Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den.
Den heliga Birgitta av Vadstena
Nej, vi människor går inte automatiskt den rätta vägen. Ibland kanske vi inte ens ser den, och om vi ser den så väljer vi att gå en annan väg i alla fall. Det kan synas lite tröstlöst och tröttsamt.
Det fina i kråksången är dock att vi alltid kan vända tillbaka. Vi kan be igen, och hitta rätt. Ibland är det dock inte första ledet i bönen som är svårast, det är det andra. Att våga fotfästet och ge sig ut på en okänd väg och dessutom VILJA göra det, är svårt.
Men det är kanske just det som behövs. Kanske är bilden av en flygresa ännu mer talande än en vandring på en väg. Att vänta på den rätta vinden, kasta sig ut, breda ut vingarna och låta vinden bära iväg, bort från det gamla och fram emot det nya. Och det är ju inte förrän man behöver vingarna som de faktiskt behöver fungera. Torrsim och vingflax på marken ser för det mesta bara löjligt ut. Förmågan måste ju prövas i skarpt läge!
Så, våga pröva! Du är buren, precis som jag, även om jag faktiskt just nu inte känner det speciellt väl. Det betyder ju inte att det inte finns en väg att gå eller ett mål som jag ska nå. Det betyder bara att tiden ännu inte är mogen. Kanske beror det på mig, kanske beror det på något annat, men den mognar så småningom precis som tiden efter regn mognar till en regnbåge i skyn.
Och då ska jag, med Guds hjälp, vara villig att gå den väg som är menad att vara min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar