis bestämma över andras liv, andras kallelser och andras förmågor för att kunna älska varandra? Om så vore fallet, är det då inte oss själva vi älskar istället?
Som sagt, "älska mig för den jag är". Det räcker.
6 kommentarer:
Hej Birgitta,
Min pappa var präst på Öland och vår familj var mycket god vän med Inger. Hon var ofta i vårt hem och stannade ofta kvar i vårt hem över natten. …men, tyvärr gick min pappa bort 1976 bara 51 år gammal. Dessutom var han i England hösten 71 och våren 72, så då var han ju inte mycket stöd. Då var Inger nyexaminerad. Pappa var nog den enda prästen förutom hennes pappa som verkligen och öppet stödde Inger. När både min pappa och hennes pappa dog samma år var nog Inger otroligt ensam och hade nog inte mycket stöd. Jag tror egentligen att min pappa kände Inger bättre än någon annan förutom familjen som var intervjuvad. Jag kände igen de flesta som var intervjuade. Jag kommer ihåg hur förvånad jag var som ung, hur killar som jag hade gått i skolan med och som blev präster var så otroligt insnöade när det gällde kvinnliga präster. De hade kanske sina bestämda åsikter om kvinnopräster, men man kan inte annat att undra om de inte bara ville ha yrket för sig själva och därför ställde sig in hos gamla stötar som domprosten i Växjö.(karriärs klättring även i detta yrke) Jag tyckte att jag kunde känna viss ånger över hur de mötte Inger i arbetslivet. Pappa och mamma var också goda vänner med David Lindquist som prästvigde henne. Inger hade lite stöd, men de motståndarna var brutala. Jag tycks minnas att min pappa trodde att de nattliga telefonsamtalen var organiserade och troligtvis inte bara en person. Jag antar att de inte visste hur samtalen skulle spåras eller om de inte polisanmäldes. Vissa präster kan kanske vara för förlåtande om du vet vad jag menar. Inger var kul, som jag kommer ihåg henne …men det var jobbigt för henne och jag kommer ihåg att jag som ung tonåring undrade varför hon alltid hade med sig en gigantisk burk med Magnycyl. Jag tror att hon sa att hon hade reumatism. Jag tänkte aldrig på att det var något konstigt att hon var tjej och präst. Jag antar att det var inget konstigt i vår prästgård. På den tiden var det tydligen populärt att skriva i tidningen om präster som bröt de förväntade mönstret.Det var inte utan att även min far var i blåsväder någon gång, och det kunde vara för att han rökte eller för att han försvarade någons kontroversiella synpunkter eller att han var duktig på bridge …ja allt som inte var heligt. Så sorgligt att se hur det förlöpte under åren efter min familj tappade kontakten med Inger. Vi hade en jobbig tid under min pappas sjukdom och död och efter hans död hade vi ingen bostad eftersom vi bodde i prästgården (det var inte bara förväntat utan en del av tjänsten att bo i prästgården och alltid vara tillgänglig). Vi drog oss så långt som möjligt undan allt kyrkoliv och försatte att leva ett liv utanför den världen. Idag efter att sett dokumentären är det svårt att sluta tänka på hur fel allt blev och säkert bara för att de flesta av hennes kollegor inte kunde gilla läget ( som de måste nu) och stödja henne för bästa möjliga utgång. Jag är så glad att se att församlingsbor på Öland gillade Inger. De gillade min pappa också. De ville inte ha en präst som jagade dem om de var tvungna att jobba med skörden på söndagar eller om de inte hade varit i kyrkan på senaste. Tror man på Gud så finns hon-han överallt även på betåkern eller vetefältet. De ville ha en vän i nöden och i glädjen och som kunde hjälpa dem och inte döma. Ha det bra. Öland och ölänningarna är bäst!
Tack Annika för din kommentar! Den värmer att läsa.
Hej!
Det talas i filmen om att Inger firade sin 50-årsdag på Öland men på hennes gravsten som zoomas in ett par gånger står det att hon levde 1945 - 1990...
/Tommy Eriksson
Jag läste att det stod 1945-1996....
Hej! I flera dagagar efter filmen, kände jag sorg och ilska över hur en religions företrädare, anser sig har rätten att i religionens namn kunna bete sig så fruktansvärt illa mot en annan människa.
Morden i Knutby var hårda slag mot kristenheten i Sverige. Här ställer man sig i Svenska kyrkan, Växsjö stift upp, i en kollektiv mobbning och driver sitt offer rakt in i döden. Vad fick er som deltog att göra detta? Ser inte ni att ett av Jesu huvudbudskap var just att inte bete sig så mot någon?
Annie Asp
Förflutebn tid kan vi inte påverka. Vad vi kan göra är att be för ökad klokskap nu och i framtiden och också försöka behandla varann på ett respektfullt och kärleksfullt sätt. Vi har den bäste förebild någon kan tänka sig. Låt oss använda honom och den kärlek han ger!
Skicka en kommentar