torsdag, oktober 16, 2014

Bättre att säga JA

Nu blev det så där mycket på en gång igen.... Och jag har svårt att värja mig. Jag ser hur almanackan tecknas in och tiden för att läsa det som måste läsas krymper. Dessutom snurrar mycket i skallen kring julkonsert och annan musikmedverkan just nu, men det är ju positiva bekymmer som vi löser tillsammans. Det kan man inte göra ensam... men jag borde lära mig att säga nej lite oftare, för min egen skull.

Eftervalsdebatten pågår ännu medan olika lokala konstellationer presenteras som ska styra kommunerna i länet. Det är nya samarbeten som föds och gamla som går i graven. Man kan ju inte säga annat än att det är en spännande tid vi lever i, om det än inte gäller min hemkommun. Där går det i gamla vana hjulspår. Tre vise män fortsätter att styra skutan. I Borgholm blir det däremot maktskifte och i Torsås verkar Folkpartiet ha övergett den borgerliga alliansen (i den mån det har funnits någon) och det blir C-förlust på båda ställena. I Nybro har dock Centern precis som jag tippade i förväg rönt stora framgångar. Det är lite gungor och karuseller, och som det ser ut har just Centerpartiet hamnat i karuseller på en del håll som de kanske inte gillar, men så ser politiken ut. Inget är säkert. Vart fjärde år ritas kartan om.

En sak som dock är säker är mitt gamla partis prioritering av valfråga. I hur många valrörelser har vänstern stått för nej-budskap? Det handlar om oräkneliga exempel tyvärr. Nu höjs ju röster om att det var alldeles för mycket nej den här gången, men den uppfattningen kanske måste modifieras en aning. Det var inte för många nej. Det var ETT som överskuggade allt annat, och det gav en tiondels procentenhet mer i valresultat, och partiet nådde inte ens hälften av det stöd man hade 1998 när Schyman var partiledare. Det nya var ju inte att V sade nej. Det nya var att V sade BARA ETT nej, men det var desto större och tydligare. Men, som jag har sagt tidigare, det är roligare att säga JA. Frågan om vad man säger ja till när man säger nej är dock en aning svårare att formulera svaret på, men det måste handla om den värld man vill skapa. Det är berättelsen om den, alltså visionen eller målet, som kan inspirera och engagera. Den ingrediensen saknades i år. Igen.

Tyvärr fanns den väl i ärlighetens namn inte någonstans bland våra riksdagspartier, möjligen med undantag av MP som brukar våga ta ut svängarna lite mer än de andra och vi i FI som föll på målsnöret med en framtidsinriktad och ifrågasättande ansats som av så många uppfattades som hotfull just för att den pekade på det nödvändiga: En ny inriktning behövs! Dock lär MP få uppleva realpolitikens alla sidor när de nu sitter i en regering tillsammans med (S)torebror. Jag har mina misstankar: Även om man är stor är man inte alltid snäll. ;-) Inom ett område tror jag dock på framgångar: Utbildningspolitiken. Där är det, efter Björklunds styre mot bättre vetande, mer eller mindre öppet mål för både MP som har den tunga ministerposten och för S som håller i pengapåsen.

Vardagen rullar nu vidare mot okända mål. Vad döljer sig där? Ingen aning. Vad som finns i det förflutna vet jag dock med all säkerhet, och sådant är det ju lite inne att skriva böcker om nuförtiden. Ha ha, det kanske vore nåt? Inte Partiledaren som klev in i kylan utan snarare Den politiska sekreteraren som klev ut genom frysboxen och försvann. Fast jag vet inte om jag har någon lust. Det är roligare att se framåt än att gräva ner sig i gårdagen, och kanske är det därför jag alltid hellre säger ja än nej på de flesta områden. Det är ungefär som när det gäller valstrategi: Det är bättre att säga ja till framtiden än att säga nej till dåtiden.



Inga kommentarer: