Debatten om oskarshamnaren Håkan Juholts tid som
partiledare har fått nytt liv efter Daniel Suhonens bok. Nu har även Juholt
själv reagerat. Frågan är långt större än hur Socialdemokraterna under 2011
hanterade sin partiledarprocess. Att leda ett parti som Socialdemokraterna
kräver sin kvinna/man, och vem som klarar det bäst är inte min sak att bedöma.
Det är en fråga för partiets medlemmar. Juholtprocessen sätter dock fingret på
en oerhört viktig punkt: Hur har partipolitiken utvecklats?
Vi ser en generell omsvängning i politiskt fokus från att
bygga ett samhälle till att skapa en maktposition åt det egna partiet. Det
handlar om att ställa ideologi mot pragmatik och samhällsbygge mot partitaktik.
Vi ser en sammanblandning av mål och medel på alla nivåer. Partipolitiken och
partiapparaten är självklart det medel man ska använda för att skapa det
samhälle som ideologin beskriver, men hur ser det i ärlighetens namn ut idag?
Jakten på goda placeringar i diverse ”kundmätningar” och räkning av antal
nyinflyttade och antal gästnätter under sommarsäsongen har blivit det viktiga.
Det är viktigare att mäta antalet evenemang under ett år än att verkligen se
till att människor mår bra. Det är nämligen sådana kalla fakta som kan lyftas
fram i valrörelsens sista skälvande veckor. Det är ju då man vinner valet.
Självklart ska vi räkna och mäta, men det har gått för
långt. Vi har mängder av professionella som har i uppdrag att göra det, men att
vara politiker är ju något helt annat. För att bli framgångsrik som politiker
vänsterut idag räcker det inte att vara ideologiskt övertygad och brinna för
rättvisa och solidaritet. Det är snarare ett hinder. Det viktiga för en
politisk ledare är istället att omge sig med slipade medarbetare med förmåga
att spela taktiskt. Det innebär naturligtvis också att man måste köpa spelets
regler. I dessa regler ingår att undvika att problematisera och diskutera det
jag gör här: Frågorna om vad vi egentligen håller på med, vad som är medel och
vad som är mål. Så betedde sig inte Håkan Juholt. Han var istället alltför
tydlig med vad han ville. Han ville bygga ett samhälle fundamentalt skilt från
den egokapitalism som karakteriserade Reinfeldts tid vid makten.
Det visade sig vara ett ödesdigert misstag. Att lida
brist på taktisk kompetens är nämligen omodernt, men hur omodernt det än är så
medför förskjutningen från ideologi till taktik, och från viljan att skapa ett
samhälle till viljan att vinna nästa val, en stor fara: Politiken tappar
nämligen själva hjärtat. De som har ett brinnande hjärta och vilja att förändra
tröttnar. Blodfattig retorik skapar inte engagemang och kall taktik skapar inte
entusiasm. Följden blir, för att använda ett begrepp från marxistisk teori,
alienation. Det är i det läget de vulgära missnöjesyttringarna får sin chans. Vi
såg det i valet för snart två månader sedan.
”Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej.
För de flesta är det en livsnödvändighet” sjöng Björn Afzelius. Jag håller
med. Vi måste förstå allvaret i det som sker och agera därefter. Frågan handlar
inte om vem som ska leda Socialdemokraterna eller för den delen något annat
parti. Frågan är istället hur vi ska bygga ett samhälle där människor kan må
bra och där var och en känner att deras röst och vilja betyder något. Jag tror
att den etablerade och numera ytliga partipolitiken snart förlorar slaget. Det
är hög tid att arbeta på ett mer grundläggande och seriöst sätt. Då måste många
röster höjas men också lyssnas på. Visst är det roligt med en valseger och en
stark majoritet i ryggen, men ska man kunna få en klok och hållbar utveckling
så är det viktigt att lyssna. Det är nämligen människorna som är de viktiga,
vad än de slipade taktikerna säger. Det är de ärliga och mänskliga rösterna som
en demokratiskt framröstad ledare är satt att företräda. Målet är att skapa det
hållbara samhälle som de rösterna behöver, inte att ge det egna partiet två
mandat till i nästa val.
Birgitta Axelsson Edström
Teol stud Kalmar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar