Jag satt med en god vän över en kopp kaffe och funderade över
läget i vår del av världen. Vi kände i stort sett samma sak: Det är tungt nu.
Det är inte nog med att rasismen breder ut sig, att mer eller mindre oskyldiga syndabockar
utses på löpande band, att skoningslösa mediadrev går över lik och att
respekten för medmänniskan går förlorad. Vi har också ett politiskt läge där
det verkar vara viktigare att uppnå makt genom att svära sig fri från ansvar än
att skapa en bättre värld. Just nu är det på tapeten att prata om odugliga och
livsfarliga luftstrupar av plast. Hur står det till med den politiska viljan?
Är den också numera av plast istället för av blod, svett och tårar? Det går
utför med vårt samhälle, och det är inte invandrarnas fel. Det är den bristande
bildningens och den överflödande egoismens fel. Det är tungt nu, och inte blir
det mindre tungt av att se en framtid där terrorbalansen i världen skulle kunna
få herrarna Trump och Putin i var sin ände av repet.
Vi, som var och en på sitt håll och på sitt sätt, försöker ägna oss åt att sprida glädje och skapa tillsammans med andra behöver mental coachning för att orka med. Det känns nästan makabert. Hur länge orkar man sprida optimism om pessimismen fyller ens inre? Hur länge orkar man vara altruist när misantropen invaderar själslivet? Det känns ensamt.
Men där tror jag att vi tänker fel. Vi är inte ensamma. Vi är många som känner likadant. Vi kan alla göra läget lite bättre, men det skulle kännas långt bättre, och vara långt mer effektivt, om vi kunde arbeta tillsammans. Vi är inte ensamma, men vi måste vilja se varandra. Vi måste våga tala med varandra. Vi måste våga synas, och vi måste våga höras. Med tystnaden kommer vi nämligen inte långt. I tystnaden och passiviteten frodas ju ogräset istället för de vackra blommorna.
Det är hög tid för ett folkligt uppror mot ondskan, dumheten, egoismen och okunskapen! Är du med? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och tillsammans kan vi göra en hel del. Dina idéer är viktiga, mina idéer också. Vi måste säga NEJ tillsammans och vi måste själva skapa de alternativ som vi kan säga JA till. Vi börjar NU!
Annars blir det ännu tyngre, och kanske blir det helt enkelt för sent.
Vi, som var och en på sitt håll och på sitt sätt, försöker ägna oss åt att sprida glädje och skapa tillsammans med andra behöver mental coachning för att orka med. Det känns nästan makabert. Hur länge orkar man sprida optimism om pessimismen fyller ens inre? Hur länge orkar man vara altruist när misantropen invaderar själslivet? Det känns ensamt.
Men där tror jag att vi tänker fel. Vi är inte ensamma. Vi är många som känner likadant. Vi kan alla göra läget lite bättre, men det skulle kännas långt bättre, och vara långt mer effektivt, om vi kunde arbeta tillsammans. Vi är inte ensamma, men vi måste vilja se varandra. Vi måste våga tala med varandra. Vi måste våga synas, och vi måste våga höras. Med tystnaden kommer vi nämligen inte långt. I tystnaden och passiviteten frodas ju ogräset istället för de vackra blommorna.
Det är hög tid för ett folkligt uppror mot ondskan, dumheten, egoismen och okunskapen! Är du med? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och tillsammans kan vi göra en hel del. Dina idéer är viktiga, mina idéer också. Vi måste säga NEJ tillsammans och vi måste själva skapa de alternativ som vi kan säga JA till. Vi börjar NU!
Annars blir det ännu tyngre, och kanske blir det helt enkelt för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar