Och det är klart, vi måste ju hantera det på något sätt. För många så ger terrordåd upphov till fördömanden. Det är inte konstigt och det är inte fel heller, men det är förstås ingen väg framåt om man stannar där. En annan väg är att ropa på mer övervakning och på skarpa samhälleliga markeringar. Det är inte heller konstigt, men det är rent ut sagt ganska korkat. Ska vi ge upp det fria samhället? Ska vi offra vår demokrati för att det finns människor och sammanslutningar som inte ser någon annan utväg ur sin egen vanmakt än att skjuta, spränga eller köra ihjäl så många människor som möjligt? Ska vi låta våldet vinna och förtrycket breda ut sig? Det tycker många som inte har tänkt färdigt. Det tänker man kanske om man inte har fått tillgång till eller kunnat tillägna sig redskapen att tänka ett par steg till. Kanske har man helt enkelt valt bort de svåra och komplicerade resonemangen kring ett hållbart samhällsbygge för snabba klipp och lika snabba cash och för ett närmast tvångsmässigt behov av att visa snabb handlingskraft oavsett om det är kloka åtgärder eller ej? Till skaran som yttrar sig i de banorna hör Kalmars kommunstyrelseordförande Johan Persson. Vi har sällan varit överens, han och jag, och vi är det sannerligen inte nu heller.
Jag har läst Karin Boyes Kallocain. Jag har också läst George Orwells 1984. Det var länge sedan, men jag bär med mig de upplevelserna och därpå följande insikter sedan dess. Kontroll och "storebror ser dig"-strategier löser inga problem. Nya problem kommer istället, oavsett om vi blir matade av Makten som med sitt nyspråk och sina nya begrepp vill få oss att tro att svart är vitt och att bildning och kreativitet skapar hinder och oro. Lyssnar vi för mycket på sådant och på ledare som har maktambitioner som sträcker sig långt bortom det demokratiska mandatet de har så minskar vårt samhälles hållbarhet drastiskt.
Vad ska vi då göra? Det är svårt, men en annan väg är möjlig. Jag har nyligen förlorat en god vän alldeles för tidigt. På minnesstunden efter hans begravning berättade hans svärmor om samtal som de hade haft under otaliga bilfärder. En gång hade de pratat om människor som det är svårt att förlåta och ha fördragsamhet med. Vi vet ju alla, handen på hjärtat, att vi möter sådana människor då och då. Mats hade svaret. "Vi ska tokälska dem."
Det är ingen logisk väg, och i sanning ingen enkel heller, men den är fruktbar. Det som de här skräckspridande individerna och grupperna mest av allt saknar är just kärlek, och kärleken övervinner faktiskt allt. Man kan inte värja sig mot den. Den överskuggar allt annat. Självklart kan vi inte älska attentat, sprängningar och besinningslöst dödande, men lika självklart är ändå att vi måste välja en annan väg än att svara med samma mynt och beskära friheten för våra medmänniskor rakt över, alltså även för dem som aldrig har haft en tanke på terrordåd eller på att ens göra en fluga förnär.
Ingen har sagt att det är enkelt, men det är det enda som fungerar, oavsett vad höga vederbörande säger i sin ständiga "full fart framåt"-ambition. Mot sorg, misslyckanden, trasiga människor och uppdämd vrede finns ingen annan motkraft än kärleken. HUR vi ska göra tål att tänkas på, för det finns ingen Quick Fix här. Det går inte att hitta facit genom att fuska eller att ta en snabb väg för att få en detaljplan antagen. Det är helt enkelt en process som man måste ta sig igenom. Första steget är sannolikt att lära sig skifta perspektiv, och redan det är svårt nog.
Men, störst är kärleken. Ändå.
Kärleken är tålmodig och god
kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk
den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13: 4-7, 13)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar