En frusen och regnig dag i september

Varför ter sig livet som om det är nåt som pågår medan man gör en massa annat? Det som äter upp tiden, energin, glädjen och kamplusten är ju bara småfnoss om man jämför med det som är vikigt i livet, i tillvaron och i världen. Eller är det bara en lindrig form av höstdepp som har drabbat en?

Ja, jag vet inte riktigt. Man kan knappast avgöra sådant själv, men jag tror inte att det är så. Det är mer en känsla som har smugit sig på en liten bit i taget. Det är dags att stanna upp nu och tänka till, och det tänker jag göra idag.Vad händer? Vad vill jag? Vart ska jag? Och, inte minst, varför?

Igår kväll lyssnade jag på Jerusalem, en av mina ungdomsfavoriter. Inspirationen kom från sångövningen tidigare på kvällen med Vox Communis (Tack för att ni finns!) då vi började öva på en välkänd gammal spiritual: "Joshua fit the battle of Jericho" i tre stämmor. Redan efter ett par vändor lät det bra! Och det är ett härligt suggestivt ös i själva låten. Den kommer att bli en favorit! Hur som helst, historien bakom låten är ju att Josua skulle inta Jeriko, men hindrades av stadens murar. Istället för att slåss fick Josua veta att han skulle leda folket runt Jeriko i tystnad i sex dagar. På den sjunde dagen skulle man stöta i lurar och då skulle murarna rasa samman. Och det hände! Jerusalem har gjort låten "It's mad" på samma tema. Folket skrattade åt Josua, "ni är inte kloka, dårar och tokar....Vad är det för Gud ni har? Nu har ni gått runt i sex dagar..." men på den sjunde dagen föll ju murarna. Essensen kan alltså vara: Även om det ser tokigt ut så kan det faktiskt gå vägen med alternativa metoder och om Gud är med. Och det gör inget att folk skrattar. Ibland kan man bjuda på att man är lite tokig.

Jag lyssnade på fler låtar av bara farten. Gamla minnen, aktuella känslor... "Jag är en krigsman uti Herrens armé, jag slåss vid fronten för hans kärleksrike. Den strid jag kämpar är en strid utan blod och vapnet som jag fått är kärlekens ord." Jag tycker om kamp-metaforen. Jag har inga problem med den, så länge den är en metafor och inte omsätts i reellt våld. Som metafor blir den tydlig och rak. Det är en kamp som pågår, och den vill jag delta i: "Jag vill inte ligga på nåt sofflock och se när mina syskon slåss i Herrens armé. Nej, jag vill va där stridens lågor är heta. Visst är det hårt, men det är det värt ska du veta."

Men var drivs den kamp som jag ska vara med i? Innanför kyrkans väggar? På stan? I sammanträdesrummen? I kommunfullmäktige? Eller överallt? Ja, det är frågan. Inte OM kampen finns, utan VAR.

Mikael Wiehe fångar också en hel del i sina texter, t ex:

Jag sjunger om den ödslighet där mänskan vandrar kring

Om murarna som skyddar men som också spärrar in

Jag sjunger om dom mäktiga som härskar som dom vill

Om allt man skulle ändra på om modet räckte till

Ja, om modet räcker till. Om orken räcker till. Om modet och orken var lika stora som viljan, men ibland är det svårt. Speciellt om man känner sig lite ensam när man jobbar. Och speciellt när det är en frusen och regnig dag i september...