Jag är med i aktionsgruppen Vi tar kampen (mot rasismen). Här är ett inlägg i den kampen, publicerat i dagens Barometern:
Yttrandefriheten är något vi kämpat oss till, trots motstånd från övermakten.
Den innebär att vem som helst har rätt att tala om vilka ämnen som helst liksom
att skriva artiklar. Men den innebär inte att någon måste bry sig om det och
inte heller att ingen får kritisera det. Om jag skriver behöver du vare sig
hålla med mig eller bry dig om vad jag tycker.
Det återkommande kravet på
att ”ta debatten” om vilken åsikt som helst är inte en yttrandefrihetsfråga.
Det är en fråga om makten över vilka frågor som ska vara viktiga. Genom att ”ta
debatten” med rasister ser man till att öka deras svängrum. Är det
verkligen önskvärt?
Jag vill inte ta debatten om
att aborter ska vara illegala. Jag vill dock gärna ta debatten om sex timmars
arbetsdag, mäns våld mot kvinnor och mobbning i skola och på arbetsplatser. Jag
vill inte ta debatten om hur många flyktingar Sverige har råd med. Jag vill däremot
gärna ta debatten om vad som kan göras för att säkra flyktingars möjligheter
till ett gott liv.
Om den flyktingpolitiska
debatten förs med ekonomiska eller rent fientliga förtecken är den inte värd
att ta. Att ge människor skydd finns nedskrivet i FN:s konventioner. Ska vi då
ta debatten om att skrota FN?
Alla frågor går inte att
reda ut genom att sitta ner och lyssna på varandra. Den som tror det har en
övertro på att alla människor kan uppföra sig respektfullt. De
främlingsfientliga har i många år kämpat för att få en offentlig talarstol. Nu
har de det, och de kommer inte att ändra vare sig uppfattning eller uppförande för
det.
Med den här insändaren har
jag inte tystat någon annan. Det finns ingen risk för att rasistiska
uppfattningar förtigs – de hörs både från ministernivå, från riksdagsledamöter
och från skumma internetsajter. Yttrandefriheten är till för att användas.
Sedan får den tänkande människan bilda sig en egen uppfattning.
2 kommentarer:
Sanna ord. Men det finns också kontextuella aspekter, som gör att man också kan diskutera vilken debatt som ska tas (vilket inte förnekas i insändaren). Exempelvis är det ju så, precis som insändaren säger, att främlingsfientliga åsikter ges stort utrymme i det offentliga rummet. Då måste, anser jag, krafter som inte håller med också häva upp sina stämmor. Vilket också görs. Det som egentligen är frågan är väl om man ska föra debatten i samma forum, på samma arenor. Måste man ordna panelsamtal, där också rasister finns med i panelen. Det ifrågasätter jag också starkt. Att TV ska bjuda in även SD till partiledarsamtal är ju ofrånkomligt och då tycker jag att de andra partierna bör vara kloka och inte agera, så att SD framstår som ett offer. Vilket de ju inte är.
Sedan finns det en annan aspekt: hur ska man göra hemma i köket, i samtalet med grannen, i personalrummet, på bussen? För rimligen är det så att främlingsfientliga åsikter finns lite varstans. Där är det en plikt, menar jag, att berätta var man står. Men inte på ett sätt, som stänger dörrar. Blotta företeelsen att någon väljer att lufta sina främlingsfientliga åsikter är ju en öppning. Det är, i den privata sfären, alltför lätt att stänga den dörren. Här krävs vishet. Att kunna vara orubblig i sin ideologi men öppen mot en annan medmänniska, även om hon är antidemokrat. Rådet, som jag ser det är: Håll huvudet kallt men ha ett varmt hjärta. Allt som oftast går vi på meningsmotståndare med ett varmt huvud och ett kallt hjärta. Det blir i längden kontraproduktivt
Sanna ord Anders. Jag håller med dig. Den privata sfären har speciella förutsättningar att hantera. Här handlar det dock mest om de officiella arenorna. :-)
Skicka en kommentar