Det där med att välja är inte alltid enkelt. Ibland ställs man inför val som man inte önskar, som är val mellan två dåliga alternativ eller som handlar om saker som man inte ens skulle behöva ta tag i. Ändå hamnar man där. Då gäller det att försöka göra det minst dåliga av situationen och så hålla fast vid det. Det hör till villkoren för människolivet. Man styr inte över allting, men man måste ändå hantera det som dyker upp längs ens väg på bästa sätt utifrån de erfarenheter och den situation man har. Det kan vara lätt att döma andra utifrån, men sanningen är att man aldrig KAN döma en annan människa. Ni vet det där med att gå i någon annans skor... Det gör man liksom aldrig. Vi kan tycka och tänka en massa, men döma ska vi aldrig göra, inte ens oss själva. Val kan vara svåra, men de måste ibland göras, och vi försöker göra rätt och försöker undvika att göra människor illa. Det räcker ganska långt.
Nu är politikerpensionerna uppe för granskning igen. Det händer ungefär en gång om året att media rapporterar om hur mycket pengar av skattebetalarnas lilla påse som går till att försörja politiker som har lämnat sina uppdrag och inte försörjer sig på annat sätt. Visst, det är många gånger svindlande summor. Gamla avtal med flödande gräddfiler är inte rimliga. Man ska inte kunna gå runt välbetald i 25 års tid på skattemedel utan att lyfta ett finger, men reglerna har ju stramats upp en hel del och mer åtstramning är att vänta. Det är bra. Det är val och överväganden som en ansvarsfull politisk ledning måste göra om vi ska kunna behålla respekten för det demokratiska systemet i längden. Själv omfattas jag inte alls av några sådana regler och kan inte påverka dem heller. När jag valde, efter en lång period av frågor och vantrivsel, att säga upp mig så gjorde jag det utan skyddsnät. Det var, förmodligen sett ur andra perspektiv än mitt, ganska våghalsigt för att inte säga korkat. Det finns säkert de som tycker så. Andra tror att jag som politiker har avtal som ger mig tryggad försörjning livet ut. Det är alltså fel, båda delarna. Än så länge har jag kvar mina politiska uppdrag, men de ger bara en liten bråkdel av min tidigare försörjning trots att de tar mycket tid, engagemang och energi. Man ska inte berika sig på politik och förtroendeuppdrag, så det är rimligt. Däremot så var jag tvungen att frånsäga mig den större delen av min månadsinkomst för att kunna ha ett liv värt namnet. Vi lever bara en gång, och hur länge vet vi inte. Det gäller att ta vara på tiden.
Det var inget enkelt val. Det tog lång tid att komma dithän, och än är jag inte klar med vart det kan leda. Däremot vet jag att utifrån de erfarenheter jag har och den situation jag hade så var just den åtgärden det enda möjliga alternativet. Vi människor är olika. Andra hanterar ett liknande läge annorlunda, och vem är jag att döma i så fall? Ingen.
Och frågan är hur jag skulle ha resonerat om det FANNS ett skyddsnät för min del. Det valet har jag inte behövt göra, men jag hoppas, om jag hade hamnat i den situationen, att jag hade valt på ett sätt som jag med rätta hade kunnat vara stolt över och inte bara hänvisat till att "så ser avtalsläget ut". Det hade jag nog haft lite svårt att leva med, inte för andras skull utan för min egen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar