Vem ska hjälpa mormor?

Alla blir äldre. Vi kommer att hamna i situationer när vi behöver hjälp för att klara vår vardag. Det är inte längre ovanligt med oro inför vad som händer när hälsan vacklar. Kommer man att få de insatser man behöver? Och kommer de att utföras på ett professionellt sätt?

Vår äldreomsorg är inte självgående. Den hänger på att vi ger den de resurser som krävs. Det handlar om välutbildad personal i tillräcklig mängd, om rätt till heltidsjobb och om trygga anställda som vågar säga vad de tycker och som därmed förbättrar verksamheten. Det handlar också om att lyssna på brukare och brukares anhöriga. Rätt till inflytande över verksamheten från brukare och från personal ger god omsorg.

Vi måste också vara beredda att betala löner som man kan leva på. Vi har problem med att rekrytera välutbildad personal, och söktrycket till gymnasiets omvårdnadsutbildningar är alldeles för lågt i förhållande till framtida behov av arbetskraft. Det hänger självklart ihop med dåliga arbets- och löneförhållanden. Vill vi ha en omsorg värd namnet måste vi vara beredda att betala vad det kostar, och vi måste ge den personal som i dag sliter under oacceptabla förhållanden credit för vad de gör.

Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” är angelägen. Vänsterpartiets svar är att vi tillsammans och gemensamt ska hjälpa mormor, genom bland annat ett långsiktigt äldreomsorgslyft med satsningar om fyra miljarder kronor fördelat på tio år. Vi vill till exempel återinföra utbildningsvikariaten så att den stora kostnaden för utbildning, nämligen att anställa vikarier, blir löst för kommunerna.

Ingen ska behöva oroa sig för att inte få den hjälp man behöver när man blir gammal. Det är inte värdigt ett modernt välfärdssamhälle på 2000-talet.

Jag är med er!

Ofta jag känner mig ensam och rädd
och min tro verkar liten och svag
Framtiden syns mig så hotande mörk
och av ångest förmörkas min dag


men som lärjungaskaran
får jag höra igen dessa ord
som blev början på nåt nytt
när Han sa:
Jag är mer er alla dar intill änden
om ni litar och tror på mitt ord
om ni litar och tror på mitt ord
(Lars Mörlid)

Det var tonsättningen av dessa ord som jag valde att spela som postludium idag i kyrkan. Det passade faktiskt riktigt bra, både till en predikan som handlade om bönen och till en gudstjänst som i stora stycken handlade om det mänskliga i förhållande till det gudomliga. Det mänskliga är inte problematiskt. Det är ju till människor vi är skapade! Det problematiska är att vi ofta känner oss misslyckade och otillräckliga. Det verkar höra till det mänskliga livet att ständigt hamna i situationer där man väljer det man tror är rätt men andra lyckas ändå få en att känna sig skyldig till nåt fel.

Vi kan inte vara alla till lags. Det faller på sin egen orimlighet. Vi SKA inte vara alla till lags heller. Visst, det kan kännas ensamt ibland, och det kan vara hårt att stå fast vid sin övertygelse när andra hela tiden kritiserar och letar fel. Vi vet ändå att vi har uppbackning, ända intill änden. Man är inte ensam. Det finns alltid en hand att hålla i, och när stegen blir för tunga att gå får vi helt enkelt lita på att vi blir burna. Den handen orkar bära oss allihop. Var inte rädd!

Skobekymmer

Jag är nog hopplöst omodern.... I morse slängde jag på mig mina sandaler som vanligt, men efter ett par meter på cykel så fattade jag att det faktiskt är HÖST nu. Nåväl, klockan var för mycket så jag vände inte om. Fötterna förfrös inte i varje fall, bara nästan.... Nu vet jag att fötter tål åtta grader och snålblåst i sommarsandaler.

Nu har jag emellertid fått en insikt till. Mellansteget mellan sandaler och vinterkängor finns inte. Det är numera den förlorade länken i skoaffärerna. Där finns så gott som bara vinterkängor, med eller utan foder. Jag behövde ju SKOR. Det borde finnas såna i en SKOaffär. Det hörs ju på namnet.

Det blev inget köp. Det är bara den 16 september idag. Jag vägrar att ta på mig kängor redan. Å andra sidan så sparar jag på nagellack. Nu lär jag få blå tånaglar alldeles gratis. :-) Hoppas att såna är mer inne än vanliga hederliga skor.

Nötskrikan

Idag har jag varit och sett nåt spännande igen! Kontrasten mot gårdagens besök i äldreomsorgens dagverksamhet är stor, men det är ändå kommunal kärnverksamhet detta också. Kommunen satsar stora pengar på att bygga om och bygga till i vårt centrala idrottscentrum i kvarteret Nötskrikan (Kalmar Sport Center blir namnet, inte klockrent för en lingvist....). Där pågår bygge av ny träningsishall (med läckert gröna väggar inuti!), nya lokaler för både kontor och träningsverksamhet och en ny entré till hela bygget är äntligen på gång. Invigningen sker snart! Det är en låååååång process som har lett hit, men äntligen händer det nåt. Behovet av mer isyta är väl känt sedan många år, och jag glädjer mig åt att såväl hockey som konståkning får bättre möjligheter att träna nu. Vår gamla ishall (som ju också behöver byggas om eller helst ersättas av en ny men det ligger ett par år framåt i tiden såvitt jag kan se nu i alla fall) har varit otillräcklig länge. Sporthallsområdet kommer att höja sin attraktionskraft och bli mer tillgängligt i och med att det efter snart 50 år får en entré som man kan identifiera som en entré. Det blir lättare att hitta in om man ser ingången, liksom ;-) Vi har kämpat länge, föreningarna har kämpat ännu längre i motvind men nu blir det resultat. Skönt!

En kommun har ansvar för mycket. Bland det allra viktigaste är att vi tillsammans ska skapa en livsmiljö som är positiv för alla som vill bo här. Idrott, kultur, skola, äldreomsorg, socialtjänst, parker, vägar.... Allt spelar roll. Ska vi lyckas i det läge vi har, med begränsade resurser och en regeringspolitik som bygger på att alla ska vara friska och arbetsföra (resten "finns" liksom inte) måste vi samarbeta, över förvaltnings- och nämndsgränser, mellan kommun och föreningsliv, mellan människor som vill arbeta för samma mål. Samverkan, samarbetsförmåga och respekt för våra olika kompetenser och möjligheter är orden för dagen samt insikten att allt och alla behövs. Det är så man bygger en hållbar kommun.

På besök i verkligheten

Idag har jag varit "ute i verkligheten" som Kurt Olsson så träffande brukade säga. Den här gången hade jag förmånen att få hälsa på i en av äldreomsorgens dagverksamheter. Det var Prästgårdsvillan som öppnade sin dörr för mig under förmiddagen. Dit kommer man 2-4 dagar i veckan mellan ca 09 och 15 och umgås med andra.

Det blev ett par härliga timmar! Tack Anita och ni andra i personalgruppen som jobbar där och som släppte in en vilsen och okunnig politiker som jag! jag träffade, utöver den glada personalen, ett drygt tiotal äldre damer med gott om glimtar i ögonen som åt frukost, diskade, fixade frukt till mellanmål och förberedde lunchen tillsammans. Det var många samtalsämnen som hann att avhandlas och skratten avlöste varann. Tänk vilka unga hjärtan man kan ha även om det var länge sedan man föddes!

Dagverksamhet som denna betyder oerhört mycket om man bor ensam. Man får möjlighet till social samvaro, kan laga mat tillsammans och äta tillsammans (vem tycker att det är speciellt kul att äta ensam jämt?) och man tar sig en liten promenad med andra som vill gå ut och få lite frisk luft. Till och med disken blir ju rolig att hantera om man är flera!

Vi måste våga satsa på äldres livskvalitet. Det är kanske inte lika glassigt som storstilade byggprojekt eller flashiga playor mitt i stan, men det är absolut inte mindre viktigt, snarare tvärtom. Vi måste förstå att vi behöver ge personalen möjlighet att göra ett bra jobb utan att bli utsliten i förtid. Vi måste öka bemanningen. Vi måste se till att göra arbetsplatserna attraktiva med god arbetsmiljö och betala en lön som man kan leva på. Visserligen får man tusenfalt tillbaka när man ser att det man gör betyder något för andra människor, men man kan inte köpa bröd och betala hyran med känslor av tacksamhet vilket en del verkar ha trott när man ser på löneskillnaderna mellan manliga och kvinnliga yrken. Konstigt nog är det bara kvinnor som förväntas leva på känslor och luft medan män måste ha pengar att betala med.

Vi blir alla gamla framöver, om inte något oförutsägbart händer. Hur vill vi leva då? Det är hög tid att ta den frågan på allvar. Vill vi ha en äldreomsorg värd namnet? Ska vi kunna lita på att vi allihop, utan tanke på hur tjock den egna plånboken är, får den hjälp vi behöver när vi inte längre klarar allt på egen hand? Då måste vi ta konsekvensena av det. Det vi då måste göra är att bygga upp och bygga ut en äldreomsorg som finansieras och styrs gemensamt. Det är nämligen TILLSAMMANS vi kan fixa det, om vi vill göra det bäst.

Vi SKA dit!

I måndags hade jag den stora förmånen att få vara med då Vardagens Dramatik hade interaktiv teater för Kalmarsunds gymnasieförbunds medarbetare. Föreställningen handlade om en skola som skulle genomföra ett jämställdhetsprojekt som syftade till att öka medvetenheten om att man själv agerar fördomsfullt. Vi träffade en ganska dålig rektor som inte förmådde vara ledare, en sprudlande jämställdhetspilot i form av en förskollärare som genast blev nedtryckt av biologiläraren på högstadiet som ville prioritera undervisning istället för jämställdhet, en idrottslärare med tonårskomplex och en vaktmästare med båda fötterna på jorden och alltid redo att stötta de kvinnliga medarbetarna med att fixa och dona och de manliga med att låna ut lämpliga verktyg. Ja, det är en föreställning som man kommer att minnas länge. Den var SÅÅ bra. Att vi i publiken dessutom kunde föra ett samtal med var och en av karaktärerna efteråt är naturligtvis ett extra plus. Oj oj oj så många igenkännande skratt det blev, samt en och annan tankeställare förstås. Det allra mest pinsamma är väl att man känner igen de mest framträdande negativa sidorna hos de olika karaktärerna i sitt eget beteende. Eller så kanske jag var ensam om det..... eller?

Fördomar finns, hos mig också. Att agera stereotypt är inte så ovanligt. Det sker hela tiden. Det är inte bara strukturerna det är fel på, det är vårt eget beteende som vi behöver ändra, och det första steget är att våga titta på sig själv och faktiskt ärligt och krasst säga "Hör du, skärp dig!". Det känns väl sisådär, men det är enda vägen.

Det vi också vet är att vi inte är ensamma om att själva förstärka den rådande köns- och genusordningen. Vi är skyldiga i det här fallet allihop, och därför är den här typen av igenkännandeprocesser så viktiga, men det är bara det första steget. En av de sista frågorna vi fick att diskutera i bikupeform var "Tänk, i morgon när du kommer till jobbet har det skett ett mirakel. Din arbetsplats är helt jämställd! Hur ser det ut då?". Och då blev det faktiskt ganska tyst. Tyst hade det minsann inte varit tidigare utan aulan ljöd av diskussioner i anslutning till de övriga frågorna. Vad betyder en jämställd arbetsplats? Är den så långt borta att vi inte har en aning om hur den skulle kunna se ut? Eller har vi svårt för att se konsekvenserna i det lilla medan vi bara tar sikte på det strukturella planet? Och kan det kanske göra lite ont att ifrågasätta rådande förhållanden? Ligger det inte en form av trygghet i det som är välkänt, även om det handlar om orättvisor som varken är relevanta eller motiverade?

Vi har långt kvar, men vi SKA dit. Det är inte för sent att börja idag och inte i morgon heller. Det viktiga är att vi SKA dit, för inte kan det vara rimligt att vi ska fortsätta att ha ett system som missgynnar kvinnor och gynnar män fram till dess att vi har ekonomiskt utrymme att göra något åt det? För har vi det resonemanget, mina vänner, då kommer vi ALDRIG att kunna förändra NÅT.

En liten fundering

Tänk om vi kunde lägga all den energi som vi idag lägger på att klaga på saker som vi INTE kan påverka på saker som vi KAN påverka istället. Tänk så många förändringar och förbättringar vi skulle kunna skapa då, och tänk så många besvikelser och tappade sugar vi skulle slippa att uppleva.

Alltså, jag menar inte att vi ska vara nöjda med hur saker och ting förhåller sig, utan jag menar att vi måste kunna hitta vägar att agera istället för att bara bli frustrerade över vår oförmåga. Då skulle vi både nå så mycket längre och må så mycket bättre.

Vad är kultur?

Ja, kulturfrågan är sannerligen inte enkel. Just nu debatteras den på längden och tvären, inte minst här i Kalmar län. Sveriges regioner ska skriva kulturplaner och utifrån dessa ska de statliga anslagen fördelas. Då gäller det att veta vad staten vill ha, för vet man inte det så blir det inga pengar och så vill vi ju inte ha det, eller hur?

Men kulturen är oerhört viktig. Det är den som gör oss till människor. Det är den lilla insikten som vi inte får glömma bort i ivern att framställa planer och ansökningar som ska ge oss så mycket resurser som möjligt. Vi kan alltså inte beskriva aktiviteter och verksamhet utifrån den instrumentella synen som går ut på att skriva så mycket som möjligt i linje med vad vi tror att farbror staten vill höra och på det viset få mesta möjliga utdelning. Vi ska beskriva vad vi gör JUST FÖR ATT VI TYCKER ATT DET VI GÖR ÄR VIKTIGT och visa ATT VI GÖR DET FÖR ATT VI TYCKER DET ÄR VIKTIGT. Är ni med? Vi ska visa att vi satsar så mycket vi kan här på hemmaplan, för det är DET som visar att vi tar kulturen på allvar och att vi vill ha utveckling. Det är liksom inte trovärdigt att vilja ha mer resurser till kultur om vi inte ser till att ta hand om de resurser vi har. Vi får alltså MER pengar till våra professionella länsinstitutioner om vi själva prioriterar dem. Det är ganska logiskt. Vem bryr sig MER om Kalmar läns kultur än Kalmar län självt? Här ska vi självklart satsa på kultur för att det är livsviktigt för människor, för var och en av oss, att få utveckla alla våra förmågor. Annars blir vi stympade.

Lika stympade som kulturen kan bli om vi inte fattar hur vi ska skapa förutsättningar för den, om vi envisas med att sätta sele på den och hävdar att den ska gå i den ekonomiska tillväxtens ledband. Kultur är när något växer, visst är det så. Det är det som händer när det gror i blomlådan på balkongen när vi har planterat något där. Det växer, och ju mer omsorg man lägger ner på att sköta blommorna desto mer växer de. Likadant är det med kulturen och människorna. Ju mer vi bryr oss om människorna, desto mer växer de som människor. Det slår ut blommor både här och där. Det är därmed inte säkert att vi kan mäta det direkt i kronor och ören, men vi skapar god livskvalitet och den är på många andra sätt också lönsam.

Tillgänglighet i vardagen...

Det här inlägget hade jag hoppas att få slippa skriva, men så blir det alltså inte. Idag har vi nämligen haft kommunstyrelsemöte igen. Och, vilket tände ett litet hopp hos undertecknad, en sprillans ny mikrofonanläggning var installerad med nya fina mikrofoner på små stativ som stod runt bordet. Så skönt! De små dosorna som såg ut som fickminnen och som dessutom var svåranvända är nu ett minne blott.

Men, tror ni att man använde anläggningen? Jodå, den var igång. Sen tog det stopp. Enstaka ledamöter kunde trycka på knappen (det är allt som behöver göras, ett litet tryck på en liten liten knapp) men långt ifrån alla. Alltså, det här, kamrater, det är RIKTIGT pinsamt. Rutinerade, gamla och garvade politiker som i alla möjliga sammanhang pratar och pratar om tillgänglighet, funktionsnedsättningar och handikapperspektiv, VAD GÖR NI?

Ni utesluter mig, och kanske är vi fler (vad vet jag och vad vet egentligen ni?), från diskussionerna genom att inte leva som ni lär. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ifrån tidigare, kommunjuristen har sagt ifrån, kommunchefen har sagt ifrån, andra ledamöter har sagt ifrån och likväl skiter ni rent ut sagt i att ta det till er. Ja, kamrater av regnbågens alla färger, jag tycker att det är pinsamt och jag tycker inte att jag ska behöva skriva detta, men det behöver jag.

Till slut tog jag till orda och avslutade med ett tack till alla som använder mikrofon och en uppmaning till övriga att låna mina öron en stund. "Då kanske ni använder mikrofonen i fortsättningen!". Jag tänkte att det skulle ta skruv, men gjorde det det verkligen? Jodå, men inte hos alla. Diskussionen fortsatte på en del håll precis som förut, rakt ut i luften.

Inte nog med det. När jag nu kom tillbaka till mitt kontor efter lunchen med ett allergianfall från en sminkaffär fastkletat i halsen får jag ett mail från en god vän som är svårt funktionsnedsatt i rörelseapparaten efter vårdskador. Hon kan aldrig mer sitta på en stol utan behöver en soffa. Hon skulle delta vid ett evenemang och hade sedan flera veckor tillbaka meddelat att hennes deltagande var beroende av att det fanns en möjlighet för henne att lägga ut benen i en soffa. Inte sjutton fanns det en soffa där när hon kom, och ingen hade ens brytt sig om att tala om det. Hon fick stå en timme i väntan på sitt anförande och sedan fick hon vackert ta sig hemåt. Resten av dagen är hon liggande. Det är en skam.

Kalmar kommun lär vara bra på tillgänglighet. Här var det två exempel som visar motsatsen. Det handlar inte om att de som arbetar med dessa frågor inte gör vad de ska (för det gör de verkligen med den äran!), utan det handlar om att andra inte fattar eller inte vill förstå att det de själva gör spelar roll. Tillgänglighet handlar inte bara om teknik, det handlar om att bry sig om att använda tekniken och att lyssna på de behov som finns samt att ta dem på allvar. Tillgängligheten hör inte bara hemma i tillgänglighetsrådet eller i ett handikappolitiskt program, den hör hemma i vardagen.

Som sagt: "Walk a mile in my shoes" och bär sedan den erfarenheten med dig. Känn hur det är att vara tvungen att läsa folks läppar som vänder bort huvudet från dig. Känn hur det är att vara tvungen att stå på ett ben i en timme och sedan hålla en föreläsning ståendes på samma ben. Det verkar som om sådana drastiska åtgärder krävs för att somliga ska förstå.

Bröllop fredag

Igår hade vi den stora förmånen att få dela glädjen när två goda vänner gifte sig i Kalmar Domkyrka. Grattis Lena och Ragnar och ett varmt Lycka till! Och tack för att ni valde att gifta er en fredag. Då har vi två dagar på oss att återhämta oss efter den härliga bröllopsfesten. Det behövs..... ;-)

Vem om inte vi?

Vi lever i en hård värld. Man blir hela tiden påmind om det. Det är inte bara väpnade konflikter i Afrika och Asien, frihetskamper som måste föras för en hållbar utveckling för människor och samhällen, utan vi människor gör varandra illa även i den nära miljön. Det är tungt nu, och det känns inte som om det går åt rätt håll.

Det är ju inte nog med att vi människor har svårt att hålla sams. Just nu, och inte bara just nu utan det har gällt under en lång tid, möts jag av rapporter om den omänskliga behandlingen av våra sjuka medmänniskor. De bollas mellan Arbetsförmedling och Försäkringskassa och berövas både värdighet och livskvalitet. När ingen ersättning betalas ut får man söka sig till kyrkans välgörenhetsfonder och kommunens försörjningsstöd (fast inte ens där platsar man). Hur kan vi ha det så, i Sverige, förebildslandet på välfärdsområdet, år 2011???

Vi har ett samhällsklimat som säger "sköt dig själv och skit i andra". Vi har en regering som säger "den som inte klarar sig själv ska inte ligga andra till last" och den regeringen fick nytt förtroende förra året. Vi som ville ha förändring förmådde inte locka det väljarstöd som krävdes. Vi kämpade väl, men förlorade. Det gjorde ont, men det var ett år sedan. Nu måste vi hitta på något annat att göra tills det blir val nästa gång. Att sitta och slicka såren och tycka att livet är pest leder ju inte framåt. Människor har det svårt, och vi kan inte blunda för det.

Frågan är alltså hur vi ska reda ut läget under tre år till. En stor utmaning är att se till att inte vårt sätt att vara börjar påminna om samhällsklimatet. Vi måste visa på en annan väg, den som handlar om "tillsammans, gemensamt och kamratskap". När vi träffar människor som har det svårt pga regeringens politik, människor som inte kan hjälpa att de är sjuka och som inte får mat för dagen, ska vi ge dem flygblad eller mat? Ja, det kan vara värt att fundera på. Barn som inte får den hjälp de behöver i skolan för att det inte hjälper med mer matteföreläsningar när idén med matematiken inte går att förstå, ska vi ge dem ett partiklistermärke eller lyssna på vad de behöver och försöka hjälpa till?

Nej, låt oss ta oss en funderare. Vi sitter i stängda sammanträdesrum och utför politiskt viktigt arbete. Det ska vi fortsätta med, men vi kan också göra helt andra saker. Låt oss använda den kreativitet vi har för att hitta nya vägar och nya arbetssätt. Ett politiskt engagemang har man inte för att man vill ha makt, utan för att man vill göra gott och förändra det som inte fungerar bra. Och det är väldigt mycket som inte fungerar bra i Sverige under regeringen Reinfeldt. Då kan det passa bra att omsätta vår vänsterideologi i praktisk handling, åtminstone då och då. Om inte vi på vänsterkanten gör det, vem skulle då göra det?

Tack Eva-Britt! Lycka till Mikael!

Idag har Eva-Britt Svensson meddelat att hon lämnar sitt uppdrag som EU-parlamentariker. Hon gör det med omedelbar verkan av hälsoskäl. Det är en förlust. Eva-Britt är en fantastisk människa med en alldeles speciell sorts energi. Jag beklagar avhoppet.

Ingen har någonsin i EU-parlamentet så tydligt som Eva-Britt fört kvinnors talan och uppmärksammat kvinnors orättvisa villkor i Europa. Det feministiska arbetet riskerar att tappa mycket fart, och det är bekymmersamt. Eva-Britt måste dock sätta sin hälsa främst och jag önskar henne god bättring! Vi har massor att arbeta med här på hemmaplan också, och här finns många uppdrag som väntar på en brinnande feminist med hjärtat klart till vänster :-)

Mikael Gustafsson tar över i EU-parlamentet. Lycka till Mikael! Jag vet att också du kommer att göra ett bra jobb i Europakolossen!

Öppenheten och (V)i vann!

Idag hade vi sammanträde i Kalmarsunds Gymnasieförbund. Ett ärende som stod på dagordningen var omprövning av det olyckliga beslutet från i mars då förbundets styrelse bestämde, med reservation från Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter, att stänga sammanträden för allmänheten. Övriga partier ville ha slutna möten dit varken elever, lärare eller andra hade tillträde. Jag protesterade förstås, men till ingen nytta.

Sedan fortsatte vi i Vänsterpartiet att agera. Efter att ha sänt en skrivelse till Kalmars kommunstyrelse diskuterades frågan där. Samtliga partier var på vår linje. Skrivelsen skickades till gymnasieförbundet med en rekommendation: Ompröva beslutet!

Och idag var det dags. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hoppas på. Jo, det visste jag ju. Jag hoppades att beslutet skulle ändras, men jag var inte säker på att jag vågade tro det. Men så blev det alltså! I full enighet bestämdes att styrelsemötena återigen skulle öppnas upp för allmänheten. Nu kan således vem som helst, inklusive de grupper som berörs allra mest av våra beslut, dvs elever, personal och föräldrar, vara med och lyssna.

Den offentliga skolan har ett signum som ingen annan har, nämligen den demokratiska och öppna styrningen. Det signumet förlorade vi i mars, men det har vi nu återtagit. Tack styrelsekamrater! Idag såg jag en hållning som var befriande fri från prestige. Det går att tänka om och ändra sig.

Nu kan vi börja jobba för att vår gymnasieskola, med minskade resurser, krympande elevkullar och med en okänd framtid runt hörnet, ska fungera på allra bästa sätt för eleverna. Den resan saknar minsann inte utmaningar. Det är skönt att vi kan lägga kraften där istället för att reta oss på att den demokrati vi säger att vi jobbar för inte får ge avtryck i våra egna arbetssätt.

Viktiga framtidsfrågor

Vänsterpartiet står inför stora utmaningar. Det handlar inte bara om byte av partiledare. Om framtidens Vänsterparti ska bli en starkare kraft i svensk politik måste vi fortsätta föra kampen för ett hållbart samhälle, för demokrati, öppenhet, jämlikhet och jämställdhet på nya arenor och mot tyngre motståndare än vi kanske har varit vana vid. Vi måste också förhålla oss till det faktum att vi inte längre kan agera som om vi har ett stort socialdemokratiskt parti strax till höger om oss med närmare 50% av väljaropinionen med sig. Storleksrelationerna i den svenska partipolitiska fållan har nämligen ändrat sig. Vi måste därför bygga en stark vänster tillsammans. Där ska Vänsterpartiet vara ett tydligt och självständigt alternativ, men också ett parti med vilja till samarbete för att nå resultat.

Vi har kommit en bit in på 2010-talet. Behovet av rättvisa är tydligt. Ett jämlikt samhälle som håller ihop ger större frihet för människor. En politik som ger större skillnader mellan människors möjligheter att utveckla sina liv kommer ofrånkomligt att leda till stora samhällsproblem. Orättvisorna ökar. Vi ser utvecklingen i andra länder, men också här i Sverige. Med de starka högervindarna ser vi nedrustning av välfärden, marknadsanpassning med utslagning som självklar effekt och ett allmänt hårdare klimat i samhället som i sin tur bildar grogrund för icke-demokratiska rörelser. Vi i Vänsterpartiet tänker gå i främsta ledet för att visa på ett alternativ. Svaret på våld och förtryck är inte mindre demokrati och slutenhet utan istället öppenhet och mer demokrati.

Vårt antirasistiska arbete utgår från övertygelsen om allas lika värde. Det är självklart. Samtidigt måste vi på allvar se att många människor uppfattar att politiken är ett spel över deras huvuden. Människor som känner maktlöshet mår inte väl, och det är inte förvånande att frustrationen riktas mot grupper i vårt samhälle som man uppfattar som främmande i någon bemärkelse. Vi kommer dock aldrig att acceptera främlingsfientlighet och rasism. Sådant ska bekämpas, inte med slagord utan med verksamma medel. En politik mot ökade orättvisor och klasskillnader är i sig antirasistisk, och när människor faktiskt kan påverka vad som sker i samhället kommer vi ännu längre i vår strävan att bygga upp ett samhälle som öppnar för alla oavsett ursprung. Vi ska bekämpa orättvisor, inte med fler orättvisor utan med öppenhet och rättvisa.

Vi har också en utmaning i parlamenten: När Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen och i många kommun- och landstingsfullmäktige måste Vänsterpartiet förhindra att andra partier övertar deras människosyn och dagordning. Ett litet rasistiskt parti i riksdagen är illa, men att andra partier steg för steg övertar deras politik skulle vara betydligt värre.

Miljön är viktig. En fungerande klimatpolitik ska inte handla om att predika ett rent leverne som ger ett gott samvete utan om att se de omställningar som krävs som en gemensam angelägenhet. Vi har en långsiktig och hållbar industripolitik där samhället kan investera och där nya arbetstillfällen kan växa fram. Detta kommer att gynna landsbygden med fler arbetstillfällen. Och vi ska inte jaga och skuldbelägga bilister. Istället ska vi bygga cykelvägar och se till att bussar och tåg går som de ska. Det är självklart i ett välfärdssamhälle.

Feminismen har pressats tillbaka i samhället. I slutet av nittiotalet var feminism i ropet. Nu krävs en ny offensiv. Kvinnor får ta ett allt större ansvar för att lappa ihop de hål som borgerligheten river upp i välfärdsnätet. När barnomsorg och äldreomsorg försämras blir det kvinnorna som får gå in oavlönat. Det medför att kvinnor trycks tillbaka och hindras att delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därför är satsningar på barnomsorg och äldreomsorg viktiga delar i en feministisk politik som inte bara är fina ord utan ger direkta avtryck i människors liv. Väldigt mycket mer måste dock göras. Vi i Vänsterpartiet ska med oss själva visa att jämställdhet i praktiken är både möjlig och önskvärd.

Vänsterpartiet är redo att ta ett större ansvar för det nödvändiga systemskiftet från vänster. Jag är viss om att våra kongressval i januari kommer att vara ett väsentligt bidrag i bygget av en starkare vänster i Sverige. Samtidigt är Vänsterpartiet inte bara Lars Ohly, hans företrädare och hans efterträdare. Vänsterpartiet är vi, lyssnande kvinnor och män som deltar i det politiska arbetet, tillsammans.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Ersättare i partistyrelsen
Vänsterpartiet

Grattis! Sen räcker det...

Nu befinner sig media-Sverige i småbarnsyra. Tronföljden lär vara säkrad. Det ska nämligen bli tillökning i den kungliga familjen. Grattis till de blivande föräldrarna!

Jag tycker att det räcker så. Lämna dem nu i fred. Vi får inte glömma att varje litet barn är ett kungabarn. Varje nyfött barn är ett under, oavsett härkomst. Varje litet barn är skapat helt unikt och har rätt att forma sitt eget liv utifrån egna önskemål och möjligheter.

Stämmer det med verkligheten? Om inte så är det dags att vi ser till att det blir så. Utrota barnfattigdomen och se till att barn slutar fara illa. Det är viktigare än att gräva ner näsan i spekulationer om en blivande tronarvinge, hur hon/han kommer att se ut, var och hur hon/han blev avlad och vilka namn hon/han ska bära.

Men grattis alla blivande och nyblivna föräldrar. Jag hoppas att allt går bra!

En levande och utvecklande stad

Under tre dagar i augusti sjuder Kalmars centrum av liv. Det är Stadsfest och musik och andra kulturformer avlöser vartannat. Stora legender som Eric Bibb spelar blues på Sveaplan och på Larmtorget hittar vi Arvingarna som bjuder upp till dans. Akrobater underhåller på gatorna. På premiärkvällen samlades 15 000 människor på Stortorget för att lyssna på en kavalkad av ungdomsartister med Eric Saade som främsta dragplåster. Här finns inga inträden som ska betalas. Det sker i slutet av sommaren för att Kalmarborna ska få bli bjudna på något festligt efter de mest hektiska semesterperioderna. Jag, och många med mig, njuter.

Vid just denna tid går Folkpartiets Inger Hilmansson ut och kritiserar satsningar på evenemang. Hon anser att Destination Kalmar ska bära sina egna kostnader och inte ta del av kommunala bidrag. Vi höjde i juni anslaget till Destination Kalmar med tre miljoner för 2012. Där har hon rätt. Vi gjorde det för att vi vill att Kalmar ska leva ännu mer, för att vi ska kunna erbjuda goda möjligheter för idrottsevenemang och kulturevenemang. Inger Hilmansson verkar inte alls förstå sambandet. Hon verkar tro att de intäkter som en kommande Iron Man eller ett kommande damfotbolls-EM på något sätt direkt skulle hamna i en skattkista på Destination Kalmars kontor. Sanningen är ju att de intäkter som genereras går omvägen via det privata näringslivet i form av bland annat hotell och restauranger, och sedan hamnar en del av detta i kommunens låda för skatteintäkter. Effekten blir dock större på vägen: Vi får en levande och växande stad med gott om evenemang och arbetstillfällen och med framtidsanda och tro på utveckling.

Nej, Inger Hilmansson missunnar de 15 000 människor, många barn och ungdomar, som fick se och höra Eric Saade sjunga och dansa på Stortorgets scen det nöjet. Det är i sig inte förvånande. Det liknar den strategi som Folkpartiet, med några få undantag, har haft i kommunfullmäktige så länge jag har lyssnat på dem. Det är inte ”Kalmar full fart framåt” som gäller, utan snarare ”Kalmar full fart bakåt” eller ”På stället marsch”. Ett myllrande folkliv och besök av artister som sjunger ”I will be popular” passar följaktligen inte in i Folkpartiets planer för Kalmar. Vi i Vänsterpartiet har en annan vision. Vi vill ha en stad som lever och utvecklas.

Prisutdelningar med Vox Communis

I lördags fick vi i Vox Communis (världens bästa körgäng för övrigt!) vara med och presentera Kalmar kommuns pristagare i jämställdhet och kultur. Vi gjorde det med ett par trestämmiga sånger som vi hade skrivit nya texter till. Det första priset handlade om jämställdhet och det tilldelades klass Sp08EF på Stagneliusskolan för deras projekt om genus. Vid prisutdelningen representerades klassen av fyra unga kvinnor som fick ta emot en ljusstake av konstnären Anneli Ersbacken, ett diplom samt en blombukett. Dessutom får de en summa pengar att disponera. Till dem sjöng vi en variant av en kampsång mot apartheid från Sydafrika, "Kampen den går vidare...". Ja, kampen för jämställdhet går sannerligen vidare. Tack för att ni ungdomar kämpar på!

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Alla ska ha samma rätt
Killar och tjejer…

Jämställdheten kräver jobb
Det får dom ett pris för…

Unga från gymnasiet
Visar oss vägen…

Kampen den går vidare
Den har bara börjat…

Årets kulturpris (också en ljusstake av Anneli Ersbacken, blommor och en summa pengar) tilldelades konstnären Oscar Guermouche, boende i Kalmar. Hans meriter är många och spännande. Bland hans aktuella utställningar kan nämnas "Mine's bigger than yours" (separatutställning på Kalmar konstmuseum, december 2010-mars 2011) och "Lust & Last" (grupputställning på Nationalmuseum, Stockholm, mars-augusti 2011). Han var också en av de Konstfackelever som orsakade en aning rabalder under vårutställningen 2009. Oscars bidrag hette "Vi vill åka till Moskva". Hur som helst, vi illustrerade priset så här:

Konsten rasar… (Längtan till landet)

Konsten hjälper oss att spränga gränser
För oss själva och vår fantasi
Med kulturen växer vi och lär oss
Om oss själva och om samtiden

/:Vi behöver förebilder som får oss
Se med nya ögon på vem vi är
Utmanande konster, sådant som retar
Och som får en del att ropa FY!:/

Ja, i Kalmar finns det såna mänskor
Och vi tänker just idag på en
Som ska få ett pris i sina händer
Och en summa svenska kronor med

/: Fast han rör sig mycket i stora världen
Ser vi honom här i Kalmar ibland
I vårt konstmuseum har han fått hänga
Liksom ofta uti fjärran land:/

Där var det alltså lite mer spännande att vara med och dela ut, för nästan ingen, och allra minst konstnären själv, visste vem som skulle få priset. Vi valde att framföra Längtan till landet och Vårvindar friska med nya texter, dels för att många fortfarande önskar att det vore vår (men inte jag ....), dels för att vi ville visa att just kulturen kan användas till att utveckla fantasin och spränga gränser mellan tid och rum. Hur som helst, Oscar satt intet ont anande nedanför scenen tillsammans med familjen och hade inte en aning om att hans namn skulle sjungas ut från scenen. Men han märkte det till slut när vi ganska högljutt sjöng följande:

Konstvindar friska… (Vårvindar friska)

Konstnären finns väl
Konstnären finns väl
där i publiken bredvid sin fru
Kanske han anar
Varthän det banar
Att det är honom vi menar nu

/:Kom upp på scenen: Oscar Guermouche
Du har gett Kalmars konstliv en skjuts
Intelligens och utmaning
ut i världen du gör succé:/

Grattis till pristagarna! Lycka till i fortsättningen!

För bra för att vara sant?

Kanske är det en slump, men att Folkpartiet i Kalmar kommun lyckas pricka in tidpunkten med den här insändaren så till 100% är nästan för bra för att vara sant:
http://www.barometern.se/reagera/ett-gott-rykte-ar-den-basta-marknadsforingen(2896558).gm

Det var 15 000 människor igår på plats på Stadsfestens inledande dag, ett evenemang som vi inte hade haft utan arbete från Destination Kalmar. Idag fortsätter festen med mängder av aktiviteter, men Folkpartiet tycker inte att det är nåt som är bra. Tydligen.

Folkpartiet verkar tycka att folket har fel, eller hur?

Ungdomarna visar oss vägen!

Det här är en insändartext som en partikamrat och jag skrev i slutet av juli efter terrordåden i Norge. Idag blev den publicerad i Östran :-)

Måndagen den 25 juli var vi många som cyklade in till Larmtorget i Kalmar för att delta i en manifestation för att hedra de ungdomar som så ofattbart blivit mördade på ett politiskt läger på Utöya. På vägen mot torget så slogs vi plötsligt av en skrämmande tanke. Hur klokt är det att samla alla ungdomsförbund på ett och samma ställe? Tänk om någon helt plötsligt får för sig att meja ner dem, en efter en? Denna tanke hade ju inte ens funnits bara några dagar tidigare.

Nåväl, vi tog oss till torget, hittade några kamrater och stod tillsammans och lyssnade. Den ena fina unga engagerade människan talade efter den andra i samma anda: Vi kan inte låta oss tystas. Svaret på denna människas hat är mer demokrati, mer öppenhet och mer kärlek. Våra ungdomar sa: Nu är vi inte gröna, röda eller blåa utan i dag är vi människor. Och som människor stod vi där, torkandes bort våra tårar bakom mörka solglasögon.

Det var så blandade känslor den där dagen. En stor sorg, en ofattbar maktlöshet inför det som hade hänt och sedan denna stolthet som växte i bröstet över dessa fina ungdomar. Det sägs så mycket negativt om den uppväxande generationen. Man talar om deras individualism och om deras oförmåga att känna solidaritet. Dagen på Larmtorget visade motsatsen. Det var ungdomarna som visade rätt väg. Vissa vuxna däremot kan inte ens, trots facit i hand, erkänna att de snabbt gjorde en fördomsfull felbedömning. Det var inte någon muslimsk terroristorganisation som låg bakom. Hotet kommer istället från dem som inte kan acceptera att alla är lika värda oavsett ursprung, kön, religion, sexuell läggning och politisk tillhörighet. Det hade ungdomarna på torget den måndagen redan fattat.

Våld föder våld, även och kanske speciellt det våld som sprids ut från etablerade makteliter. Kärlek, däremot, föder kärlek, speciellt om den kommer från en 14-åring som står darrande på Larmtorget i Kalmar och pratar om demokrati, solidaritet och öppenhet. Det är dags att vi alla visar att dessa ord betyder något i praktisk handling och i det verkliga livet.

Susanne Johansson
Birgitta Axelsson Edström
Vänsterpartiet Kalmar

Kreativ sångpoesi

Nu har jag försökt vara lite poetisk och skrivit sångtexter och övat in dem också med världens mest fantastiska kör Vox Communis. "Mästerverken" (hmmm....) framförs på lördag i ett offentligt sammanhang, på en stadsfest nära dig kl 1530 ;-)

Nu måste jag också passa på att dela med mig av min dotters fantastiska kreativitet. Hon har kommit på vilken som bör vara Folkpartiets nya kampsång, nämligen

"Swing it Majoren, swing it".

He he :-)