Vardag igen... Jag har idag hasat mig upp ur sängen för att hostande och snörvlande och med skrapig och tungt beslöjad röst leda ett möte med kultur- och fritidsnämnden. Mina kära politikerkolleger kunde nog hålla sig för skratt, liksom förvaltningens tjänstemän. Nog för att jag kan vara besvärlig när jag är frisk, men i det här tillståndet är jag förmodligen mer eller mindre outhärdlig. Men så blir det i de heliga älgjaktstiderna. En och annan ledamot är borta från mötet och då mister man majoriteten om man inte ställer upp, sjuk eller ej. Nu gick det i alla fall vägen. Tack och lov. Lite stryktvätt klarade jag också av nu ikväll innan krafterna tröt.
Den goe liberalen tillika maken somnade dock under kvällens lopp. Jag förstår att mitt hostande nattetid tär på tålamodet och jag gör vad jag kan genom att flytta ut till soffan när han hoppar ett par meter i sängen varje gång jag får ett anfall och låter som om jag håller på att hosta upp lungorna. Tydligen får han inte sova ändå, stackaren, utan somnar utmattad när kvällen redan är ung. Och det ser så gulligt ut tycker jag.
Men, jag undrar en liten sak bara. Varför är det så svårt för en man att erkänna att han har sovit en stund? Är det någon som har en förklaring? Jag tycker bara det är så himla konstigt... Men är det inte nån värre avigsida den goe liberalen har än just denna lilla envisa egenhet, så står jag gärna ut. Något annat har jag nämligen inte hittat. Bara det att han just nu kom med en varm kopp med honungsvatten med citron talar väl sitt tydliga språk om vilket gott hjärta som finns därinne. Puss på dig, Trötter! Hoppas du får sova i natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar