Sorglig brist på fantasi

Insändare i östra Småland 3 feb 2015

Min årsgamla motion om att utreda förutsättningarna för en kommunal bostadsförmedling har passerat kommunfullmäktige. Där konstaterade man att situationen redan nu är så bra som den kan vara samt att den idé jag föreslog var ”uddlös” då lagrummet som skulle tvinga privata hyresvärdar att lämna lediga lägenheter till en gemensam bostadsförmedling saknas. Det är väl inte utan att man drar en viss suck av indignation. Det finns väl få motioner som är mer uddlösa än sådana som förespråkar att kommunen följer en tvingande lagstiftning? Det är ju ungefär samma sak som att nu lägga förslaget att kommunen ska ha bibliotek.

Nej, kommunens beredning har missat själva huvudpoängen i min motion. Den var nämligen att sätta de bostadssökandes behov i fokus och arbeta utifrån de förutsättningar som finns. Detta behov är i dagsläget väldigt långt ifrån att vara tillgodosett, och det är något som även Hyresgästföreningen tydligt har påpekat. Den djungel av sökvägar som finns för dem som redan har kontakter överglänses endast av den svårgenomtränglighet som den upplever som inga kontakter har. Min idé var att utforma en bostadsförmedlingsverksamhet som ett vinna-vinna-koncept för både bostadssökande, hyresvärdar och för en kommun som vill växa. Den chansen tog man alltså inte. Det är faktiskt lite sorgligt.

Jag tror inte att privata hyresvärdar per definition måste tvingas till att värna sina nuvarande och blivande hyresgästers bästa. Jag tror tvärtom att det finns intresse att samverka för en god utveckling i Kalmar. Ingen tjänar nämligen i längden på att det råder oreda i bostadsfrågan. Vi är alla betjänta av att inflyttande och ungdomar får någonstans att bo, men det krävs lite fantasi, nytänkande och okonventionell problemlösning för att nå dit. Ett tvingande lagrum är sannolikt inte den bästa vägen. Den fria viljan och samarbete är bättre.

Men det ansåg inte kommunfullmäktige. Därför ser det mörkt ut för den som vill flytta till Kalmar och som söker en hyresrätt att bosätta sig i. Jag beklagar att fullmäktiges ”det gaur inte”-mentalitet och brist på fantasi lägger hinder i vägen för en växande kommun. Är det i själva verket så att rädslan för nya idéer och perspektiv genom nya invånare i kommunen är större än viljan att utvecklas och växa?

Birgitta Axelsson Edström