Igår var det Sveriges nationaldag. Jag kan inte påstå att jag direkt firade den med flaggor och hurrarop. Vi var på Gotland och passade på att lära oss en del om vår blodiga och brutala historia genom en mycket intressant stadsvandring arrangerad av Gotlands fornsal. Jag kom osökt att tänka på orden i vår nationalhymn "jag vet att du är och du blir vad du var" och är inte alls säker på att jag vill att vi som nation ska tillbaks till vare sig medeltid eller stormaktstid. Vi ska vara ett land som har siktet inställt på framtiden, men det är klart att vi ska lära av historien och inte förneka den. Det som har hänt har ju hänt, och det har format vår utveckling. Små saker kan ha betydelse. Tänk till exempel om inte Jacob Johan Anckarström, som bodde en tid på Gotland där han mer och mer härsknade till mot kronan, inte hade skjutit Gustaf III på maskeradbalen? Då hade vi kanske inte haft någon Bernadottefamilj på den svenska tronen idag, ingen Estelle och ingen prins Daniel som vår guide Jeremy så nyktert påpekade ;-)
Dagens nutida nationaldagsfirande känns lite vilset. Vad är det egentligen vi firar? Det är ju ingen stor befrielse från en ockupationsmakt eller något i den stilen som vi högtidlighåller, men ändå försöker man hitta ceremonier som ska fungera enande. Det lyckas väl i varierande grad, bara man kan få bort avskummet som står vid torgens utkanter och delar ut ren rasistisk och nationalsocialistisk propaganda. Det är INTE något som förknippas med svenskt nationaldagsfirande. Däremot så gillar jag att man på många håll lyfter fram våra nya medborgare. Är det något vi ska slå vakt om som värdefullt och utveckla ännu mer så är det öppenheten, friheten och demokratin. Där har Sverige i många stycken varit ett föregångsland, mycket tack vare förstås att vi sluppit stora krig och naturkatastrofer under de föregående århundradena. Vi har också en stark folklig bildningstradition. Visserligen har den fått stå tillbaka under senare år, men vi har ändå starka traditioner som vi kan lyfta fram ännu mer och återknyta till. Ska vi ha kvar demokratin och det öppna samhället så är det en nödvändighet. Även folkrörelserna med föreningslivet brukar uppmärksammas på ett särskilt sätt denna dag.
Jag har full förståelse för att alla inte vill fira nationaldagen genom att vara ute på torgen och se på Smålands husarer och lyssna på Kulturskolans olika ensembler. Det är inget tvång att gå dit i ett fritt samhälle, tack och lov! Kanske är det inte heller jättekul för barnfamiljer i den form som det har på många håll. Samtidigt så är det ändå värdefullt att våra demokratiska partier och rörelser inklusive kyrkor markerar sin närvaro på något sätt och inte lämnar fältet fritt för rasisterna under denna dag. Om man alltid pratar om hur viktigt det är att bevara Sveriges demokrati och utveckla mångfalden så bör det vara naturligt att göra det även den 6 juni och inte sky firandet som någon form av nationalistisk pest. Vårt nationaldagsfirande är inte nationalism men riskerar att bli det om balanserade krafter bojkottar det hela. Att vara patriot är inte att vara nationalist. Den som inte fattar skillnaden mellan begreppen bör i logikens namn inte heller heja på Sverige i landskamper och turneringar i fotboll, hockey eller annan idrott.
Jag vill alltså säga: Grattis Sverige, om än en dag för sent! Din sol, din himmel, dina ängder gröna och ditt fria öppna samhälle vill jag gärna behålla även framöver även om jag just detta år istället för att vara på Larmtorget i Kalmar ägnade mig åt en bildningsaktivitet i Visby. Det är ju också en del i en hållbar framtidsstrategi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar