Jag sitter och läser... Det är trögt, men det är bara att harva vidare, sida efter sida. Just trögheten kan tjäna som incitament att kämpa på. Jag kände nämligen samma sak förra veckan när vi skulle starta upp kyrkokören. Det var som att tvinga sig upp för en lodrät bergvägg dagarna innan första repetitionen, men jag höll ut. När övningen var över var jag gladare och lättare i sinnet än jag varit på mycket länge. Ibland blir man så hårt ansatt. Det finns krafter som vill få en att ge upp, att lägga sig ner platt och låta världen utvecklas åt fel håll. Det vill inte jag. Jag vill göra min del, den del som jag har fått i uppdrag att utföra, och jag måste lita på att kraften kommer.
Och så kommer man då och då fram till små guldkorn, ibland i verkliga livet och ibland i litteraturen. Detta är ett sådant:
 |
Foto direkt ur Hood, Hill & Spilka (s 101): The Psychology of Religion:
An empirical Approach (4th ed). New York:The Guilford Press. |
Nej, det där gick nog inte så bra i längden. Kamrat Stalins gloria bleknade med tiden, inte bara i det katolskt präglade Polen utan även i resten av världen, och barn går inte på vad som helst. Man kan dock inte annat än bli rätt uppiggad av tanken på en del människors höga tankar om sina egna förmågor. En liten gnutta av det självförtroendet vore inte fel att kunna ta del av då och då ;-)
Men jag litar mer på Gud än på Kamrat Stalin, åtminstone numera ;-) Gud vinner stort i längden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar