När det är kallt....

Det är bitande kallt ute. Kylan har slagit sitt grepp om naturen och snötäcket ligger tryggt och mjukt. Det är så vackert så man nästan blir andlös, men kallt är det. Michelingubbekallt. Folk har så mycket kläder på sig att de ser ut som vandrande tunnor. Ja ja, även jag sällar mig till den skaran. Igår gick jag till och med till kyrkan iklädd päls och lila Onepiece. Ja, vad gör man när det är över 21 grader kallt och inte vill frysa häcken av sig?

Kallt, ja. När det är vinter och kallt så stannar naturen lite, och det är precis som om livet också stannar upp och hämtar andan. Kanske är det dags att fundera över om man ska ta en annan väg än den man brukar ta? Jag minns så väl den dagen då jag insåg att jag skulle sluta med mina doktorandstudier. Jag bodde i Uppsala en termin och skulle knyta lite kontakter, läka min skadade nacke genom att byta omgivning plus vistas i en riktig forskarmiljö på pedagogiska institutionen. Allt var upplagt för att det skulle fungera, men det kändes inte riktigt rätt ändå. En morgon när jag promenerade till jobbet så hamnade jag bredvid en grupp barn med olika grader av funktionsnedsättningar. Vi stod och väntade på grön gubbe vid en hårdtrafikerad väg och skulle över gatan. Det var säkert en särskolegrupp som var ute med sina lärare och assistenter. När jag såg dem så insåg jag att jag längst inne egentligen tyckte att deras jobb, om det så bara handlade om att hjälpa ett enda barn över gatan säkert och tryggt, betydde mer än mitt avhandlingsskrivande, ett skrivande som skulle leda till en avhandling som för de allra flesta enbart skulle tjäna som hyllvärmare. Sånt känner man ju på sig. Den insikten kunde jag sedan inte tänka bort.

Ett par månader senare fick jag jobb på grannkommunen och det är ett steg som jag aldrig hittills har ångrat. Det handlade om att vara sann mot sig själv. Jag har aldrig kritiserat människor som väljer att forska och som gör mycket goda insatser, och kanske tar jag upp det själv en dag när jag är hungrig på det igen eller när jag ser att det finns ett behov som jag kan hjälpa till att fylla, men för min del var det så tydligt att JAG DÅ behövde följa MITT hjärta och ingen annans. Jag hoppas att andra tänker likadant, oavsett vilka skiljevägar man står vid.

Så frågan är: Står jag vid en skiljeväg igen? Kanske gör jag det. Många tankar rusar genom huvudet en sån här frusen kväll i februari när jag har hållit värmen genom att stryka lite tvätt. Hur som helst, det viktiga är att man har sin grundtrygghet någonstans, och det känner jag att jag har i den Gud som (genom Tomas Boström) säger till mig
"Var inte rädd, minns du är räddad.
Lås ej din dörr, vet du är fri.
Släck ej ditt ljus, vet du är lysande
och den som du är
kan du bara bli."


Det litar jag på, vart vägen än bär och vilken väg jag än ska gå. Och även om det blir i en lila Onepiece utklädd till jättebebis.

"Kioskvältarens" död?

Nej, jag tänker inte säga "vad var det jag sa". Man ska inte säga det har jag fått lära mig. Men ändå, innehållet i  den här länken har jag förutsett sedan lång tid tillbaka. Lite kul är det ju.

Någon kioskvältare har ju den frågan aldrig varit och kommer väl inte heller att bli, trots idoga försök. Hoppas nu att vi kan hitta mer angelägna frågor att diskutera och lösa verkliga problem istället. Det är ju ingen direkt brist på sådana.

Ta till exempel vinsterna i välfärden, den omänskliga sjukförsäkringen och frånvaron av genusperspektiv i samhällsdebatten. DÄR finns VERKLIGA problem.

TACK till Folktandvården!

Jag måste bara få berömma Folktandvården i Berga Centrum i Kalmar. Jag som inte alls gillar att gå till tandläkaren och som skriker så fort nån försöker peta i munnen på mig går dit med lätt hjärta och blir så himla fint mottagen. Idag hände det igen.

Igår kväll lossnade nämligen en JÄTTEBIT av en fyllning. Det var verkligen en JÄTTEbit. Det såg ut som en hel tand :-( Följden blev en massa isande signaler, svårigheter att äta och dricka och en molande tilltagande tandvärk. I morse ringde jag och fick en tid strax efter lunch. Det var, som man säger, bara att bita ihop (fast det kunde jag ju inte) ett par timmar och vänta. Väntetiden använde jag till att skriva en artikel här hemifrån. Att ge sig iväg till stan och ordinarie arbetsplats i den här kylan var inte att tänka på. Jag insåg att om tanden isade inomhus så var det bara en försmak av hur det skulle bli ute. Väl framme på folktandvården blev jag ordentligt omhändertagen.  På ca 35 minuter hann jag få två bedövningssprutor, en vänlig pratstund som gav inspiration till en hel rad frågor att driva framöver  och en helt permanent uppbyggd tand igen, allt i en omtänksam och proffsig atmosfär. Suverän hjälp. TACK! Jag hoppas att vi inom en inte alltför lång framtid kan få det fastställt att tänderna är en del av kroppen så att det inte ska behöva vara en ekonomisk fråga att få trasiga tänder lagade. Det är lite skämmigt i ett välfärdssamhälle, men inget som folktandvården ska lastas för.

Nu har bedövningen släppt till slut. Lite ömt är det, men jag kan i varje fall prata, äta och dricka igen utan att sluddra och slabba ner mig. Det sistnämnda är goe liberalmaken nog tacksam för. Det förstnämnda är väl lite mer tveksamt. Allt jag säger brukar nämligen inte uppskattas till 100% men nu går budskapen fram tydligt och klart ;-)

Över 9% i en opinionsmätning till, till exempel. Och vilda planer inför internationella kvinnodagen 8 mars. Och en och annan kommentar om att vi kanske borde ta några tag med dammsugaren ;-)

Rimmade funderingar

Snön ligger vit på fur och gran,
jobbar hemifrån på dan,
Tandläkar´n väntar på mig snart
och skrivandet går i en väldig fart....

Röda vänner, man som kvinna,
vi har framtiden att vinna
På dom bara, dom till höger
Här ska ingen vara tröger

Vänstra svängen ska vi ta
Ny regering vill vi ha
Kamp för jämlikhet och rätt
vinner vi med sans och vett

Några år att samla kraften
koka bästa röda saften
Jobba stenhårt för dom små
2014 ska det gå!

Upp till kamp!

Jag tycker att det är sorgligt att Monica Bengtsson lämnar politiken om någon månad. Vi är inte överens i sak om speciellt mycket, men vi har ändå haft ett konstruktivt utbyte. Monica har, liksom jag, sett igenom maktstrukturerna och vi har kunnat hittat varandra i analyserna. Monica har dessutom varit en politiker som har kunnat uttrycka uppskattning för andras insatser även om åsikterna har spretat. Jag kommer att sakna henne.

Problemet med att kvinnor hoppar av sina uppdrag är större än enskilda personers val. Vi har sett många som hoppat av i vårt närområde och ersatts av män (det allra tydligaste exemplet är förstås Inger Rydbrink i Nybro), och fler lär det bli framöver. Hur många ska behöva gå innan mönstret blir tillräckligt tydligt? Självklart ska vi respektera vars och ens vilja att göra nya saker och avstå från att lägga ner tid och energi på sådant som inte längre ger något tillbaka, men när det blir ett mönster så måste vi fråga oss vad det beror på och om det går att göra något åt det. En ännu mer dominerande förgubbning av det politiska livet är en utveckling jag INTE vill se.

Så systrar och bröder, vad gör vi? Är det rimligt att kvinnors inflytande minskar? Ska vi stillatigande se på? Ska medelålders män bestämma över kvinnor även i fortsättningen eller ska vi stötta varandra så att vår röst också hörs? Ska vi utmana maktstrukturer och beslutsordningar som genom sin form utesluter kvinnor?

Självklart ska vi det. Förtryck har vi nog av. Det handlar om våld mot kvinnor, om beskuren frihet och om gamla värderingar som krymper såväl unga flickors som kvinnors livsutrymme. Det är de flesta av oss, kvinnor som män, överens om att vi måste bekämpa. Nu gäller det också att bekämpa det osynliga, nämligen de maktstrukturer som lägger sig som en motivationssänkande våt filt över det politiska livet. Den här ninjafeministen är trött på avhopp nu. Upp till kamp!

Fullmäktige igår

Igår hade vi fullmäktigesammanträde hela kvällen lång. Vi började kl 17 och jag var nog inte hemma förrän en bit efter kl 23. Då hade jag hunnit halka på parkeringen också, aj :-(

Vi diskuterade många frågor, bl a ensamkommande flyktingbarn (nytt avtal med Migrationsverket klubbades igenom mot SDs vilja förstås), ett par planprogram (jag hoppas sannerligen att det påföljande detaljplanearbetet kommer att präglas av öppenhet och lyssnande) och några motioner. Vi beslutade också om en ny utbildningspolitisk vision. En rolig detalj i just det sammanhanget var Folkpartiet som lovordade frånvaron av politisk klåfingrighet i dokumentet eftersom de tycker att politiken ska hålla sina fingrar borta från skolan. Vid samma sammanträde, dvs igår, skulle vi behandla en motion från samma Folkparti. Där ville man att skolan skulle jobba med samhällskunskap och demokrati på ett speciellt sätt genom att utlysa en form av tävling kring medborgarförslag. Vinsten skulle vara att få praktisera hos ett kommunalråd under en dag. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om en sådan ”vinst” (alltså, är det verkligen en vinst?) men oavsett det så har jag ändå svårt för att inte kalla detta för ett svårt anfall av politisk klåfingrighet. Här ger man sig rakt in i den pedagogiska vardagen och pekar med handens alla fingrar. Tack och lov så avslogs motionen, men den lär återkomma i någon annan mildare form. Ja, vojne vojne. Ibland vore det nog nyttigt att döma egna handlingar efter samma måttstock som man dömer andras. Lika huvudlöst är förslaget om antimobbningsbonus. I realiteten innebär det att skolor som har lyckats med sitt antimobbningsarbete skulle få mer resurser medan skolor som inte lyckas får mindre. I vilken mån det skulle ge positiva effekter för eleverna som verkligen behöver stöd och hjälp har nog inte Folkpartiet tänkt igenom. Huvudsaken är att elever väljer rätt skola. Den som väljer fel får skylla sig själv. Det faktum att ALLA elever har rätt att slippa kränkande behandling har nog gått dem helt förbi i den heliga valfrihetens och konkurrensens namn. Amen.

Nåja, den utbildningspolitiska visionen är på en A4-sida. Varje ord har säkert vägts på guldvåg av barn- och ungdomsnämnden. Det finns en total politisk enighet kring visionen. Jag kan dock ändå inte hjälpa att jag tycker att den är en aning ytlig till sin karaktär. Texten handlar om jämförelser med andra kommuner, basuppdrag, pedagogiska ledare, mätbara mål, kompetenta pedagoger och en massa annat som är viktigt. Det finns ändå en dimension som är minst lika basal och som jag saknar tydligt i texten. Det handlar om konsten och det estetiska uttryckets betydelse för en kunskap värd namnet. Jag gav mig ut på en slak lina på den här punkten vid gårdagens möte. Det är lätt att i dagens militanta skolpolitik bli beskylld för att vara flummig när man dels är rödlistad vänsterpolitiker, dels lyfter upp andra kunskapsformer och språk än fakta och färdigheter. Det var en medveten chanstagning, men den var i högsta grad viktig.

Det finns nämligen en kraft i det estetiska uttrycket som borde vara starkare i skolans vardag. Istället tenderar konsten och kulturen att tonas ner och bli ämnen för sig. I gymnasieskolan har det gått så långt att de estetiska ämnena utplånas från schemat för de elever som inte redan har sådana intressen. Grundskolan är inte där än, men fokus på basuppdrag på basfärdigheter gör skolan mer endimensionell. En skola där mätbarhet och jämförbarhet är det viktiga riskerar att bara se det planerade och önskvärda. Det som sker därutöver bryr man sig inte om. Elever kan, om man hårdrar det, betraktas som tomma påsar som ska fyllas med ett i förväg bestämt innehåll med en i förväg bestämd form. Med den kunskapssynen har man kontroll. Utvärderingar går att göra enkelt, det mätbara blir det viktiga och måluppfyllelse kan säkerställas. I den bästa av världar lär alla barn sig att läsa, räkna och skriva på ett sätt som miljoner andra redan kan.

Men människan, barn och elever också, är så mycket mer än en tom påse. Varje människa är unik och har unika möjligheter och unika förutsättningar. Vill man alltså att dessa helhetliga människor ska få utvecklas genom att tänka nya tankar på nya sätt via vägar som vi inte har sett eller planerat, då måste man våga släppa kontrollen. I en sådan skola blir kunskap inte bara ett substantiv utan ett verb. Man kunskapar. Man skapar alltså kunskap och kunskap är inte alls flummigt. Sådant kunskapande är kunskap för en god skolkommun. Och att läsa, räkna och skriva blir inte mindre viktigt för det.

Eftersom jag var på mitt positiva humör igår så kunde jag någonstans läsa in mina tankar i orden entusiasmera till kreativitet, gediget kvalitetsarbete samt utvecklande arbets- och läromiljöer, men helt tydligt är det inte. Jag önskar ändå alla ansvariga Lycka till! Det satt en hel rad skolledare på åhörarplats igår. Det är deras uppdrag att omsätta visionen till verkstad. Det kommer att krävas hårt arbete, men tar man inte tillvara den kraft som konsten, kulturen och de estetiska uttrycksformerna ger kan uppdraget bli övermäktigt. Det är ju utvecklingsbenägna barn och elever med unika individuella behov och möjligheter det handlar om, inte om tomma påsar.

Omsorg värd namnet

En stor majoritet i Omsorgsnämnden röstade för ett år sedan igenom förslaget som gav elva färre helårstjänster på särskilda boenden. Det var ett beslut som togs pga minskade statsbidrag. Det är en del av bakgrunden till den situation som beskrivs i insändaren från boendet Trädgården.

Beslutet drabbade människor som har stora behov. Mitt alternativ för ett år sedan var att invänta genomlysningen av omsorgens totala verksamhet. Så stora beslut som att dra in på bemanningen för demenssjuka äldre måste, och det är fortfarande min uppfattning, grundas på rejäla konsekvensanalyser. Här handlade det om att anpassa kostymen efter budgetramen, en åtgärd som i och för sig är nödvändig om det är ekonomin som är det enda viktiga.

Men nu är det ju inte bara ekonomi det handlar om. Det handlar i första hand om att sätta brukarens bästa i fokus. Ekonomin är ett medel i det arbetet, inte ett mål. Det är viktigt att hålla isär det.

Vi i Vänsterpartiet vet att det krävs resurser för att hålla en hög kvalitet på välfärden. Vi vill i statsbudgeten avsätta särskilda pengar för satsningar på mer personal i äldreomsorgen. I vår budgetmotion krävde vi 1 miljard 2012, 2 miljarder 2013 och 3 miljarder 2014 för detta ändamål. I denna satsning ska mer personal i demensboenden prioriteras. När antalet äldre ökar i framtiden kommer nämligen antalet demenssjuka att öka. Då måste vi arbeta bort bristen på demensplatser i vård- och omsorgsboende och se till att hemtjänsten har tillräckligt med resurser. Personalen på demensboendena måste ha tid att göra ett bra jobb. All personal som arbetar med demenssjuka behöver ha kunskap inom området, handledning och möjlighet till metodstöd.

Men nu bestämmer inte vi över statsbidragen. Det gör en borgerlig regering. Den borgerliga regeringen skickar hellre resurserna till vinstdrivande företag än till äldreomsorg utan vinstintresse. Det vi i kommunen har att göra i sammanhanget är att koka soppa på en krympande spik. Det är inte lätt, men vi måste i alla fall, utifrån kvalificerade underlag och genom att lyssna på boende, personal och anhöriga, göra det bästa möjliga. Därför är signaler från verksamheten så viktiga. Det är genom dessa modiga medarbetare som vi får hjälp att sätta fokus i förbättringsarbetet. Om det blir fel så får vi inte vara så prestigefyllda att vi inte kan backa och göra om. Om vi kan tänka nytt så ska vi göra det. Det viktiga är att vi inte glömmer vad vi är till för, nämligen att ge förutsättningar för en äldreomsorg som är värd namnet.

Birgitta Axelsson Edström (V)


Andre vice ordf Omsorgsnämnden

Äntligen riktig vinter :-)

Livet leker, åtminstone för en köldnörd som undertecknad. Det är gnistrande kallt i Kalmar idag. Solen skiner från en klarblå himmel och när jag passerade Systraströmmen på väg till och från Kommunhälsan i förmiddags så såg jag att isen hade lagt sig. Det är vackert! Och jag tycker att det är skönt och renande med kyla. Vi behöver en period av det här slaget varje vinter. För min del får den gärna vara riktigt länge.

De flesta andra håller inte med mig. Det roligaste med att ha den åsikt jag har är att den så ofta blir bemött med en himla massa skuldbeläggande, typ: "Du måste väl ta hänsyn till alla gamla som har svårt att ta sig fram med rollatorer och rullstolar när det är snö och kallt!!!" Det känns precis som om min åsikt skulle påverka vädret. Ju mer jag önskar kyla och snö, desto kallare blir det och desto mer snöar det. Typ. Tyvärr, det stämmer inte. Det är ju lite smickrande att man tror att jag har sådan makt, men det har jag inte. Men min åsikt har jag, även mitt i sommaren :-)

Världen är bra konstig....

Kvinnor och män har samma värde. Tänk att det är ett påstående som är kontroversiellt fortfarande. Att ständigt säga att kvinnor och män är lika mycket värda är nämligen att utmana rådande maktfördelning. Det är hotande. Dessutom verkar det svårt att förstå ordet ”lika”. För många innebär det nämligen att män ska vara MINDRE värda.


Men det där med begrepp är inte så självklart. Exemplet ovan visar att lika kan betyda olika. Idag har vi dessutom sett exempel på att öppenhet kan vara detsamma som slutna rum och att ett folkvalt NEJ i själva verket kan bli ett parlamentariskt JA utan att det verkar störa samvetet speciellt mycket.

Ja, världen är allt bra konstig.

Bränner vi våra händer?

En av de sånger som jag lärde mig för länge sen och som jag tycker väldigt mycket som heter "Dessa små" och är skriven av Tomas Hagenfors. Den har en vers som börjar "Varje tidning borde bränna våra händer, men i regel har vi alltför kraftig hud". Det är en sanning som gäller fortfarande, i allra högsta grad och i en rad sammanhang.

Jag blir mer och mer engagerad i feministiska frågor. Det handlar till stor del om att jag på olika sätt har fått upp ögonen för processer som leder till orättvisor på skilda plan. Under den senaste tiden har vi via media fått flera exempel på att vi är på väg baklänges i jämställdhetskampen och att feminismen tappar mark. Vad säger ni exempelvis om innebandylaget som blev uppmanade att hantera Snygga brudar i försvaret (men strategin är anmäld av klubben och ska utredas, tack och lov...), kvinnan som tror att pappor är skadliga för små barn (men artikeln är fyra år gammal...) och tjejerna som startade en feministkör men inte fick synas eller höras? Nu när Håkan Juholt och hans avgång är den största nyheten så är det kanske också lätt att glömma hur det var när Mona Sahlin var partiledare i fyra år. Det var fyra år av kvinnohat riktat mot henne, en mandatperiod där hon stod upp trots alla påhopp, krypskott och insinuationer om Tobleroneaffärer och annat ovidkommande från alla håll. Hennes utan tvivel största problem var att hon var kvinna. Som partiledare för S hade hon sin största supporter i Vänsterpartiets partiledare. Jag beundrar henne för hennes mod och uthållighet. Ibland är minnet kort.

Vad är det som gör att sånt här fortfarande förekommer, eller kanske hellre, varför det förekommer oftare nu än för 15 år sedan? Borde vi inte ha kommit längre? Jag blir själv ganska ledsen över att höra språkbruket som har adopterats även av kvinnor. Jag tycker inte att det är OK att vi kallar varandra "kärringar" eller "subbor". Jag gillar inte när uttryck som "lilla vän" eller "lilla gumman" används för att trycka ner och marginalisera kvinnor. Jag avskyr när härskartekniker används, och jag kan utan att säga för mycket konstatera att de används i de allra flesta fallen av män gentemot kvinnor även om det naturligtvis finns exempel på motsatsen.

Så, alltså, "varje tidning borde bränna våra händer". Vi möts av orättvisor och förtryck vare dag, men vad gör vi åt det? Vad gör vi i Vänsterpartiet som seriöst feministiskt parti? Sällar vi oss till skaran av omedvetna människor som genom sin ignorans i själva verket förstärker trenden eller tar vi itu med frågan i våra egna sammanhang och i samhället i stort?

Jag hoppas att vi vågar ta ansvaret, för annars tycker jag att vi inte är så mycket bättre än en lort, och vi ÄR faktiskt oerhört mycket bättre. Det vet jag.

Väntat

Det var oundvikligt. Håkan Juholts presskonferens på Flanaden i Oskarshamn kom att innebära det vi redan hade förstått. Vi fick via TV4 (för SVT hade ingen sändning alls, pinsamt....) bevittna ett omedelbart avsked till partiordförandeposten. Nu måste partiet dra igång en ny ledarrekrytering. Jag önskar att den processen blir betydligt öppnare än den som vi såg i våras och att Sveriges bästa sätts i fokus.

För Sverige behöver en stark opposition. Håkan Juholt och socialdemokraterna har i det läge som råder inte haft kraft att verka som en sådan, trots idoga försök från inte minst Håkan Juholts sida. Senast år 2014 ska en ny regering ta vid efter den borgerliga regeringen som driver en omänsklig högerpolitik. Vi måste ha ett trovärdigt alternativ. Vi i Vänsterpartiet drar vårt strå till stacken i det arbetet. Nu hoppas jag att Socialdemokraterna också kan samla sina styrkor och jobba politiskt i den riktningen.

Dom omöjliga

Det finns nog av dom som säger: Om igen
men alltför få som säger: Kom igen
Det finns nog av dom som väger för och mot
Hit och dit men inte får dom nånting gjort

Men här kommer vi, dom omöjliga
hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga
så det kan ske, det otroliga!

Det finns nog av dom som inte har förstått
att men´s dom pratat på har tiden gått
Det finns nog av dom som inte tror förr´n dom ser
som inte reagerar förr´n taket ramlar ner

Det finns nog av dom som räknar ut
all sanning ifrån början och till slut
Det finns nog av dom som aldrig prövat på
som alltid säger: Nej, det kan väl aldrig gå

Det handlar om mod
Att göra det man tror!

Så här kommer vi, dom omöjliga

hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga
så det kan ske, det otroliga!

(Orig text: Gunnar Roalkvam, sv övers Claes Svensson)

Den här sjöng vi i början på nittiotalet i den kör som jag ledde då (Harmoni, en ekumenisk blandad kör av modernare snitt). Det var en av våra favoritlåtar, inte helt enkel men den satt som en smäck i ett fyrstämmigt snyggt arrangemang av Arne Lundmark. Texten håller fortfarande, eller hur?

Hur många gånger har man inte tappat sugen bara för att det känns omöjligt att göra det man skulle vilja göra. Hindren blir många gånger fler än möjligheterna, trots att det i själva verket är tvärtom. Man har idéer, men av olika skäl, kanske egen feghet men ännu oftare brist på stöd, gör att man resignerar. Till slut är det inte bara fel på idéerna och tankarna, det är fel på hela en själv. Det känns tungt.

Då är det bra att tänka på den här texten. Det man vill göra kan vara omöjligt och otroligt, men man kan göra det ändå. Känner man sig omöjlig i något sammanhang så kan man slå följe med nån som är otrolig. Det handlar om att våga göra det man tror på. Hur mycket hade hänt om folk i ett historiskt perspektiv inte hade agerat så? Ja, det tål att tänka på!

Om du brinner för något och tror på att det måste göras så tveka inte och låt dig inte nedslås av de gamla vanliga visorna "Det har vi redan gjort" eller "Så kan man inte göra". Rusa ut med varma kinder och vaken blick. Glöm det där med planer och strategier i alla lägen, för ett äkta engagemang som sitter i hjärtat är värt mycket mer. Det gör inget om det inte blir perfekt, men för rättvisans och framtidens skull: Låt bli att låta bli!

Öppenhet ska gälla

Under hösten 2011 var ett nytt personalpolitiskt program ute på remiss hos Kalmar kommuns olika nämnder och styrelser. I förslaget kan vi läsa följande:

Din åsikt är viktig – Yttrandefrihet och meddelarfrihet

Du har en grundlagsenlig rätt att yttra dig fritt. Denna rätt gäller även på ditt arbete. Vi vill inte att du som är anställd i Kalmar kommun ska vara rädd för att utnyttja denna rättighet. Enligt vår mening är det viktigt att du gör din röst hörd. Du kan öppet komma med synpunkter på och till din verksamhet eller organisation, utan att oroa dig för några negativa återverkningar. Men som anställd är du skyldig att arbeta efter de beslut som fattas.

Det står dig även fritt att tala med media om dina personliga åsikter när det gäller kommunens arbete. När du gör detta har du lagskydd, då det är förbjudet för arbetsgivaren att efterforska källan.

Det där är ingen nyhet. Det har gällt länge. Tystnaden på jobbet ska inte existera inom offentlig verksamhet. Då förstår ju alla att det som beskrivs i den här artikeln från dagens Barometern är fullständigt galet. Sådant ska INTE förekomma.

Jag blir som vänsterpartist bekymrad. Vi står för öppen och demokratiskt styrd välfärdsverksamhet, för välfärd i människans tjänst och för en positiv människosyn där var och en värderas som tänkande och värdefull individ med unika erfarenheter. Det är så vi i Kalmar kommun ska se på vår personal. Vi har inga vinstkrav att skydda, vi bedriver verksamhet för våra invånare, precis samma invånare som i allmänna val vart fjärde år bestämmer om vi ska få fortsatt förtroende. Då är det öppenhet som gäller, på alla nivåer.

Punkt.

Ovärdigt

Nu ska jag visa exempel på vad jag INTE vill att morgontidningarna ska innehålla när jag hämtar dem i arla morgonstund: Barometernartikel onsdag och Östran onsdag.

Det här är fullständigt oacceptabelt. I Kalmar kommun ska det absolut inte förekomma, och inte någon annanstans heller. Det är ovärdigt, såväl för de boende som för personalen.

Det här är nämligen viktiga frågor. Inom äldreomsorgen ska äldre människor, inte legobitar, få en värdig tillvaro och ett liv med så hög livskvalitet som möjligt. Vi vet att det finns mycket att göra, ibland mer än man mäktar med. Jag har själv minnen från den enda sommar då jag arbetade inom äldrevården, den gången på en landstingsdriven psykiatrisk vårdavdelning för enbart äldre. Det var tungt och det var otillfredsställande att känna att man inte räckte till. Jag saknade utbildning inom området dessutom och jobbade enbart natt, och det var tungt men en nyttig erfarenhet. Att överhuvudtaget tänka tanken att dra upp dessa till största delen dementa patienter ur sömnen mot deras vilja och utan att de skulle vidare till en behandling eller så i svinottan var förstås orimlig. Den fanns helt enkelt inte.

Men jag vet att kraven på personalen har höjts. Fler människor behöver omsorg och relativt sett färre arbetar. Resurserna krymper. Det blir inte bra. Det framstår med all tydlighet. Jag tvivlar inte på att den bild som beskrivs här av de anställda är sann. Det finns ingen anledning att tro att anställda sprider lögner. Det är deras verklighet som är beskriven, och ÄVEN om det bara handlar om ett enda ställe och om det är i undantagsfall så är det fullständigt oacceptabelt. Det är den boendes behov som ska styra verksamheten. Punkt.

Därför borde det finnas fler som jobbar, fler som hinner med. Är det ett problem som vi kan lösa med mer resurser så måste vi göra det, trots att vi har en borgerlig regering som inte verkar fatta att äldre är människor och att deras omsorg kostar pengar. Vi kan inte gå här och vänta på att vi ska få en ny regering 2014 som tänker med hjärtat och hjärnan och inte med plånboken och någon annan kroppsdel i den nedre bakre regionen. Finns det andra lösningar så måste vi hitta dem. Vi kan inte behandla människor så här, år 2012 med ett rödgrönt styre i Kalmar kommun. Det är ovärdigt.

Alltid på väg

Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det man kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod ger mig kraft och inspiration
att möta de år som väntande ligger framför.

I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land,
ett löfte om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag en längtan till en avlägsen strand,
att få möta Herren ansikte mot ansikte.

Så vad jag än gör vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för
skall jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.

Om Gud är en lögn finns nog ingen mening med livet,
nej, då är allt bara ren fåfänglighet.
Men jag tror på de ord som de första kristna skrivit
att det finns ett evigt, överjordiskt rike.

Så vad jag än gör vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för
skall jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen

Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för

skall jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Jesus sträckt mig.


(Ingmar Johansson)

Även en blind höna....

Idag, då jag har tagit ett par viktiga steg i riktning mot framtiden och kontaktat människor som kan hjälpa och stödja, så känns veckans citat i min almanacka riktigt riktigt passande:
"Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör."
(Edmund Burke)
Författaren räknas visserligen till de konservativas skara, men även en blind höna kan som bekant finna ett korn. Det har han gjort här. Det är nämligen synnerligen tänkvärda ord.

Än en gång. Suck.

Svenska folket har via allmänna val bestämt att välfärden ska privatiseras. Tja, så ser ju verkligheten ut efter två borgerliga valsegrar. Nu tycker vi något helt annat de allra flesta av oss. Undersökning efter undersökning visar att opinionen vill något helt annat. Frågan är dock hur mycket skada som kommer att uppstå under kommande åren medan högern får agera fritt. En hel del blir irreparabelt, det måste vi nog räkna med.

Man de är är allt bra lömska i sin retorik de där blå figurerna. För ett tag sedan slog man på trumman för ökade kvalitetskrav i skolan och för lärarlegitimation. Det skulle både höja statusen och kvaliteten och dessutom skulle det leda till högre löner. Många tycker att idén med lärarlegitimation är god. Lärarfacken jublar. Jag avvisar den inte heller, men jag tycker att även fritidspedagoger ska omfattas av legitimationen. Så är inte fallet idag. Reformer som leder till ökad kvalitet (för det kan ju låta rimligt i det här fallet) kan man ju inte gärna säga nej till.

Legitimationen skulle utfärdas efter noggrann prövning. Lärarna har fått anvisningar om hur deras ansökningar ska se ut. Myndigheten bestämmer. Trodde man.

Nu vet vi hur det går till: Lärarlegitimation bestäms av Proffice

Det här är ännu ett avsnitt i den numera ständigt pågående följetongen "Skattemedlens flykt". Den här gången har man lyckats blåsa såväl lärarfacken som större delen av skolvärlden. Genom att använda glättigt och attraktivt omslagspapper i form av kvalitetsstämpeln "lärarlegitimation" ser man nu till att ännu mer resurser hamnar i privata vinstdrivande företag. För varje ansökan (en ansökan som varje seriös lärare med ambitioner att försörja sig inom yrket så gott som MÅSTE skicka in) trillar mer pengar in. Man borde kanke inte vara förvånad, men nånstans trodde man väl ändå att myndighetsutövning skulle vara en fredad zon. Så är alltså inte fallet.

Det blev MER KAPITAL ÅT KAPITALET istället för MER KVALITET I SKOLAN. Gammal ohederlig borgarpolitik. Än en gång. Suck.

Det finns ändå en gräns...

Jag tycker ändå att det måste finnas någon gräns för hur ofelbar man tror att man är, eller åtminstone hur ofelbara de sammanhang är där man befinner sig. Ledarredaktioner i gemen verkar dock inte ha någon sådan gräns. Igår fick vi ännu ett exempel: Östrans ledarsida 14 januari

Socialdemokratin har stora problem. Opinionsläget är i botten (nåja, med S-mått mätt), partiledaren är ifrågasatt, tydlig politisk färdriktning och vilja saknas och som grädde på moset så har man stora interna problem med framstående företrädare som mer och mer öppet kritiserar sin egen partiledning. Det kan inte vara lätt att vara sosse nu. Jag är inte på något sätt skadeglad. Det finns ingen anledning till det alls eftersom ett svagt S förminskar möjligheten till regeringsskifte 2014, men jag kan inte stillatigande bara acceptera att anledningen till krisen hos S påstås ligga hos andra partier. Nu är det oss och Jonas Sjöstedt man ger sig på. Det blir ju enbart löjligt.

Jonas Sjöstedt är vald partiordförande för Vänsterpartiet och kommer att arbeta för att stärka just Vänsterpartiet i syfte att ändra Sveriges färdriktning i en lång rad frågor. Det behövs sannerligen. Den borgerliga regeringspolitiken göder egoismen och kvartalskapitalismen och vänder miljön, jämställdheten, rättvisan och solidariteten ryggen. Sjuka människor förnedras och fråntas sin trygghet och sin värdighet. Välfärden utarmas. De starka blir starkare och de svaga ska hållas på mattan. Det är en oetisk politik, och det borde vara en självklarhet för alla med hjärtat till vänster att agera kraftfullt för att vända skutan Sverige rätt.

Men så är det alltså inte. När en socialdemokratisk politik saknas och partiet slits sönder av diverse interna problem så ska vi som enda parti på en tydlig vänsterkant enligt Östrans ledarredaktion i första hand se till att stärka denna profillösa "storebror" eftersom han inte klarar ut det själv. Där, mina vänner, går nog ändå gränsen. Vi samarbetar gärna, men det finns ingen som helst rimlighet i synsättet att det är Vänsterpartiets fel (dryga 5% i senaste valet) att S (just nu 25% typ) har ett dåligt opinionsläge. Det är ju i den saknade politiken, otydligheten och osynligheten som problemet ligger. Det är ju ett parti som riskerar att tappa sin trovärdighet då de egna inte själva har förtroende för sin partiledning. Hur i all världen kan vi och Jonas Sjöstedt lastas för det?

Nej, nu är det dags att vi agerar som vuxna partier, som partier som på allvar visar att vi vill förändring och som visar på möjliga handlingsvägar för att nå dit. Det kräver att vi behandlar varandra med respekt. Efter valet 2014 ska vi i ett fruktbart samarbete ta ansvar för Sveriges framtid. Ett sådant samarbetsklimat skapar man knappast genom att beskylla den andre för sina egna misstag. Vi samarbetar just nu i såväl landsting som kommuner, och det funkar och har funkat länge. Varför skulle det inte kunna fungera även på riksplanet? Vi är ju ändå de partier som står varandra närmast rent ideologiskt, men det vore konstigt om vi vore överens om allt. Då hade vi inte behövt två partier utan hade kunnat nöja oss med ett gemensamt. Men nu är Vi två, ett historiskt sett mycket större än det andra. Vi VET det, men (V)i finns kvar ändå. Och (V)i skulle vara glada om vi var TVÅ starka partier. Nu är vi inte ens ETT starkt.

Vi i Vänsterpartiet ska nu, med all den historia vi har, ta itu med vår framtid. Jag hoppas innerligt att S, trots Östrans ledarsida, tar itu med sin. Annars får Sverige ännu allvarligare problem än vi idag ser. Fyra år med Reinfeldt var en prövning. Åtta år med Reinfeldt är långt över smärtgränsen. Tolv år med denna osynliga man är ett skräckscenario som jag inte ens vill föreställa mig och än mindre försöka formulera.

Obekväma åsikter

Det finns dom som inte tycker som jag. Ja, visst är det fullständigt obegripligt??? ;-) Jag som ALLTID har rätt? För så är det ju, helt enkelt. Annars skulle jag ju inte tycka som jag gör, och jag skulle inte heller tala om det. Åsikter som man har men som man inte kan stå för kan man ju knappast vara stolt över, och då tycker man väl att man själv har fel. Eller nåt. Men sån är alltså inte jag. Jag tycker en himla massa, och jag skäms inte för det heller. ;-)

Alltså, då är det lika bra att jag talar om en del (fast bara en del förstås) obekväma åsikter:
Jag gillar (utan inbördes rangordning) bland annat 

• riktig vinter
• snö
• kyla
• min goa familj
• kamratskap
• solidaritet
• mitt nystämda piano
• generositet
• blommande novemberkaktusar i januari
• kärlek
• hösten
• Vox Communis
• saklighet
• Ninjafeministerna
• ärlighet
• tulpaner på köksbordet när julen har städats ut
• glädje
• multifärgade LED-belysningar
• ordning
• kyrkan
• rosalila lysande körsbärsträd
• jul
• lucia
• advent
• musik
• städade badrum
• quornfilé
• broccoli
• orgelspelningar
• mascarponeost
• frisk luft
• små bilar
• färgade värmeljus

Jag gillar INTE (utan inbördes rangordning)

• våren
• sommaren
• missunnsamhet
• värme
• förkylningar
• dogmatism
• mygg
• gnagare
• gnäll

Det kanske blev lite mycket på en gång? Men det är nog lika bra. Så behöver dom som inte tycker som jag bli upprörda på ett tag. Och även om man inte tycker som jag så kan man väl ändå konstatera att det finns väldigt mycket mer som jag tycker om än som jag ogillar? Det är väl i varje fall EN positiv egenskap?

Tyst men aktiv :-)

Det här var segt. Är inne på fjärde dagen utan att ha stuckit ut näsan genom dörren. Det börjar kännas lite instängt minst sagt, men nu börjar jag skönja en ljusning. Idag kan jag nästan andas genom näsan. Det ni! Men halsen är en smärre katastrof. Jag försökte ta några toner igår. Det gick inte så bra....

Min förkylningshistoria är lång och upplevelserik. När jag var liten fick jag ALLTID öroninflammation när jag blev förkyld. Suck. Jag tror jag blev totalimpregnerad med Rinomar och penicillin. När den åkomman växte bort började halsen krångla. Jag minns när jag gick på grundutbildningen på universitetet i slutet av åttiotalet. Vi läste juridik med inriktning på arbetsrätt och jag hade tappat rösten fullständigt. Grupparbete, tjo ho. Vilken tillgång man var. Och så kom första advent mitt i alltihopa och man skulle delta i sången i Linköpings Domkyrka. Pyttsan. Inte ett ljud fick jag fram. Jag kommer ihåg en fikastund när vår föreläsare pekade på mig och sa till min närmaste kurskompis: "Det är väl bäst att jag sätter mig här hos dig. Den där har du väl inte mycket utbyte av". Nej, och inte kunde jag protestera heller :-)

När jag gifte mig i oktober 2006 hade jag hosta som sträckte sig över flera veckor. För andra gången hostade jag sönder ett revben och fick sova sittande. Rösten räckte till "JA" och löftet vid altaret, men det var inte så mycket mer än så. Det blev, som nog alla kan förstå, ingen sång den adventssöndagen heller och det stackars luciatåget som jag skulle ha hand om fick klara sig med bara pianospel. Fy. Där vill jag inte hamna igen. Att vara röstlös är ingen kul situation. Så nu försöker jag förebygga detta genom att vara lite mer försiktig med mig själv. Jag håller mig inomhus och tar det så lugnt jag kan.

Goe liberalen tycker nog att det är skönt, för det här betyder ju förstås att jag är lite tystare än vanligt. Vad som sedan sker i tysthet, den verbala aktiviteten vid tangentbordet när jag är ensam hemma och dricker varmt feministiskt och revolutionärt Ninja-te, kan ju ingen kontrollera ;-) Och i morgon tror jag att jag kan våga mig ut, åtminstone en liten stund.

Vingen

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en puckel för oss
som vi måste smyga med.
Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar,
och alla dom praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska,
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös.
Du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
"Där är en som sluppit lös."


(Kent Andersson)

Jag håller på att lägga upp gardiner efter att ha lagt en himla massa tid under eftermiddagen på att mäta och rätta till det som var snedsytt från början. Nu ska jag bara sy en sista söm på de fyra längderna så är det färdigt. Problemet är dock att goe maken har lagt sig på soffan och har somnat och det vore synnerligen opsykologiskt och hänsynslöst att dra fram symaskinen precis bakom ryggen på honom och rassla igång den när han sover som bäst. Efter ett helt dagsverke på landstingshuset kan det nog vara skönt att vila skallen en liten stund. Det kan inte vara lätt att tvingas vistas i den borgerliga delen av korridoren en hel dag ;-)

Nåja, den här dikten har gått och malt i mig hela dagen. Visst är den fantastisk? Det är säkert nån som behöver läsa den mer än jag just nu, så jag lägger ut den. Det är ju nåt jag kan göra i tysthet och som inte stör den sovande liberalen i soffan ;-) Kent Andersson fångar något väldigt viktigt och genuint mänskligt här, längtan efter rörelsefrihet och efter att få skapa något på egen hand och även hur vi har byggt upp strukturer som hindrar oss från att lyckas. Nog borde vi få pröva våra vingar? Och nog borde vi unna andra att få göra detsamma?

Tråkigt och trist...

Bara för upplysnings skull: Förkylningen vann. Ingen kommunstyrelse för mig, trots att jag plöjde igenom bibban med handlingar igår kväll. Ett otal detaljplaner, en och annan vision, förbättringsarbete och ett antal motioner stod bland annat på dagordningen, men ingen, allra minst jag, skulle tjäna på ha en sovande, hostande,  nysande, snörvlande och allmänt otrevlig ersättare närvarande som dessutom knappt kan kraxa fram ett enda ord. Det fick vara denna gång. Nu väntar en dag i min julklapps-OnePiece vilket i sig ändå är ett framsteg. Igår var det pyjamas huvuddelen av dagen. Kanske kan jag också fålla upp ett par nya gardiner också mellan attackerna. Då är det ju i varje fall nån nytta med att vara hemma ännu en dag.

Det här var ju tråkigt sa Bill. Trist var ordet sa Bull. Fast det är förstås jag som säger det, inte Bill och Bull. De är säkert lika glada ändå idag när det är snö på backen och allting ;-)

Framåt kamrater!

Av olika skäl var jag inte med på partikongressen i helgen. Jag kände att det var mer angeläget att prioritera annat. Dessutom blev jag dunderförkyld på Trettondagsafton vilket var kongressens första dag så det hade inte varit nån bra idé att vara där i alla fall. Ett förkylt Vänsterparti vill jag inte bidra till. Istället blev det, något mer distanserat än planerat pga min förkylning och bräckliga svärföräldrar, umgänge med släkten i Östergötland, två bandymatcher i Åtvidaberg (sammanlagt resultat 26-1 till ÅBK) och en hockeymatch i Linköping (pinsamt dålig och med efterföljande supporterbråk i LHC-klacken vilket drog ner intrycket ännu mer). Utevistelsernas inverkan på förkylningen var väl inte enbart positiv, men det drabbade i alla fall enbart mig och inte hela partiet ;-)

När man läser alla recensioner och inlägg från kongressens deltagare så känns det positivt. Stämningen har tydligen varit på topp och man känner framtidstro och optimism. Det tycker jag känns jättebra! Valet av Jonas Sjöstedt som partiledare ger oss nya möjligheter, och jag är glad att kongressen stod fast vid stadgarna i den frågan och inte öppnade upp för delat ledarskap. I det läge som nu råder hade risken varit att det hade blivit en förste och en andre partiordförande, och det är inte bra för någon. Jonas har ett mycket starkt stöd inåt men framförallt utåt och har visat att han är en valvinnare. Det är på tiden att partiet inser fördelarna och vågar ge honom ett helhjärtat förtroende. Det är aldrig fel att vara populär. Tack kongressen!

Sedan finns det väl alltid beslut som man tycker mer eller mindre om. Det får man väl erkänna. Även om kongressen beslutar, och de besluten får man finna sig i och acceptera, så håller man ju inte med om allt. Verkligheten finns utanför kongressalen och ska hanteras därute, i landsting, riksdag, kommuner, på arbetsplatser, vid fikaborden och på gator och torg och där handlar det om att samarbeta och gneta på i motvind många gånger. Då är det en styrka att ha en ideologisk grund att stå på och starka kongressbeslut att förlita sig på, men där, i vardagen, är situationen ändå en annan. Förbud och skarpa skrivningar om än det ena och än det andra kan visa sig vara svåra att omsätta i praktiken. Men OK, vi kan aldrig vara nöjda förrän vi har nått vårt mål. Som Jonas formulerade sig i sitt avslutningstal:
Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.

Hur som helst, ett av besluten som togs var det om att införa en obligatorisk partiskatt. Vad man än tycker om det så ska beslutet följas, och jag kan glädjande nog konstatera att det kommer att ge en hel del mer klirr i partikassan på samtliga nivåer i partiet. Det behöver vi sannerligen nu när vi ska vara det ledande oppositionspartiet i svensk politik! Framåt kamrater!

En inre kris som måste hanteras

I morgon den 10 januari har vi årets första kommunstyrelsemöte. Jag är hemma idag med hosta och allsköns förkylningssymptom men siktar ändå på att vara med i morgon. Sina förtroendeuppdrag ska man ju sköta med största allvar och så gott man kan. Det är viktigt. Det är liksom inte vanliga jobb, det är uppdrag som man har fått i demokratins tjänst och det finaste som finns.

Men, här föreligger nu ett problem. Det är som på julafton när vi hör att Karl-Bertil Jonsson genomgår en inre kris. Är det möjligt att sköta ett uppdrag när möjligheter att läsa in materialet inför sammanträdet saknas? Jag fick nyss en avi via posten.

Där meddelas som synes att ett brev ankom den 5 januari (trettondagsafton, i torsdags). Brevet är för stort för att delas ut i brevlådan och måste hämtas på macken där man numera hämtar sina stora brev och paket. I det aktuella brevet ligger handlingarna inför kommunstyrelsen. Tjockleken är alltså mer än sådär sju-åtta centimeter. Det är således en ansenlig mängd handlingar. Idag är det den 9 januari. Sammanträdet börjar i morgon kl 0800. Jag har feber idag och kan inte ta mig iväg till macken, eller kan och kan, det är nog inte så himla lämpligt. Alltså får jag vänta tills goe maken kommer hem någon gång framemot kvällen så att han kan vara behjälplig med hämtning.

I slutet av förra veckan kom kallelsen via e-post. Det är ju jättebra. Där fanns också hänvisning till länkar med handlingarna. Problemet är bara att som ersättare i kommunstyrelsen får man inga redskap för att kunna utnyttja sådana nymodigheter. Den privata lilla rosa dator jag använder i jobbet (en julklapp från goe maken för ett par år sedan) och som jag hade tillgång till under helgen är alltför kraftlös med sin mobila uppkoppling  (privat betald) för att kunna hämta hem handlingarna. Den låser sig. Frustration är bara förnamnet. Jag har fått en dator via mitt uppdrag i Omsorgsnämnden. Den har, sedan jag fick den i våras, sammanlagt fungerat i ungefär tre och en halv vecka. När jag fick tillbaka den efter ett halvårs reparation den 16 december fungerade nätverkskortet i 10 dagar för att sedan stendö på Annandag jul. Datorn har dock kapaciteten att fixa  handlingar av KS-tyngd men har ju inget i sig med mitt uppdrag i KS att göra. En annan möjlighet hade varit att stödja inköp av sk läsplattor till alla i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund, ett förslag som vi återremitterade i september eftersom det saknades kostnadsberäkningar. Sedan dess har inget hänt i frågan. Det kan ju inte vara rimligt att man ska handla innan man vet vad det kostar? Det tycker jag fortfarande, men det är ju märkligt att det ska ta över en termin att se över frågan när man redan i september i arbetsutskottet menade sig ha tillräckligt med underlag för att köpa in plattorna. Hur som helst, där är det tyst. Egentligen ska inte heller gymnasieförbundet förse ledamöter i Kalmars kommunstyrelse med nödvändiga sammanträdesredskap, men självklart hade en sådan platta gått att använda i fler forum än gymnasieförbundet om man hade fått tillgång till en. Gymnasieförbundet ska först och främst se till att det finns IKT-resurser till elevernas utbildning, och där saknas resurser sedan en lång rad av år. Eleverna först alltså, sedan styrelsen.

Summa summarum: KS är mer och mer en angelägenhet för de heltidspolitiker som via sina respektive uppdrag får tillgång till redskap som gör att de kan läsa in sig på beslutshandlingar. För oss andra ska rollen tydligen vara att bara sitta med och på sin höjd ta tillfällen i flykten och skjuta från höften. Jag tycker inte att det är rimligt. Jag tycker inte att det är speciellt kul heller, men framförallt är det respektlöst gentemot väljarna och mot demokratin. Att veta att beslut fattas efter en sömnlös natt, för det är ju precis så det måste bli åtminstone i mitt fall när natten är den enda tidpunkt då jag har handlingarna tillgängliga, kan knappast kännas som direkt rättssäkert för någon. Kloka beslut brukar inte formas under sådana förhållanden. Observera att ingen skugga ska falla över de tjänstemän som försöker hantera situationen så gott det går. Utan deras arbete hade inga handlingar kommit ut överhuvudtaget. Problemet är bristande förståelse på helt andra nivåer i organisationen för villkoren för ledamöter som inte har tillgång till alla faciliteter dygnet runt. Min inre kris kvarstår alltså: Ska jag avstå från mötet av det enkla men pinsamma skälet att jag inte kan läsa handlingarna, ska jag gå dit och försöka hänga med så gott det går eller ska jag stanna hemma och hänvisa till att jag fortfarande är förkyld (vilket i och för sig förmodligen är helt sant)? Vilket är den bästa hanteringen utifrån demokratins och förtroendeuppdragets synvinkel?

Blåögd momssänkning

Nu har restaurangmomsen sänkts. Högern, som ju är den politiska kraft som bestämmer, hävdar att syftet är att det ska skapa fler jobb. Blåögdhet är bara förnamnet.

Idag ser vi att det handlar om helt andra effekter. Lunchpriserna lämnas i stort sett intakta. Visst, det finns ställen som sänker med 2-5 kronor men de flesta behåller sin prisnivå. Man använder måhända pengarna till bättre råvaror??? Eller till arbetsmiljöåtgärder???

Nej, det troliga är att momssänkningen vandrar precis den väg som vi alla, inklusive högerregeringen, sedan länge har insett, nämligen till vinster i restaurangföretagen. Visst, även restauranger måste kunna leva på sin verksamhet och det ska löna sig att jobba där. Problemet är dock att här omfördelas skattemedel till privata vinster. Om man drar riktigt långa konsekvenser innebär det att pengar som vi sedan länge ansett ska gå till gemensamma angelägenheter i form av vård, skola och omsorg istället blir privata vinster, denna gång till restaurangbranschen.

Höjer det statusen? Hjälper det välfärden? Ger det fler jobb? Naturligtvis inte, men det var heller aldrig avsikten. Ord är inte detsamma som handling, den sanningen bekräftar borgarregeringen gång på gång. Detta är det senaste exemplet.

Steget

Jag måste få ge mig själv en dag
då min tanke kan ströva fritt
en dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt.


Jag vill vakna upp i ett eget rum
och resa mig upp och stå
på golvet en stund, och fråga mig själv
åt vilket håll jag ska gå.


Ett steg i sänder...
och sedan ett steg till...
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!


Jag måste få fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör
jag kan inte leva med dörren stängd
om mitt liv står därutanför.


Och ropar man på mig från alla håll
så svarar jag: Vänta en stund -
idag vill jag följa min egen röst,
idag är jag ingens hund...


Ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!


(Kent Andersson)

Kent Andersson var en gudabenådad poet som lämnade jordelivet alltför tidigt. Idag när jag känner mig vissen och inte går åt nåt håll alls utan ligger här hemma med täppt näsa och bankande huvud så tar jag inte ens ett steg i sänder, men det är ändå skönt att kunna stanna upp inför andra människors klokt formulerade tankar om hur livet kan och bör levas de dagar så man faktiskt tar några steg åt än det ena och än det andra hållet. Tack Kent för Dina tänkvärda texter!

God fortsättning!

Nu börjar vardagen närma sig. Det märks på e-posten och telefonen som börjar vakna upp så sakteliga. Möten bokas in, intervjufrågor ställs och nedräkningen har inletts. Snart anfaller jobbet på bred front igen, och jag är inte helt säker på att jag har hunnit med tillräckligt mycket avkoppling för att krafterna ska kunna samlas för ännu en termin i demokratins tjänst, men det får väl gå. Det trista är att det är ett helt år till nästa jul. För en julnörd som mig är det läääääänge att vääääänta. Än är det dock en helg kvar, trettonhelgen, den tid då de tre vise männen nådde fram till barnet i krubban som föddes på juldagen. Då, tretton dagar efter födelsen, överlämnade de sina gåvor till den nyfödde kungen. Under denna helg år 2011 håller Vänsterpartiet kongress och ombuden ska välja ny, eller nya om man bestämmer sig för att ändra stadgarna, partiledare. Valberedningens förslag är Jonas Sjöstedt, även han liksom jag född på juldagen. Vilken trio va? ;-) Jag hoppas att det blir en inspirerande kongress och att framtiden blir ljus:-)

Stormen börjar nu ryta utanför fönstren. Tågtrafiken ställs in. Det kan ställa till problem för dottern som via järnvägen ska ta sig söderut i morgon efter en julledighet hemma hon sin gamla moder. Är det fler än jag som tycker att stormarna kommer oftare och oftare? Men först ska vi ha en mysig hemmakväll och njuta av de röda ljusen och julgranen som står så grön och grann i stugan, trots att den saknar grenar på ena sidan och var 100 kr billigare än de andra som såg "rediga" ut. Det ni!

God fortsättning på 2012!

Nyårsklockan av Alfred Tennyson

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten

mot rymdens norrskenssky och markens snö;

det gamla året lägger sig att dö...

Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla

i årets första, skälvande minut.

Ring lögnens makt från världens gränser ut,

och ring in sanningen till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten

och ring hugsvalelse till sargad barm.

Ring hatet ut emellan rik och arm

och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknat sina dagar

och forngestaltningar av split och kiv.

Ring in ett ädlare, ett högre liv

med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,

och ring den frusna tiden åter varm.

Ring ut till tystnad diktens gatularm,

men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,

förtalets lömskhet, avundens försåt.

Ring in det rätta på triumfens stråt, 

och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike;

det dagas, släktet fram i styrka går

Ring ut, ring ut de tusen krigens år, 

ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarne befrias

ur själviskhetens sammansnörda band.

Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;

ring honom in, den bidande Messias!

Funderingar inför nyår

Då var det dags för nyårshelg igen. Som vanligt dimper det i mediahavet ner krönikor och listor om allt som har inträffat under det gångna året. Det är idrottsprofiler, kulturpersonligheter, TV-program, skandaler och glädjeämnen i en enda röra. Man blir lite mätt på sånt. Jag tänker alltså INTE leverera något i den vägen. Men året är ju ändå slut, och ett nytt börjar. Kanske finns det ändå ett behov av att knyta ihop säcken och börja på en ny.

Egentligen tycker jag att nyår är ett överskattat fenomen. Vi möter nya dagar hela tiden och vi kan börja på nytt precis när som helst. Varför ska alla göra det samtidigt? Eller alla och alla, vi har en mängd andra nyårstillfällen att ta hänsyn till också, t ex det kinesiska nyåret som inte infaller samtidigt som vårt. Det där med raketer deltar jag inte i mer än på långt avstånd. Kl 17 avfyras ett jättefyrverkeri vid Kalmar slott. Det tittar jag på. Det är ett konstverk utfört av folk som kan sina grejer. Det skulle aldrig ens föresväva mig att lägga pengar på något som dels är livsfarligt, dels varar i 5 sekunder och bara lämnar krutdoft och pappersslamsor efter sig. Det är rentav dumt. Med risk för att låta könsstereotyp: Det där är förvuxna grabbars lekstuga.

Jag ger heller inga nyårslöften. Det har jag aldrig gjort. Folk som avger såna brukar ändå inte hålla dem, så varför ge sig på det? Man får ta en dag i sänder och hoppas att man är klok nog att fatta de kompetenta beslut som krävs för en smula bättre värld. Det bestämmer man knappast på nyårsafton kl 12.

Men nyårsafton är ju en dag då man kan umgås med varandra och ha det trevligt tillsammans. Den möjligheten ska man naturligtvis ta vara på, och ett glas bubbel vid tolvslaget kan vara en del i att fira vänskap, framtid och kärlek. Det behöver man ju inte säga nej till.

Nåja, vad har 2011 innehållit för min del? En himla massa. Allt har inte varit positivt. En massa dynga lämnar en ganska bitter eftersmak. Det kan inte hjälpas, men det är så det känns och det har jag rätt att också uttrycka. En människa, oavsett om hon är politiskt engagerad eller inte, är en helhet som består av ande, själ och kropp och med hela sin varelse går man in på olika arenor och försöker göra sitt bästa. Det är viktigt att komma ihåg det. Vi har med människor att göra, och vi har rätt att vi behandlade som sådana och skyldigheten att behandla andra också som sådana. Inte sjutton vill vi väl ha förtroendevalda politikerrobotar? Det är väl tänkande och medkännande representanter vi ska ha? Och det tänker jag fortsätta att vara även under 2012 om inget oförutsett inträffar.

Året har innehållit en hel massa positiva saker förstås. Min älskade goa familj lever gott och har det bra, så bra det går att ha det när åren och tiden går. Vi blir alla äldre men förhoppningsvis också klokare. Jag har fått nya uppdrag i styrelser och nämnder, inte bara i kommunen, och jag gillar att vara med och diskutera och peta i frågor av olika slag. Det kan handla om inköp av ny värmepump i husen där jag bor, om att satsa på arbetskläder i omsorgen, om att lägga budget för Växjö stift och om att verkligen väga för- och nackdelar med markexploateringar i kommunen. Det är många frågor som man ska ta ställning till, och det tar sin tid. Kören Vox Communis har under året blomstrat och framträtt på konserter och i andra sammanhang såväl på våren och sommaren som i juletid. Kören är en ständig källa till glädje och inspiration! Vårt lilla men naggande goda ninjafeministiska nätverk har trampat ny mark och kommer att växa i betydelse. Den feministiska kampen måste föras med än större intensitet framöver, inte minst inom ett parti som vill vara just feministiskt. Vi måste börja med oss själva. Kyrkan i vid mening har kommit att betyda mer för mig under 2011 än tidigare. Vi får se vart det kan leda.

Jag ser fram emot 2012 och är nyfiken på vad livet bär med sig. Kanske blir det en och annan omvälvning som jag inte vet något om ännu, eller så blir det något som jag någonstans djupt inom mig vet att jag vill. "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" är dock ett visdomsord som jag vill hålla fast vid. Jag vill inte lägga så mycket förhoppningar på en oviss framtid att jag glömmer att leva här idag just nu. Man ska ta vara på tillfällena och njuta av den dag som är, oavsett om det är vardag, helg, midsommar, jul eller nyår. Varje ny dag är ju en gåva, liksom varje nytt år.

GOTT NYTT ÅR!

En svår sits

Alltså, vid vissa tillfällen dyker det upp frågor som det helt enkelt inte går att hitta en bra lösning på. Att koka god soppa på småspik är ett sådant. Drägliga arbetsvillkor för kommunanställda kostar, men inte sjutton får omsorgsnämnden mer budgetmedel för det. Nu ska vi införa önskad sysselsättningsgrad, en god tanke men också en process som ger upphov till många frågor och mycken oro. Därför har arbetet tagit tid, förankringen har också tagit tid och den bild jag har fått har varit tydlig: Vi ska göra detta och allt ska göras för att det ska bli bra för de äldre och för alla som arbetar. Ändå blir det ramaskrin bland personalen. Både Östran och Barometern har reportage i dagens tidningar där personal från bemanningsenheten slåss för sin existens. Det är tydligt att man inte går i takt med varandra här.

Folkpartiet har försökt att lösa frågan med bemanningsenheten på sitt sätt genom att vid varje möjligt tillfälle lägga förslaget att lägga ner verksamheten. De vill nämligen inte ha någon bemanningsenhet överhuvudtaget. Det är naturligtvis ingen framkomlig väg. En så stor verksamhet behöver en rörlig resurs under överskådlig framtid, men frågan är hur stor den ska vara. Det får framtiden utvisa.

Vi måste nämligen öka personkontinuiteten för brukarna. Vi måste få ner antalet människor som våra äldre möter och på det sättet öka tryggheten och säkerheten. Det har absolut inte fungerat dåligt tidigare, men undersökning efter undersökning pekar på att brukare och anhöriga har synpunkter på dålig personkontinuitet. Vi måste också se till att våra anställda kan leva på sin lön. Det kan inte vara rimligt att vi har deltid som norm i en kvinnodominerad sektor och därmed ännu mer spär på den gamla föreställningen om att kvinnor inte behöver jobba heltid eftersom de har en make som ser till att försörja familjen. Sånt är gammalt och luktar unket.

Det enkla hade varit att skjuta till mer pengar till omsorgen. Att inse att god omsorg av våra äldre kostar pengar. Att inse att vår personal gör ett gott jobb och att de ska ha lön för vad de gör och tillräckligt med arbetstid för att kunna ge brukarna omsorg värd namnet. Att inse att införandet av önskad sysselsättningsgrad innebär stora förändringar. Förändringsarbete kostar nämligen på, både i resurser och i ansträngningar. Men så har det inte blivit. Istället ska vi dra ner på våra budgetramar eftersom vi i jämförelser med andra kommuner kostar för mycket. Dessutom har inte kommunen i stort obegränsade resurser, utan den kommunala ekonomin går på knäna i ett samhälle där man enligt traditionell borgerlig modell ska sköta sig själv och skita i andra och där gemensamma resurser ger sig ut på rymmen och hamnar i privata redan välfyllda plånböcker. Böner om ökade resurser, om möjlighet att upprätthålla och förbättra kvaliteten och om förståelse för att det handlar om människor och inte legobitar har alltså klingat förgäves, av en lång rad skäl. Jag tror och hoppas att de allra flesta inser att den ekvationen är svår. Likväl är det omsorgsnämnden som får stå med hundhuvudet när resurserna inte räcker.

Jag har arbetat med politik länge. Det här är ett av de tyngsta ärendena jag har varit inblandad i, och det är ett ärende som gör ont. Det handlar så totalt och så direkt om människor och deras väl och ve, såväl som brukare och som personal. Det går helt enkelt inte att göra som kungen och "vända blad". Det är en verklighet som måste hanteras, och jag känner mig ganska maktlös i det stora hela. Tips mottages således tacksamt på hur den till synes olösliga ekvationen kan hitta en lösning. Att vänta till en vänstervalseger 2014 känns inte direkt som möjligt även om det kommer att ge upphov till en helt annan situation där pengarna sätts i människans tjänst istället för som idag tvärtom. Det här måste ju hanteras här och nu.

GOD JUL!

Jag önskar alla läsare, även de som är helt vilse i den politiska mössan en riktigt god och välsignad jul, med tomtar och änglar och massor av glädje :-)

Och glöm inte det allra viktigaste: 

Kristus till jorden är kommen! 

Oss är en frälsare född.

Fullmäktige igår, stök idag eller är det tvärtom? ;-)

Igår hade vi fullmäktigemöte. Jodå, det var det sista före jul. Det märktes väl på sina håll att det var andra sysslor än debatt som kändes angelägna, men det hela tog sin tid ändå, främst beroende på diskussioner som, ursäkta, var felplacerade såväl i tid som i rum. Stökigt var bara förnamnet.

• Fördjupad översiktsplan över Kvarnholmen med omgivningar: Huvuddelen av debatten gällde huruvida man skulle lägga till en skrivning som redan stod i underlaget. Dessutom ville en majoritet kommentera p-avgifter i en fördjupad översiktsplan. Det är inte bara orimligt, det är rent absurt.
• Planprogram för Berga 10:2: Är det möjligt och önskvärt att placera Bovieran och en länga radhus i en liten skogsdunge i Funkabo? Hela ärendet skulle återremitteras pga formaliafel. Visst, det är pinsamt att man inte gör rätt. Förra gången blev det bordläggning pga ofullständigt beslutsunderlag. Ändå körde de borgerliga partierna igång en debatt mellan varandra som tog en god stund att lyssna sig igenom. Moderaterna slogs inbördes. Ändå visste alla att inget beslut skulle fattas igår. Frågan går tillbaka till samhällsbyggnadsnämnden. Slutsatsen bör istället vara: Gör om, gör rätt! Och se till att ta diskussionerna där och när det är dags och glöm för sjutton inte vad sakägarna har att framföra. När vi har ett komplett beslutsunderlag ska frågan upp för behandling igen. Nu blev det bara en egotrippad politisk tuppfäktning av alltihop som inte gynnar nån alls. Var är omdömet??
• Beslut om ny arvodeskommitté: Av formaliaskäl ska en ny grupp tillsättas. Den förra hade en jävsproblematik som man inte hade förutsett. Ja visst är det pinsamt. Ännu ett formaliafel, men även här gäller "Gör om, gör rätt". Ändå kunde man inte låta bli att diskutera dels den förra arvodeskommitténs resultat, dels vilka arvodesmodeller den nya ska komma fram till. Alltså, då började det bli riktigt tröttsamt. Diskussionerna i arvodesfrågan ska tas i kommittén först, sedan fälls avgörandet i fullmäktige. Hur gruppen är sammansatt är alltså ganska ointressant. Beslut tas ändå i den folkvalda församlingen. Vänsterpartiet har sin ståndpunkt klar: Vi stödjer inga chockhöjningar på 10-18% för någon. Att som Centerpartiets representant hävda att sådana höjningar "inte på något sätt sticker ut" är natutligtvis allt annat än sant. Vilken kommunanställd får sådana lyft i lönekuvertet? Vi vill se till att fritidspolitiker klarar sitt uppdrag. Det är prioritet ett. Och den uppfattningen kommer vi att framföra i arvodeskommittén och i fullmäktige när frågan ska avgöras, inte när beslut om att tillsätta kommittén ska fattas. Det var ju den frågan vi skulle avgöra igår och ingen annan.

Nåväl, det var igår. Idag är en ny dag. Idag väntar julstök, röj och tvätt för min del. Det är allt annat än meningslösa sysselsättningar. Resultat ser man direkt, och ju mer arbete man lägger ner, desto bättre blir det. Under tiden kan man lyssna på julmusik och ta en paus vid pianot då och då. En härlig mix av eftersatt praktiskt arbete och kulturutövning och kulturkonsumtion. Det är riktigt skönt att få ägna sig åt sådant någon gång ibland :-)

Feminismen tappar mark - Agera NU!

Feminismen har pressats tillbaka, inte bara i samhällsdebatten utan även i vardagen. I slutet av 90-talet kunde var och varannan kalla sig feminist och bli lyssnad på. Idag råder ett helt annat läge. Även de miljöer som vill framstå som jämställda karakteriseras av gamla patriarkala strukturer. Diskussionen har förenklats. Vi möts allt oftare av negativa attityder när vi vill använda feministiska perspektiv. Att vara feminist år 2011 har tyvärr för många blivit detsamma som att vara manshatare, en föreställning som inte bara är lögnaktig, den är dessutom rentav dum.

En radikal och samhällsförändrande feminism handlar inte om manshat och inte om makthunger. Den handlar istället om viljan att förverkliga ett rättvist samhälle som bygger på att alla människor har lika värde och ska ha lika villkor, skyldigheter, rättigheter och möjligheter oavsett kön. Den kampen kan bedrivas av såväl män som kvinnor. Det ideala tillståndet är förstås att vi alla jobbar tillsammans. Det är tyvärr en realitet att detta, som borde vara en självklarhet år 2011, tvärtom anses vara både farligt, onaturligt och utmanande.

Den feministiska klockan vrids tillbaka. Det paradoxala är att denna vridning sker samtidigt som könsskillnaderna kvarstår eller till och med ökar inom en rad områden. Utbildning på alla nivåer är fortfarande könsuppdelad vilket får till resultat att Sverige har en av Europas mest könssegregerade arbetsmarknader. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar och kvinnor jobbar i stor utsträckning deltid under småbarnsåren medan männens arbetstid till och med ökar. Kvinnor som misshandlas hotas huvudsakligen av sina män eller före detta män. Anmälningarna har ökat med 30 procent de senaste tio åren. Vi har till och med ett läge där feministisk debatt beskrivs som kränkande för kvinnor eftersom man anser att kvinnor beskrivs som offer när rådande orättvisor påpekas. Hur i all världen ska vi då kunna få till en förändring? Det första steget är ju att identifiera problemet. Utan det steget händer helt enkelt ingenting.


Ja, och det är precis det som är avsikten. Frånvaron av feministiska diskussioner konserverar nämligen den rådande ordningen. Vita medelålders män kan sitta ohotade på sina maktpositioner medan kvinnor får lära sig att deras underordning är ett resultat av den egna svagheten. Sedan fortsätter spiralen åt fel håll. Till slut är vi tillbaka på Ruta Ett. Vi har ingen levande debatt om sakernas tillstånd och ingen ställer sig ens frågan varför män har så mycket större möjligheter än kvinnor, varför män per definition ska ha högre lön och bättre jobb. Det kommer än en gång att anses "naturgivet" och orsaken är att vi inte tillräckligt målmedvetet har jobbat för rättvisa samt envetet påvisat de orimliga skillnader som finns mellan mäns och kvinnors möjligheter.


Vad vi behöver är ett allmänt uppvaknande inom ett politikområde som är ett av de viktigaste och mest eftersatta just nu. Vi måste förstå skillnaden mellan individ och struktur. Vi får inte luras av föreställningen att strukturerna inte finns eller att den rådande maktordningen är ett resultat av individuella tillkortakommanden beroende på "kvinnors påstådda bristande ambition och förmåga". Kvinnor tar i allmänhet större ansvar för hem och barn och därmed kan vi inte satsa 150 procent på lönearbete. Kvinnors karriär missgynnas av förhållande och familj, medan det för männens del är tvärtom, vilket Kvinnomaktutredningen tydligt har visat. Kvinnor lever i samma samhälle som män och påverkas av den kultur som råder och vi är mycket väl medvetna om att vi i det här läget väljer "fel" i ett perspektiv, men "rätt" i ett annat. Vi måste dock lära oss att se maktförhållandena och göra oss alla medvetna om att de finns.


Sedan kan vi agera mot dem. Ifrågasätta, stödja och inspirera varandra så att vi inte hamnar i offerfällan. Ständigt vara på vår vakt mot härskartekniker och maktstrukturer som vill förminska kvinnors rörelseutrymme. Aldrig lämna genusmedvetandet utan alltid ställa oss frågan varför världen ser ut som den gör. Inte vill vi på allvar att våra döttrar och döttrars döttrar ska behöva möta samma värld som våra mormödrar upplevde? Vill vi framåt är det dags att vi agerar här och nu. Vi måste börja med oss själva. I morgon kan det vara för sent.


Birgitta Axelsson Edström, Susanne Johansson och Mariann Karlsson


Ninjafeminister och vänsterpartister i Kalmar län

Hänsyn och sanning

Dessa eviga hänsyn!



Inte bli till anstöt
inte såra
inte förarga
dessa lättstötta
dessa lättsårade
dessa lättförargade


Men vem räknar alla dem
du skulle tröstat
och glatt
med din befriande
sanning?

(Nils F Nygren)

Moral, ja tack!

Det var väl för väl att det fanns nån form av moralisk rationalitet i Svenska Fotbollförbundets styrelse. Igår undrade man ju. En spelare som är dömd för kvinnomisshandel ska naturligtvis inte ha nån plats i landslaget. Igår sas det dock att man inte ska straffas dubbelt och att man ska hålla isär det som sker på planen och det som sker i livet i övrigt. Halledudanedej.

Självklart gäller sportsligt uppträdande såväl på som utanför planen. Det ska inte råda någon oklarhet över det. En idrottsman ska vara en förebild, och det kan man inte vara om man har misshandlat sin fd fru. Dom har fallit, och än så länge gäller den. Punkt.

Och den viktigaste frågan i alltihop: "Hur mår mamma och barn?" verkar inte ens vara intressant i sammanhanget. Så går det när patriarkala värderingar om livets delbarhet blir normen. Suck.

Elsinore

Jodå, visst måste det finnas hopp, och det finns det förstås, men vilka texter Björn Afzelius kunde författa och vilken musik han kunde komponera!

Elsinore

I ett tornrum av sten, bakom galler av järn
Och en tillsluten port av solidaste trä
Med en smärta som gror som en svulst i hans bröst
Står han och sneglar mot Sveriges kust
I dyster begrundan av sin ömkliga lott
Att försmäkta på Elsinore slott


En gång var han lycklig och fri och dansant;
En damernas gunstling, så skön och galant
En prins utan högmod, en välkommen vän
Såväl i palats som dom enklaste hem
Den siste man trott skulle få tyna bort
I tornet på Elsinore slott


Han red ut i världen i ungdomens dar
Och såg med bestörtning hur orätt det var
Att folket gick under av sjukdom och svält
För att härskarnas girighet saknade gräns
Men den insikten borde han nog inte fått
För den förde till Elsinore slott


Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott
Och allt det han tjänade skänkte han bort
Men den som får gåvor vill ofta ha mer
Och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred
Så han skördade ont av det goda han sått;
Därför bor han på Elsinore slott


En prins utan pengar bemöts med förakt
Av alla dom andra som tillhör hans klass
En ädling som vågar ta folkets parti
Blir hälsad med kyla och ögon av is
För där ondskan får råda är godhet ett brott;
Så han sändes till Elsinore slott

Så nu lever han här i livslång exil;
Förskjuten av fattig, föraktad av rik
Vågorna glittrar i rött och i guld
När skymningen sänker sej vid Öresund
Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;
Ingen friges från Elsinore slott

(Elsinore av Björn Afzelius)

Gyllene stunder

Idag kan jag pusta ut efter en hellyckad julkonsert med bästa Vox Communis. Det var så himla roligt att framföra julsånger i kubik i Kalmarsalen igår! En äkta gyllene stund var det, och den värmer mitt hjärta än. Mycket folk i publiken, en större kör än någonsin förut och en underbar stämning blev det och man svävar som på moln. Tänk vad musik kan betyda! Och tänk vilket plus det är att skapa tillsammans! Tack ALLA i hela kören! Ni är guld värda allihop! Tack Åke Eklund och Christer Svensson i kompet och våra solister Lotta Lindmark, Marie Flobrandt, Pierre Edström, Anna Hermansson, Jeanette Bernspång, Monika Lundgren och Rolf Johansson. Tack Aktiv Fritid som ger oss möjligheten att finnas, till Ewerth Johannesson som fick idén för fem år sedan och till Scenteknik som hjälpte till med allt praktiskt igår! Tack till Stage4You som såg till att kvällen fick ännu större musikalisk bredd! Och TACK för de underbara blommorna jag fick! De pryder sin plats i vårt vardagsrum fram till dess att granen kommer in.

Livet kan vara härligt ibland. Att skapa tillsammans gör att man blir glad. Ja ja, jag ÄR politiker men jag är också människa av kött och blod, ande, själ och kropp. Jag tycker att det är viktigt att poängtera det ibland, och det är därför jag inte bara skriver om politik här. Man är politiker ALLTID, men man är människa precis lika mycket ALLTID. Annars vore man ingen vidare politiker.... Därför tror jag att det är livsnödvändigt att se till att alla delar av en får näring.

Kulturen fyller så att säga sin plats för ett meningsfullt och friskt liv, och det tror jag att fler än jag behöver. Har du inte prövat att skapa, gör det! Hitta en kör att sjunga i. Gå en målarkurs. Lär dig spela gitarr, kyrkorgel eller ukulele. Gå med i en amatörteatergrupp, eller skapa en själv. Förgyll livet. Det mår du bra av!

Trött men ser framåt :-)

Då är man på väg hemåt igen, ännu på ett tåg som håller tidtabellen och som är varmt och skönt. Jag tror och hoppas att det gäller hela hemresan. Det är bättre att vara optimist än pessimist i varje fall. Fördelen med att välja glädje i förtid är att det värsta som kan hända att man varit glad i onödan. Det kan jag våga riskera. Jag är på mitt modiga humör idag ;-)

Annars är jag rätt trött i huvudet efter två intensiva dagar med partistyrelsen på underbara Syninge Kursgård. Det var första gången, kanske den enda någonsin, som jag fick sitta ordförande på ett PS-möte, och med gott stöd av Hans Linde som delade uppdraget med mig så gick det ändå rätt bra. Det mest speciella med det här mötet var ju att det var mandatperiodens sista. Nästa gång vi ses är på kongressen i början av januari och då väljs en ny partistyrelse. Det var alltså lite ”Sista natten med gänget”-feeling. Stämningen var god! Och så fick Hans och jag tacka av Lars Ohly och Anki Ahlsten som lämnar sina uppdrag som partiordförande och partisekreterare. Det kändes ju onekligen lite speciellt, men vi gjorde det i den minimalistiska stilen. Kongressen lär bli mer maxad på just det området :-)

Och så presenterade valberedningen sitt förslag till nu partiledare. Ulla Andersson, Hans Linde, Rossana Dinamarca och Jonas Sjöstedt har kuskat land och rike kring i en valprocess som saknar motstycke i svenska partiers historia om vi ska prata öppenhet. Andras valprocedurer bleknar i jämförelse. Vi har fyra som vågar ta fajten, andra har knappt en. Jag är jätteglad över hela processen och över den kamratliga ton som har präglat den, och jag är djupt imponerad av dem alla fyra, liksom av valberedningen som har haft ett oerhört svårt arbete. Nu är det upp till kongressen att fatta beslut, men Jonas är ett mycket bra val av valberedningen och framtiden ter sig ljus :-) Full fart framåt!