Aniara på Malmö opera var en underbar upplevelse, vitt skild från det allra mesta jag har sett i den vägen. Karl Birger Blomdahls tolvtonsmusik är svårtillgänglig och är absolut inte lätt att ta till sig, men den förmedlar oerhört mycket känslor. Den vibrerar med hjärtat och spelar inte bara på strängarna i violinerna, den spelar främst på känslosträngarna. Människans färd mot sin egen undergång för egen maskin och med sig själv vid styrrodret har sällan illustrerats mer tydligt. Det var ångestskapande och berörande, men ändå stimulerades kampviljan. Vi vill något annat! Vi är oss inte själva nog. Vi är andliga varelser som vill återförenas med det transcendenta, och vi ska inte skapa det på egen hand även om den drivkraften är stark.
Jag saknade dock slutorden i Aniaras hundrade sång. Jag trodde att dessa ord, om några, skulle vara med men så var det nu inte.
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.
Är det verkligen dit vi vill?
Inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar