Tack!

Idag är jag trött. Jag har stått upp eller sprungit hela dagen och haft fullt upp att göra och huvudet surrar. Nu under kvällen har vi möte och det måste jag vara med på. Det är intressant, så det är ingen uppoffring. Det handlar om Kalmar som cykelstad och det är en mycket viktig framtidsfråga. Vi har duktiga tjänstemän från kommunen som presenterar satsningen och diskussionen är levande. Men jag har ont i ischiasbenet och har skallen full med saker som jag måste hålla reda på :-(

Som ett brev på posten när man har så här stressiga dagar kommer tankarna på hur man skulle kunna ha det annorlunda och det är lätt att hitta negativa sidor av de nuvarande förhållandena. Sådana dagar kommer väl för alla. Jag tror inte att jag är ovanlig eller ens onormal. Jag tror att det är en ganska frisk reaktion att då och då tänka till och jag hoppas att de flesta gör det och inte fastnar i gamla hjulspår utan gör aktiva val i vardagen. Ibland leder det till förändring, ibland inte. Det är inte det viktiga.

Med sådana tankar gick jag med tung matkasse och ännu tyngre ryggsäck genom centrum tidigare i kväll. Då fick jag syn på en ganska nyfunnen vän på andra sidan gatan. Han skickade mig en personlig betraktelse häromdagen, och jag som nu har hunnit läsa den ville tacka för att han delade tankarna med mig. Det blev en snabb kram och ett par vänliga ord. Oj, vad det ändrade min sinnesstämning!

Tänk vad mänsklig kontakt kan betyda och lite mänskligt utbyte. Tack för att vi har varandra! Det är det som gör att man orkar med, även om man släpar på ett värkande ben och har tusen ostyriga tankar. Tack bröder och systrar som delar ord och tankar!