Och lite nationellt perspektiv...

Idag tycker jag att det finns anledning att ge den nya regeringen en liten nejlika! Tro't eller ej!

Nej, jag sympatiserar inte med regeringens politik, långt därifrån, men dagens utnämning av kultur- och idrottsminister är ett positivt drag i alla fall. Ja ja, visst är hon moderat. Visst är hon blå. Jag har ingen aning om hon tillhör de nya eller de gamla, men jag har inga större förhoppningar om satsningar på kultur- och idrottsområdet hur det än är. Det lär bli fyra års mörker där också. Det som gör mig glad handlar om Lena Adelsohn som person. Hon och jag har nämligen något gemensamt. Vi har båda hörselskador, hon något värre än jag. Hon har sagt att hon aldrig har hört fågelsång vilket jag faktiskt har gjort och även gör, men hörapparaterna är jag helt beroende av för ett någotsånär normalt liv. Det som är tufft är att hon dels fick frågan om att bli statsråd, dels att hon tackade ja. Inget av detta är självklart. Det vet jag. Världen är full av mumlande människor, dumhet, omedvetenhet och intolerans. Ibland får man för sig att en del använder oartikulerat språk med bortvända huvuden som maktmedel. Det finns lägen då man känner att man inte har i politiken att göra om man inte har normal hörsel, hur mycket kompetens man än har på sakområdena. Förmodligen känner människor med andra funktionshinder detsamma, men det vet ju inte jag på samma sätt då jag inte har upplevt det själv. En sak vet jag dock: Det finns hinder för oss med hinder, och de är lika höga som onödiga i dagens sk upplysta samhälle.

Men det finns som sagt ljuspunkter. Alltså: Tack Lena Adelsohn för att du vågar anta utmaningen som minister! Tack Fredrik Reinfeldt för att du ställde frågan till just henne! Kanske blir det de enda TACK:en ni får av mig under mandatperioden, så vårda förtroendet som en raritet!