lördag, januari 09, 2016

Make love, not war!

Ja, sånt kan man också hitta i brevlådan... Igår låg det där, ett lite sladdrigt kuvert med handskriven adress på (en reaktion på en debattartikel som återges här på bloggen). OK, jag var inte på bästa humör i förväg. Jag hade spelat på två begravningar (det är för övrigt mycket meningsfulla uppgifter som jag värderar mycket högt!) och sedan åkt iväg till arbetsrummet för att reda ut min tidsrapportering för föregående månad. På det tredje försöket gick det. Tror jag. Jag brukar inte ha problem med administrativa system, men det här prövar mitt tålamod till bristningsgränsen. För er som är initierade: Inte en enda sur röd gubbe visade sig på hela formuläret och ÄNDÅ så förvägrades jag att signera! Va??? Men till slut, utan att jag vet varför, så fanns rutan där ändå. Ja ja, det hade säkert gått bättre om jag hade ätit mer än två minimala bananer sedan frukost. Jag vet ju det. Också.

Men så kommer man då hem till detta. Jag vet faktiskt inte vad den här anonyme avsändaren trodde att min reaktion skulle bli. Skulle jag darra av skräck? Skulle jag börja gråta? Skulle jag direkt ställa mig vid fönstret för att se om någon stod och spionerade på mig? Skulle jag börja gnälla om att det är så synd om mig för att man inte får tycka och uttrycka vad man vill i det här landet längre? Nej just det, jag är ju inte SD-sympatisör. Då hamnar man liksom inte där. Eller tror hen att jag ska bli tyst nu? Att ett illa skrivet meddelande på en lapp från ett billigt anteckningsblock skulle få mig att ge upp en demokratisk rättighet och dessutom rasera min vilja att förbättra det samhälle vi lever i? Nej du gubbe lille, så blir det inte, även om du slösade bort portot på mig och lät ditt ynkliga lilla gny gå mellan Kalmartrakten och Alvesta tur och retur innan du vågade framföra din åsikt.

Men visst är det tragiskt ändå. Som en av mina vänner konstaterade: Av handstilen att döma en man född på 30- eller 40-talet och inget att ligga vaken för. Så klart är det så, och dumhet har alltid funnits. Jag känner mig varken utvald eller särskilt utsatt. Jag tycker mest att det är tragiskt.

Och tänk vad det där frimärket, det kuvertet och den papperslappen hade kunnat betyda om det hade använts till att sprida kärlek mellan människor istället. Nu blev det bara en liten fredagsknorr, om än av det lite mindre trevliga slaget.

Make love, not war!

Inga kommentarer: