Igår såg jag ett nytt avsnitt av serien om barnmorskorna i West End, ni vet den där brittiska produktionen om mödravården och förlossningen som drivs med hjälp av nunnor och sköterskor. Jag tycker att serien är välgjord och intressant. Varje gång finns en etisk fråga närvarande. Ibland blir den besvarad och ibland inte. Sådant gillar jag. Det får åtminstone mig att tänka till en aning, och oftast så får man sig till livs ett par nya infallsvinklar på problem och dilemman och en viss historisk medvetenhet som gör att den egna analysen kvalificeras.
Igår var året 1961 och den första babyn med neurosedynskador föddes på Nonnatus House. En liten flicka såg dagens ljus, men hon saknade både armar och ben. Inget visste varför. Reaktionerna var starka, både hos familjen och hos vårdpersonalen. Man gjorde så gott man kunde. Naturligtvis ifrågasattes barnets livsduglighet och om det verkligen var rätt att försöka få henne att överleva och i så fall till vilket liv. Modern försökte man hålla utanför, fadern reagerade med avsky och vården stod handfallen. Men barnet ville verkligen leva. Kläder specialsyddes, blöjor anpassades och så småningom kunde familjen förenas i omsorgen om den lilla dotter som de hade fått. Det var vackert. Hon var en av de tidigaste offren för neurosedynets helvetiska effekter under graviditet. Vi vet att det kom många fler senare. Vi får hoppas att läkemedelsforskningen lärde sig något av den här processen, inte minst om vikten av att pröva, pröva och pröva igen innan nya medel släpps ut på marknaden.
När flickan i avsnittet efter många om och men blev välkomnad in i familjen så flödade mina känslor över där i TV-soffan. Ibland gör det så ont i hjärtat att jag inte vet vart jag ska göra av mig. Igår så blev jag så tacksam över att ha blivit född in i en familj som alltid har visat självklar kärlek. Hade jag varit född i Tyskland 25 år tidigare så hade jag förmodligen hamnat på något slags hem för icke-funktionsdugliga och så småningom offentligt dött i sviterna av någon märklig sjukdom. Barn med hörselskador togs ofta för att vara "dumma i huvudet" och sådana hade man ingen plats för i ett samhälle som skulle bestå av genetiskt fullvärdiga. Mitt tjocka ljusa hår och ljusblå ögon hade nog inte spelat någon roll i det läget. Men nu blev det inte så. Jag föddes in i en familj som älskade mig som jag var, och människorna hade lärt sig att mänsklighet inte mäts i funktionsduglighet, ursprung eller religion. Det var en dyr läxa som hade lärts in under de tjugo år som hade passerat sedan ondskan blev helt synlig i offentligheten.
Det var 1964. Nu har över 50 år till passerat och minnena verkar ha grumlats och lärdomarna likaså. I Sverige kan nästan var femte väljare tänka sig att rösta på ett parti som har sina rötter fast förankrade i den ideologi som sorterade ut barn som icke-önskvärda. Stöveltrampen från Tysklands 1930-tal ekar. Jag är rädd och undrar vilket sorts samhälle som kommer att möta generationen som mina eventuellt kommande barnbarn kommer att tillhöra. Blir de välkomna? Blir de älskade? Eller blir deras livsduglighet (läs: produktivitet och lönsamhet) ifrågasatt?
Ibland blir det så tydligt varför jag inte vill ta i SD ens med tång. Gårdagskvällen var ett sådant tillfälle. Deras framgångar skär sönder mitt hjärta, och det gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar