Stort hjärta och Ove

Vi har varit på bio. För första gången i historien har jag varit på bio på nyårsdagen. Vi såg "En man som heter Ove". Det var fantastiska rollprestationer rakt igenom, och filmen spelar verkligen, precis som boken, på många strängar. Det är skratt och det är tårar, det är irritation och det är pinsamheter. Det är livet som visar sig.

För det är helt enkelt så: Det är igenkännandet som är starkast. Man känner igen Ove. Ett antal sådana gubbar finns helt klart i närområdet, men det starkaste igenkännandet är ett helt annat. Man känner nämligen igen sig själv. Tjurskalligheten, envisheten, insnöandet, rutinerna... Allt det där känns nästan plågsamt nära och påtagligt. Och vet ni, jag tror att det är meningen. Jag tror inte att det är bara jag som känner så.

Ove dog av för stort hjärta. Jag vill nånstans hoppas att även det kan hitta sina paralleller hos biopubliken. Är det något vi behöver så är det stora hjärtan, kanske inte främst för att dö av utan för att kunna leva. Tillsammans.