Prosit!

Idag är det första dagen på höstlovet. Dottern har oidentifierbara illröda och kliande fläckar på armbågarna. Till och med doktorn gick bet på dem, men det verkar inte vara något farligt i alla fall. Jag minns när flickungen var så där tre år och hade immunförsvarsfenomenet erythema multiforme över armar och ben, stora röda upphöjda fläckar som sprack upp, bildade skorpor och sen försvann utan ett spår. Kanske är det något sånt igen fast i betydligt mindre omfattning. Det är i alla fall samma oroliga morsa nu som då. Hennes morsa kanske är mer besvärlig än fläckarna...

För övrigt är det regnigt och kallt och så har jag valt för tunna strumpor (fåfänga är ganska löjligt...). Förkylningen vägrar släppa, de nya a-kassevillkoren kan dra ner rullgardinen för vem som helst, rottingmajorens skolvisioner ger mardrömmar och öronen kliar. Jag har visst fastnat i gnällträsket, hemska tanke! På radion (jag har tagit hit min gamla köksradio eftersom den goe liberalen har köpt en ministereo med superljud till köket) spelar man Taubes "Så länge skutan kan gå". Då skäms jag.

Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för! För "Moonlight serenade" (Tack Radion!), ett intressant arbete, ett hjärta som slår, hoppet, musiken, all värme som jag får njuta av från nära och kära och mycket mycket mer. Jag hoppas bara att jag kan ge något av allt detta tillbaka, om inte på annat sätt än åtminstone genom att hjälpa till att protestera mot sånt som känns fel, för det är oftast mycket mer effektivt än att bara sitta på häcken och gnälla. Skärpning, fru Axelsson Edström!

Prosit!