Donald Trump har sparkat FBI-chefen James Comey. Det visar hur galet livrädda Trump och hans administration är över den pågående Rysslandsutredningen. Tillvägagångssättet är mardrömslikt, inte för att det inte har skett på andra håll förut, utan för att det sker i supermakten USA där demokratin sägs hållas högt. Nu börjar man verkligen befästa sin plats i gärdsgårdsserien i det avseendet. Att inte tåla granskning är att ha något riktigt smaskigt att dölja. Att det händer i bananrepubliker och diktaturer ligger i sakens natur, men det här är något helt annat. Någon blev påmind om Watergate i början av 1970-talet. Parallellen är tydlig, och om det kan leda till samma resultat som då, nämligen att presidenten blir tvingad att avgå, så kan det i och för sig vara värt en del. Men faktum kvarstår ju: Trump är vald av den amerikanska väljarkåren. Det VAR skrämmande då, och det ÄR lika skrämmande nu.
Och en sak till: När högsta nivån börjar göra sig av med alla som inte är notoriska ja-sägare så är det dags att ställa sig frågan om hur mycket som är sjukt i aktuell miljö. Det behöver inte vara på supermaktsnivå. Det kan hända i de flesta sammanhang, och det är riktigt illa. Det är ju därför vi har revisioner och kontrollapparater, men även dessa kan rundas av den som är berusad av sin egen maktposition. Håll koll där du befinner dig! Börjar frågor och invändningar bemötas med förakt och svartmålning? Då är det dags att dra öronen åt sig. Den som bara vill omge sig med ja-sägare är en ledare som inte är vuxen sitt uppdrag. Är hen dessutom förtroendevald så är det ännu värre.
Svaret på allt detta är, som i så många andra sammanhang, folkbildning. Hur långt ska det behöva gå innan vi kan komma överens om det? Man kan ju inte ramla så mycket längre ner än division sex eller sju...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar