Nu ska jag träna hemma!

Det började oroligt

Sedan blev det alltför soligt

Det är rent otroligt

Att minnet blir så roligt

..och det beror till mycket stor del på mina sjukgymnaster Carina och Annika som har peppat och bidragit med stor kunskap och djupt engagemang. Jag skulle vilja ge dem både blommor och blader, men istället blev det något annat som kan göra gott. Blommorna får de här på bloggen. De håller sig längre ;-)

Tack  till fantastiska Carina och Annika! Ni är guld värda!

Idag gjorde jag mitt (förhoppningsvis) sista rehabpass på länssjukhusets ortopedgym. Nu har jag fått ett program med mig hem att utföra två gånger i veckan för att på det viset utveckla rörlighet och styrka i min skadade och opererade vänsteraxel. När jag började gå på rehab hade jag 22% funktion, idag har jag ungefär 70%. Det har alltså hänt en hel del, men det finns mer att göra innan jag får slå mig till ro.

Vilken fantastisk vård jag har fått! Jag är tacksam in i hjärtat över vår gemensamma sjukvård som har tagit hand om mig och gett mig möjlighet att komma tillbaka, samt över min arbetsgivare Sensus Östra Götaland som har ställt upp med tid och stöttning. Ett speciellt tack går förstås till kollegan Elisabeth som fått bidra med allt från håruppsättningar till tunga lyft när det var som värst och utvecklingen stod stilla. Det blev ett besök i sjukhuskyrkan på vägen ut idag, med en sammanfattande liten tacksägelsebönelapp. Tack alla!

Sjukhuskyrkan är en plats både för glädje och sorg, oro och tacksamhet.
Jag har nyttjat den för alla möjliga olika sorters känslor.
Vi behöver sådana rum i livet.

Nu kör jag vidare, något äldre, något mer reparerad men med energi ändå till styrka och rörelse även i vänsterarmen! Min vänsterkrok har alltid varit fruktad, inte minst av dem till vänster ;-)