När jag kom cyklande upp för gatan fram till vår partiexpedition i förmiddags lade jag märke till att bilarna körde vääääääldigt sakta. Efter en stund identifierade jag problemet. En av stadens äldre sk a-lagare gick mitt i vägen med sin rullator, till synes fullständigt omedveten om trafiken bakom. Nu är ju gatan en "gårdsgata" vilket betyder att biltrafiken ska anpassa sig till gångtrafiken, men just den här situationen är ändå ovanlig, för att inte säga unik. Av ren självbevarelsedrift så brukar gående kasta sig in mot husväggarna när motorljud hörs i fjärran. Detta gällde inte idag. Den här fotgängaren tog det lugnt, och bilarna fick lika lugnt vänta. Lugnt och lugnt förresten, det kan man ju inte veta. Men vänta fick dom i alla fall.
Man får sig en tankeställare. Han var ganska klok, gubben. Man borde ta plats betydligt oftare, ställa sig i vägen, breda ut sig och visa vad man står för och vem man är. Speciellt gäller det i tider när man får klart för sig att det inte går att lita på någon annan än på sig själv. Om man inte står upp för sig själv, vem gör det då åt en?
Fast jag har ju ingen rullator att stödja mig på. Än alltså. Men när jag blir pensionär, eller det kanske blir tidigare om min krossade vänsterfot bestämmer sig för att lägga ner verksamheten, då ska det ta mej sjutton bli åka av för rullatorn och mig! Mitt i vägen går jag, för HÄR KOMMER JAG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar