måndag, oktober 07, 2013

Tack för att Du finns!

Idag är det sju år sedan vi gifte oss, min Pierre och jag. Det var i Dörby kyrka strax utanför Kalmar, i Smedby där jag hade bott i femton år och där min dotter Emmy konfirmerades. Det var en dag som inleddes med spöregn och med katastrofrapporter hemifrån (min mamma blev allvarligt sjuk kvällen före men repade sig tack och lov och kunde vara med) men som sedan utvecklade sig till en gyllene höstdag med strålande sol. Många gäster kom och delade vår dag och minnena värmer. Det var familj, släkt, goda vänner från alla möjliga håll, från kyrkan och politiken (flera partier var representerade, inte bara V och FP) samt från tidigare arbeten liksom från en massa andra sammanhang. Det var en underbar samling människor där var och en betydde något alldeles speciellt.

Vi visste vad vi gav oss in i. Det är inte självklart att skapa allianser över blockgränserna. Vi var tidigt ute. Andra följde ju sedermera efter ;-) En del höjda ögonbryn (för att inte överdriva, snarare tvärtom) har vi mötts av. Det var två politiska sekreterare som gifte sig, nu sju år senare är vi ett landstingsråd och en deltidsförtroendevald som studerar på halvtid och som är arbetslös på resten. Det visade sig nämligen inte vara så enkelt för alla att skilja på sak och person. Vi har inga problem med våra olika hemvister och olika åsikter, men andra har det. Visst är det en aning trist, men samtidigt så var det nog dags för mig att gå vidare. Ända sedan jag var baby har jag nämligen varit panikslaget rädd för att bli instängd så att rörelseförmågan hindras. Mamma och pappa har otaliga gånger berättat om hur jag skrek tills jag spydde när jag skulle ligga i sovpåse eller ha kapuschong på mig (det fick till slut bli sydväst på huvudet om jag skulle ut och leka i regnväder...). Än idag kan jag känna paniken komma krypande i små utrymmen. Det gäller även i bildlig bemärkelse. Rörelsefriheten är grundläggande för mig, inte så att jag i varje situation måste göra precis som jag vill (då skulle man ju aldrig kunna jobba med andra i något sammanhang) utan helt enkelt för att jag mår riktigt dåligt om jag inte kan eller får använda de förmågor jag har. Instängdheten, förtrycket av kreativiteten och  tvånget att förneka den egna tankeförmågan dödar mig.

Det där med att skilja på sak och person är viktigt samt att respektera vars och ens självklara rätt till integritet och distans. Det har vi fått lära oss. Det handlar om att ge frihet och att se det som är viktigast i varje situation, inte om att härska över någon annan, att bestämma över huvudet eller att slåss om makten. Sådant utgör inga vägar till vare sig lycka eller harmoni. Det gör inte materiellt överflöd heller. Det har vi också lärt oss. Och vi tänker fortsätta att lära oss en hel massa saker. Tillsammans. Men VAD, det vet vi inte.

Tack Pierre för sju underbara år, eller åtta om man räknar från förlovningsdagen. Tack för att Du finns där för mig. Du ÄR bäst! Trots att du är folkpartist ;-)

Inga kommentarer: